Då var det dags att gå igenom hela Iron Maidens nya platta, The Final Frontier, från början till slut! Låt för låt beskriver jag vad jag tycker om den. Mycket nöje my awesome readers!

Satellite 15... The Final Frontier
Som jag ser det är detta egentligen två låtar som av någon mystisk anledning har hamnat på samma spår. Det hela börjar med Satellite 15. Och det är i princip ett alldeles för långt intro. Det är jätte konstigt hela vägen och jag ser ingen struktur i det hela alls. Detta hade funkat bra som intro, om det inte var för att det höll på i flera minuter! Tillsist tar det då äntligen slut och lämnar över till titellåten. Då känner man igen Maiden. Titellåten är en låt i klassisk Maiden stil med grym musik, grym text, bra vers, fantastisk brygga och en riktigt bra refräng (trotts att Bruce endast skriker "The Final Frontieeeeeer" :-P)

El Dorado
Plattans singelsläpp, som släpptes gratis på bandets hemsida. Denna låt var jag från början starkt kritisk till. Men min åsikt har ändrats ju fler gånger jag lyssnat på den. Verserna är faktiskt riktigt bra. De kanske inte visar Maidens starkaste sida, men de fyller sin funktion och passar perfekt med texten. Bryggan är i och för sig lite halvdann, men vad gör det när refrängen är en av plattans starkaste! En riktigt bra Maiden låt alltså. Trotts att jag fortfarande tycker att introt och riffet kunde ha varit BETYDLIGT mer fantasifullt.

Mother of Mercy
Denna låt är jag extremt kluven till. Intro, vers, brygga och text är nämligen helt fenomenala! Men refrängen är, rent ut sagt, horribel. Hur tänkte de där egentligen? Det finns knappt någon melodi där över huvud taget och Bruce Dickinson låter som om han totalt håller på att tappa rösten! Konstigt med en låt som är så ojämn, tycker jag.

Coming Home
Plattans ballad handlar om att flyga sitt flygplan. Texten är skriven av Bruce, som ju som bekant är pilot, och handlar helt enkelt om friheten att vara ute och flyga för att sedan komma hem. Detta hade ju kunnat bli väldigt simpelt, men Madien lyckas även slänga in lite politik i det hela (med textrader som "Over borders that divide the Eathbound tibes"). Detta, kombinerat med Bruces fantastiska sång, gör denna låt fantastisk. För musikaliskt sett så är den ganska standard...

The Alchemist
Detta är skivans kortaste låt och även den som troligtvis kommer tilltala flest Run to the Hills och Aces High fans. Det är så klassiskt Maiden som det kan bli anno 2010. Relativt okomplicerat och snabbt. En upp och hoppa låt helt enkelt som passar perfekt efter lugna Coming Home.

Isle of Avalon
Efter albumets kortaste låt kommer skivans näst längsta. Det hela är mycket väl utfört och refrängen är riktigt bra. Verserna är också bra. Men alla musikaliska mellanspel gör att låten känns lite lång. Isle of Avalon hade vunnit mycket på att vara några minuter kortare.

Starblind
Detta är skivans lågvattenmärke. Visst är refrängen helt okej, men allt annat gör att man ganska snabbt tröttnar på den. Återigen är det för mycket mellanspel och återigen skulle låten må mycket bättre av att vara kortare.

The Talisman
Efter lågvattenmärket Starblind så blir det snabbt en stor förbättring! The Talisman handlar om att lämna sitt hem och sina problem bakom sig för att söka lyckan på annat håll. Musikaliskt är den fantastisk! Från den lugna inledningen till det ganska plötsliga slutet. I refrängen motbevisas även alla de som trodde att Bruce börjar förlora rösten (en känsla man ju fick på Mother of Mercy), för han gör fantastiska skrik!

The Man who would be King
Skivans näst bästa låt, enligt mig. Visserligen kanske inledningen är lite för lång. Men verserna och refrängen är helt otroliga. Avslutningen på låten är också fantastisk! En riktigt bra låt, helt enkelt. Att den är hela 8 minuter tänker man knappt på.

When the wild wind blows
Denna låt, skriven av Steve Harris, är helt makalös! Den påminner till vissa delar om en sång som man brukar sjunga kring lägerelden, fast mycket bättre! Texten handlar om konsekvenserna av paranoia. Det är skivans bästa låt! Det faktum att den även är skivans längsta, med sina 10 minuter, märks inte alls. Snarare känns den något för kort. DET, om något, är väll bevis på musikalisk storhet!

Om jag då ska försöka sammanfatta det hela så kan jag säga att självklart har Iron Maiden varit bättre förut, och inte så lite heller om man ska vara ärligt. Men detta är ändå en värdig fortsättning som faktiskt, trotts en eller två lågvattenmärken, är riktigt bra! Och trotts att det finns bättre Maiden, så viss apa finns det sämre Maiden också (nu tänker jag främst på No payer for the dying och deras förra, ganska tråkiga, A Matter of Life and Death)! Så det finns egentligen bara kvar att säga; MAIDEN HAR GJORT DET IGEN!!

UP THE IRONS!

Betyg: 7/10

Nej... jag tänker inte skriva ETT ORD om Melodifestivalen. Inte ETT ORD! This is a Metal blog dam'it!

Istället tänker jag berätta lite om en skojig sak som hände Mr.MASA för några veckor sedan! Jag fick nämligen en kommentar från en snubbe som kallade sig Gura. Gura lirar tydligen i ett band som kallar sig för A Date With Disaster. Gura skrev följande:

"Tjaa fan!
 
gillar din blog du verkar veta va du skriver om de uppskattas!!
 
Ja lirar i ett band "A Date With Disaster" och vi börjar få riktigt mycket uppmärksamhet runt om! vi blev precis klara med vår debut platta och nu väntar vi bara på att de ska mixas å mastras och efter de ska en singel släppas på radio osv!..."

"...och vi tänkte att de vore grymt kul om du ville recensera oss på din blogg för att se va du å dina läsare tycker innan själva plattan släpps!"

Jag måste säga att jag blev smickrad! Visserligen kan man se det som ett billigt trick att utnyttja en stakars fattig metal bloggare att göra reklam för deras band. Men jag väljer att INTE se det så, hehe! Jag måste säga att det är lite av en ego-boost att något verkar se mig som någon sorts vetande person som kan saker och ting och vet hur det ska låta! Det visar ju på något sätt att min tid på den här bloggen inte har varit TOTALT bortkastad, hehe.
Så självklart svarade jag att "visst! Skicka lite låtar så ska jag se när jag hinner recensera dem". Sen kom sportlovet och sen kom en MASSA Metal nyheter så jag har ännu inte hunnit göra just detta. Men NU så!

Låtarna jag fick kommer just från denna kommande platta. De är visserligen inte färdigmixade ännu, så det lämnar jag utanför det här och kollar endast på låtarna. Hur som helst. Låtarna jag fick på min mejl var två låtar vid namn Masquerade och The Serenity. Och såhär lyder min dom:

Masquerade
Varje gång jag lyssnar på denna låt sitter jag faktiskt och småskattar lite. Det gör jag inte för att den är dålig, utan för att den faktiskt är riktigt rolig. Det är mörk och sjuk humor och det bara skriker Tim Burton om låten! Framför allt går tankarna till Nightmare Before Christmas! Jag tycker också att jag hör tydliga influenser av Alice Coopers mer lekfulla låtar och KANSKE även lite Gwar. Det är mörkt och roligt helt enkelt. Sångaren tycker jag även gör ett fantastiskt jobb på denna! Det känns nämligen som att han är totalt inne i låten och han förstärker hela atmosfären på ett väldigt grymt sätt!

The Serenity
är en lite mer seriös (även fast jag inte gillar det uttrycket, för självklart är ju första låten också seriös menad... tror jag väll i alla fall). Jag tycker fortfarande att man hör spår av Alice Cooper men framför allt tycker jag att detta mer påminner om klassisk hårdrock a'la Led Zeppelin och Deep Purple. Detta är ju självklart skojigt eftersom bandet visar upp en ganska stor mångsidighet. Men jag tycker samtidigt att låten blir lite smått tråkig efter ett tag. Refrängen känns framför allt ganska enahanda. Sångaren gör dock ett bra jobb i alla fall vilket väger upp en del. En annan sak som väger upp är ett grymt gitarrsolo i mitten av låten! Helhetsbetyget är sämre än Masquerade men jag tycker fortfarande att låten är helt okej!

Om jag nu ska försöka så framtiden för A Date With Disaster så tror jag att den kan se ganska ljus ut! Jag tror att dock att de vinner på att satsa på Masquerade stuket istället för The Serenity stilen. Själva Masquerade tror jag, med lite tur, kan bli en framtida klassiker! Jag gillar den skarpt nämligen och jag hoppas att det är denna som bandet har tänkt sig som singel! Detas MySpace kan hittas HÄR! Där kan ni även höra tre låtar (dock inte dessa)!

Och nu avslutar jag ännu ett för långt inlägg! Det börjar bli en dålig vana det här :-P Jag ska försöka skärpa mig till nästa inlägg! BYE!

Det borde inte ha undgått någon som läser min blogg att Sonata Arctica för några veckor sedan släppte en ny platta, The Days of Grays. Men det är först nu som jag har bildat mig en klar uppfattning om låtarna på skivan och vad jag EGENTLIGEN tycker. Så nu känner jag att det har blivit dags för en recension! Men eftersom skivan är så komplex och har så många lager så kommer inte utrymmer här på bloggen att räcka till för att skriva ALLT som jag vill skriva om VARJE låt. Så det får bli någon form av sammanfattning istället. SO HERE WE GO!

Sonata Arctica har nästan alltid inlett sina skivor med en uppåt tempo låt som direkt kastar in en i det hela (till exempel In Black & White och Abandoned, Pleased, Brainwashed, Exploited). Men här drar de istället igång med en lugn instrumental piano låt, Everything Fades to Gray (Instrumental). Detta ser jag dock inte som något dåligt. Den ger en känsla av att något storslaget är att vänta, vilket är helt sant. För The Days of Grays är en storslagen skiva!

Efter det lugna introt drar Deathaura igång med full fart. Man hör direkt att det är Sonata Arctica och även fast det blir lite väl konstigt när det, efter det snabba introt, blir piano igen med en kvinnlig sångerska (det är alltså inte Tony Kakko som öppnad vokalt) så är det på det hela taget en väldigt bra intro låt. Här introduceras också det sound som står sig längs hela skivan. Bandet har nämligen vidareutvecklats soundmässigt sedan den förra banbrytande plattan Unia. Bandet har lyckats ta de nyskapande och komplexa elementen från Unia och kombinerat det med deras "gamla" power/speed metal sound. Det känns äntligen som om bandet har hittar hem! Denna kombination fortsätter även, som sagt, på den absolut största delen av albumet. Främst på låtarna The Last Amazing Grays, No Dream can heal a Broken Heart, As if the World Wasn't endign och The Truth is Out There. Dessa låtar doftar mest av det som jag nämnt ovan, även fast alla låtar till viss del gör det.

På plattan finns också den nyskapande Zeroes. Zeroes är olik allt annat som Sonata Arctica någonsin gjort, samtidigt som man direkt hör att det är just Sonata. På något konstigt sett har de i Zeroes tagit deras gamla sound och vridit till det helt och fyllt det med en massa nya grejor. Det är väldigt svårt att förklara, men jag gillar det faktiskt RIKTIGT mycket! På tal om gammalt så finns det även med en låt på plattan som Tony Kakko skrev 1996 (men som aldrig tidigare spelats in), jag talar om video låten Flag in the Ground. Det är en väldigt bra låt och i stort sett den enda riktigt renodlade power metal låten i samlingen. Trots det så tycker jag inte att den sticker ut och inte passar in. Tvärtom så tycker jag att den passar in alldeles utmärkt och den bidrar till helheter på ett väldigt bra sett.

The Days of Grays ger oss också fortsättningen på sviten om stalkern Caleb (från låtarna The End of this Chapter, Don't Say a Word och Caleb) i låten Juliet. I den här delen av historien märker man hur Caleb (vars namn man fick reda på i just Caleb från den förra plattan, och vi får nog förutsätta att denna titel avslöjar namnet på hans offer) blir allt mer desperat och för första gången så tycker jag att Tony Kakko gestaltar honom som den sjuka person som han verkar vara. Musiken är, i mitt tycke, som en blandning mellan alla de tidigare delarna. Här finns storslagenheten från The End of this Chapter, power metallen från Don't Say a Word och komplexiteten från Caleb. Hur ska detta följas upp egentligen? Om det nu ens kommer att följas upp. Beroende på hur man tolkar det så kan sluter på låten även betyda sluter på sagan om Caleb och Juliet, men vi får se.

Om jag nu ska försöka sammanfatta The Days of Grays så måste jag framför allt säga att jag faktiskt tycker att Sonata Arctica har hittat hem nu. De har hittat den perfekta kombinationen av deras gamla power metal och deras mer komplexa Unia-sound. Låtarna håller, som vanligt med Sonata, skyhög kvallitet, även om man inte inser det för en efter några lyssningar. Visst, om jag hade fått bestämma hade nog den kvinnliga sången i Deathaura och No dream can heal a Broken Heart strukits. Men de hade säkert någon plan med den också...

Till sist vill jag också säga något om nytillskottet Elias Viljanen (gitarr). Jag tycker det är synd att han inte får visa mer vad han går för. Precis som på Unia är nämligen gitarrandet och solandet begränsat. Men några solon är det, och de är fantastiska! Välkommen på riktigt Elias! Hoppas att vi får höra mer av dig på nästa platta!

Sonata Arctica - The Days of Grays: Betyg 8,5/10
Bästa låt: The Last Amazing Grays

(R.I.P Uffe Larsson!)

(Eftersom Blogg.se skiten väljer att vara dum i huvudet idag så blir det ingen bild på omslaget, som jag brukar ha till alla recensioner)

Hör och häpna! En bokrecension! Det har jag aldrig tidigare gjort här på bloggen, men någon gång ska ju vara den första.

Det är alltså allas våran Lemmy Kilmister (som du BÖR veta vem det är, vare sig du gillar Motörhead eller inte) som har skrivit en självbiografi. Han går igenom hela sitt liv, från hans födelse till året då han skrev boken, 2002 (då den också kom ut första gången, det är först nu som den kommit på svenska), på ett sådant sätt att man blir förvånad över hur han kan komma ihåg allt, med tanke på hur han beskriver att han levt sitt liv.

Men vi tar det från början. White Line Fever (som också är namnet på en av Motörheads äldsta låtar) börjar med att Lemmy berättar om sin barndom. Trots att det hände en massa skit, så verkade det i alla fall som Lemmy tyckte att hans barndom var hyfsat okej. En sak som förvånade mig var att Lemmy (eller Ian, som han egentligen heter) både hade och har ett enormt hästintresse. Under hans ungdom så tillbringade han tydligen mycket tid i stallet, och det är i alla fall inte jag trott.
          Historian fortsätter med att Lemmy berättar om när Rock 'n' Rollen kom och hur han själv började gå med i diverse band, där han spelade gitarr och även ibland sjöng. Han berättar om sin tid med The Rocking Vicars (som var det första band han var med i som vann lite framgång, Hawkwind (ett band som var RIKTIGT stora ett tag, och som fortfarande finns. Det var också med Hawkwind som han började spela bas) och sedan också om Motörheads långa och krokiga karriär.

Vad tyckte då jag om den här boken? Jo, trots att jag absolut inte är något Motörhead fan, så tyckte jag ändå att det var en riktigt intressant bok. Först så fick man följa med genom hela Lemmys otroliga liv (vilket slår många historier som författare kan "hitta på"), vilket i sig var intressant, men man fick också läsa om själva början av Rock 'n' Rollen. Det får en att tänka lite grann. Hade inte Lemmy och grabbarna gjort det som dom gjorde på 60-talet så hade troligtvis musikvärlden idag sett HELT annorlunda ut. Men tillbaka till boken. Jag tyckte också att den var skriven på ett sådant sätt som gjorde det roligt att läsa. Förrutom att den är väldigt välskriven (vilket nog kanske mer är medförfattaren Janiss Garzas förtjänst än Lemmys) så är den full med en massa tänkvärdheter från Lemmys hjärna. Vissa saker är totalt bullshit, medas andra faktiskt är riktigt klartänkta. Ta tillexempel det här klockrena citatet från första sidan:

"... tänk efter: man undervisar folk om att Massias var avkomman till en landstrykarhustru - som är oskuld - och en ande? Och det ska utgöra grunden för en världsreligion? Jag vet inte. Jag tänkte att om Joset gick på en enkla, då förtjänade han att få slagga i stall."

Inte helt dumt tänkt, eller hur!

Lemmy Kilmister - White Line Fever (Bok) - Betyg: 7/10
Bästa med boken: Den intressanta musikhistorien

Edguy har funnits länge nu. De släppte sin första, självfinansierade, platta 1995 och deras första officiella album 1997. I år kan man alltså säga att de varit aktiva (om man räknar från den första själfinansierade plattan Savage Poetry) i 14 år. Under den tiden skulle de flesta band redan hunnit släppa minst 2 DVDer. Men inte Edguy inte.

För några veckor sen släpptes Edguys första officiella live-DVD någonsin! DVDn, som har fått namnet Fucking With F*** - Live, innehåller en konsert inspelad i San Paulo, Brasilien, under "Rocket Ride World Tour - 2006-2008" den 3 November 2006 (samma konsert har även givits ut på CD under samma namn). Den innehåller även en 1 timmes dokumentär och alla musikvideos som bandet spelat in under sina år på skivbolaget Nuclear Blast.

Men för att komma till själva recensionen.
Den filmade konserten från San Paulo är faktiskt riktigt bra. Den är inspelad i en stor lokal (Credicard Hall, för övrigt samma lokal som Helloween spelade in sin senaste DVD) med en stor scen vilket gör att bandet verkligen kommer till sin rätt. Medlemmarna i bandet rör sig över scenen i stort sätt hela tiden, framför allt Tobias Sammet som aldrig verkar stå still i mer än 2 sekunder. Det blir alltså en riktigt bra show med mycket att titta på hela tiden. Musiken spelas också nästan helt felfritt och låtlistan innehåller alla låtar som man kan önska sig på en live-DVD med Edguy. Här finns klassiker som Babylon, Out of Control och Vain Glory Opera. Men även senare låtar som Catch of the Century, Save me och, såklart, Fucking With Fire. Låten Avantasia från herr Sammets hobbyprojekt med samma namn spelas också.

Om man nu ska försöka hitta någonting dåligt med konsertinspelningen så skulle man kanske kunna tycka att kameraarbetet och klippningen känns lite oinspirerat. Men det är i stort sätt allt.

Dokumentären då? Jo, jag tyckte faktiskt att den var ganska intressant. Dokumentären, som är ungefär en timme lång, är uppbyggt runt intervjuer med alla medlemmarna i bandet. De berättar, hyfsat öppenhjärtat, om livet på turné, Rocket Ride World Tour och sådant. De går också igenom alla låtarna på DVDn och alla medlemmar får säga vad låtarna betyder för dom. Efter det så får de även berätta vad de tycker om sig själva och de andra i bandet. Jag tycker att det är intressant, eftersom jag är ett stort fan av bandet. Dock tror jag inte att det skulle tilltala någon som inte redan sedan tidigare känner till Edguy. De pratar öppenhjärtat och det är intressant att få höra deras åsikter. Framför allt är det kul att inte bara få höra Tobias Sammets åsikter, utan även de andra i bandets.

För att då sammanfatta det hela. Det är en riktigt bra DVD! Gå och köp!! Den har just kommit in på 4e plats på den finska listan, se nu till att vi slår finnarna! (hehe).

Edguy - Fucking With F*** (DVD) - Betyg: 10/10 (på riktigt!)
Bästa på DVDn - San Paulo konserten

Har Timo Tolkki gjort det igen?

Då har det blivit dags att recensera Power Metal legenden Timo Tolkkis nya bands debutplatta, eller något. För just om det är en debutplatta eller en andra platta är lite svårt att säga. Timo Tolkki släppte ju som bekant ett album förra året under namnet Revolution Renaissance, plattan New Era. Fast den var egentligen tänkt att bli en Stratovarius platta (de hade faktiskt redan spelat in låtarna som demoversioner). Men sen när det skeppet gick omkull så tog Tolkki helt enkelt de låtarna och spelade in dem med en drös studiomusiker och tre sångare (Michael Kiske, Tobias Sammet och Pasi Rantanen). Age of Aquarius, däremot, spelades in med hans nyhoppsatta band som han döpt till Revolution Renaissance. Låtarna på nya plattan är heller inte skrivna av Tolkki själv, utan i samarbete med två andra i det nya bandet, Gus Monsanto (sång) och Bruno Agra (trummor). Så i min värld är det här bandets debutplatta, även fast de troligtvis även kommer att spela låtar från New Era i framtiden.

Men nu till musiken. Redan i första låten hör direkt att Age of Aquarius inte är något Stratovarius album. Tolkki har gått vidare till tyngre och mer gitarrbaserad Power Metal. Samtidigt är det mer melodiskt än förrut.Reffrängerna är starka, oftast, och verserna är i mid-temo. Det är inte alls samma snabba keyboardslingor och höga röst som förut. Många av förändringarna beror säkert på att det är ett nytt band, men jag tror också att Tolkki medvetet försöker dra sig ifrån Stratovarius. Men trots allt det här så är låtarna av skiftande kvallitet.

Det finns några riktigt bra låtar på Age of Aquarius. Låtar som man direkt börjar gilla och tralla med i. Bland dessa kan nämnas titellåten, Sins of my Beloved, Ghost of Fallen Grace, The Heart of All och Into the Future. Alla dessa låtar är riktigt starka. De är varierande och intressanta till sin uppbyggnad och musiken är fantasifullt ihopsatt. Dock så är ingen av låtarna vidare nyskapande, detta har i och för sig alltid varit fallet med Timo Tolkkis låtar så det är inte så konstigt.

Men sen finns de låtar som man inte har en aning om hur de lät, när man efter att ha lyssnat klart kollar igenom låtlistan. Dessa låtar är oftast ganska rakt på, vilket ju ibland kan vara ett bra sätt att få lyssnaren att komma ihåg dem. Men här är det så fantasilöst och tråkigt att man raskt glömmer bort de. Det låter kanske hårt, men så tycker jag att det är.

Så för att sammanfatta läget. Age of Aquarius består lite av två läger. Dels finns det låtarna som faktiskt är riktigt bra och som troligtvis kommer att bli klassiker i Revolution Renaissance sammanhang, om några år. Och dels finns det några riktigt tråkiga låtar, som i och för sig inte är dåliga men som är så ointressanta att man snabbt glömmer bort dom.

Har Timo Tolkki gjort det igen? Nja, är svaret.

Revolution Renaissance - Age of Aquarius: Betyg 6/10
Bästa låt: Into the Future

Michael Kiske är mannen som var med och gjorde Power Metal till vad det är idag. Det var han som sjöng på Helloweens legendariska Keeper of the Seven Keys plattor från 87' och 88'. När han sedan lämnade (eller fick sparken, ingen verkar riktigt veta) Helloween, 1993, så lämnade han även hårdrocken bakom sig. Han började göra soloplattor under sitt eget namn, med inriktning på pop/rock. Det har han nu gjort ganska länge och planerar tydligen inte heller att sluta med det. Och bortsätt från enstaka gästspel så har han inte sjungit hårdrock så mycket.

2005 så sjöng Michael Kiske på projektet Place Vendomes självbetitlade debutplatta (som bland andra bestod av medlemmar från Pink Cream 69, den som ser det roliga i det borde få ett pris). Det var AOR, något som han inte sjungit så mycket tidigare. Nu är Kiske tillbaka med efterföljaren till det albumet, Streets of Fire. Även denna gång är det AOR, och absolut ingenting annat. Det är supermelodiös hårdrock som är trevligt att lyssna på. Alltså är det långt ifrån den hårdrock som gjorde honom känd, även fast skivan är betydligt hårdare än jag hade väntat mig.

Skivan inleds de, i mina öron, två starkaste låtarna. Titellåten och videolåten My Guardian Angel. Det är klassiks AOR på hög nivå, och skulle nog faktiskt vara det även utan Michael Kiskes otroliga sånginsats. Låtarna är faktiskt riktigt bra och man rycks in i låtarna och drabbas av en alldeles skön avslappnad känsla av njutning. Det är låtar som jag skulle kunna lyssna på hur många gånger som helst.

Sen blir det tråkigare. Completely Breathless, Follow Me och Set me Free är visserligen inte dåliga. De är bra, men efter inledningen på plattan känns de ganska tråkiga och man får en känsla av att man hört det såååååååååååååå många gånger förut. Kiskes sånginsats väger i och för sig upp något, utan den så skulle dessa låtar vara klassiska spola förbi låtar.

Skivans inledande höga nivå återkommer dock. Beliver och Valerie (The Truth is in your Eyes) känns nya och fräscha och stinker inte alls av samma känsla av att man hört det tidigare, som de tidigare låtarna. Även om de inte når upp till nivån satt av de inledande låtarna, så är det bra nära.

Sedan fortsätter det bra, i alla fall en låt. A Scene in Replay är en grymt bra ballad. Riktigt fin och känslig, helt klart plattans näst bästa ballad (vilken som är bäst kommer att avslöjas snart). Men Changes, Surrender your Soul och Dancer känns precis som AOR efter mallen, inget nytt eller fräscht eller nyskapande. Man har hört det såååå många gånger förut.

Men trots allt det så avslutas plattan lika bra som den började. I'd die for You är skivans bästa ballad. Eller Power Ballad kanske är ett bättre uttryck. Den lever faktiskt upp till titellåten och My Guardian Angel och gör så att plattan avslutas med klass. Michael Kiske sjunger som en gud och (hard rock) hallelujah vad det är bra.

För att då tillsist sammanfatta det hela så kan jag säga att många av låtarna är extremt bra. Medan andra enbart är bra på grund av herr Kiskes fantastiska stämma. Visst, ibland är det AOR helt efter mallen. Men ibland så blixtrar det till och blir nyskapande. En framtida klassiker skulle jag tippa (i alla fall bland Kiske fans).

Place Vendome - Streets of Fire: Betyg 7/10
Bästa låt: My Guardian Angel

2006 var året som HammerFalls förra studioalbum, Threshold, släpptes. Sedan dess så har det hänt en del saker i det HammerFallska lägret. Magnus Rosén, bassist i HammerFall sedan 1997, slutade under 2007 på grund av en mängd olika saker. Sedan slutade även Stefan Elmgren, gitarr i HammerFall sedan 1997, under 2008 för att satsa på att bli pilot på heltid (dessa två har dock börjat smida nya planer tillsammans, men mer om det någon annan gång). Ersättare blev Fredrik Larsson, som faktiskt spelade bas på debutplattan, och Pontus Norgren, kanske tidigare mest känd från The Poodles. HammerFall har även mitt upp i allt detta släppt en "best off", en DVD och en coverplatta.

Det har alltså hänt en hel del sedan vi senast hörde något nytt från bandet. Men vad har då hänt musikaliskt? Hur låter den nya plattan?

No Sacrifise, No Victory är en platta som bjuder på det mesta. Dels finns det låtar som är hårdare än bandet någonsin gjort, dels finns det lite nya innovationer på andra fronter och dels finns det självklart ett antal låtar i "klassisk" HammerFall stil.

För att börja med det riktigt hårda. Låtar som Any Means Necassary, Punish and Enslave och titellåten är hårdare än någonting HammerFall tidigare gjort. Det är låtar som de aldrig skulle ha spelat in för några år sedan. Riffen är riktigt hårda, refrängerna består av tyska manskörer och trummorna är djupa och hårda. På dessa låtar hör man, mer än någon gång tidigare under bandets 12 åriga historia, att de faktiskt är väldigt influerade av Judas Priest och Accept.

Om vi då går vidare till de lite nyare innovationerna på plattan så lyser en låt starkare än någon annan. Life Is Now påminner faktiskt lite om KISS. Den har ett gung som är olikt HammerFalls annars ganska rakt på metal. Den är rolig att lyssna på, men jag tror dock inte att det är den vägen som bandet kommer gå i framtiden. En annan ny innovation på plattan kan hittar på det instrumentala spåret, Something For the Ages. Till skillnad mot tidigare instrumentala låtar som bandet gjort så bygget den inte enbart på ett långt (dock jädrigt bra måste sägas) gitarrsolo. Den har lite mer strukturen av en komplett låt. Låten är för övrigt skriven av nytillskotten Pontus Norgren, så konstigt vore ju om det lät exakt likadant som tidigare.

Trots allt detta nya så finns det faktiskt flera låtar som med "klassiskt" HammerFall sound, som skulle kunnat platsa på vilken tidigare platta som helst. De mest utmärkande låtarna här är Legion, Bring the Hammer Down och One of a Kind. Detta kan kanske ha något att göra med vilka som skrivit låtarna. Bring the Hammer Down är faktiskt skriven av Stefan Elmgren (som även gör två gitarrsolon i låten) och Joacim Cans. Och på One of a Kind var Jesper Strömblad (gitarrist i In Flames, var även med och skrev nästan alla låtar med HammerFall fram till och med Renegade, 2000) med och skrev. Klassiska HammerFall låtar, helt enkelt!

För att nu avsluta denna recension måste jag sammanfatta hela läget. HammerFall är ett band i ständig förändring. Sedan Glory to the Brave (1997) så har de förändrats och utvecklats ganska mycket. Detta har dock alltid hänt utan att de förlorat sitt original sound och känsla. Så är inte heller fallet med den här plattan. HammerFall må vara hårdare än någonsin, men känslan och soundet från '97 finns fortfarande där.

Innan jag avslutar måste jag bara påpeka det roliga med hur landets recensenter skriver om herr Joacim Cans, förr och nu. Förut så tyckte ALLA att han hade en svag röst som inte nådde fram. Nu tycker ALLA helt plötsligt att han är otrolig. Själv har jag alltid tyckt att han är otrolig, men nu är han helt klart bättre än på länge.

HammerFall - No Sacrifise, No Victory: Betyg 10/10 (vad hade du väntat dig av ett hard core HammerFall fan?)
Bästa låt: ALLA (lovar)

I samband med Edguys senaste studiosläpp, Tinnitus Sanctus, så släppte de även en samling med alla låtar som Edguy enbart släppt på singlar och EPs (på deras nuvarande skivbolag Nuclear Blast enbart dock, singeln de släppte på AFM Records, ära till den som vet vad den heter, är inte med).

När jag nu ska sammanfatta det hela så kan jag säga såhär; Edguy är genier, samtidigt som de är lite knäppa. Varför sätter man så här bra låtar på singlar??? Jag menar många av låtarna på den här plattan (eller samlingen, beroende på hur man ser på saker och ting) är faktiskt bättre än några av de låtar som finns på respektive fullängdare.

Inleder plattan gör låtarna från Superheroes EPn, som föregick Rocket Ride. Inleder de gör låten Superheroes (som även finns med på Rocket Ride), en kul låt med en humoristisk text, en klassisk Edguy helt enkelt. Sedan kommer låten Spooks In The Attic som går i samma stil. Skön Power Metal helt enkelt! Blessing In Disguise kommer näst. Denna låt hade helt klart platsat på Rocket Ride. En fantastisk ballad som faktiskt är i klass med Save Me och Scarlet Rose. Efter det så kommer min ABSOLUTA FAVORITLÅT med Edguy! Judas At The Opera så komplett! Man kan tralla med, samtidigt som det aldrig blir "Allsång på Skansen". Till det kommer en helt vrickad text, dock med ett viktigt budskap, sjunget av både Tobias Sammet och självaste Michael Kiske (behöver han någon presentation?). Varför i h-vete gömde de undan den här låten på en EP? Efter detta underbara kommer en cover av det engelska bandet Magnums låt The Spirit och en akustisk version av låten Superheroes (epic version).

Efter detta är det dags att gå vidare med låtarna från Lavatory Love Machine singeln. Den inleds med titellåten (som även kan bli funnen på plattan Hellfire Club) som nog är en av de sjukaste som bandet fått ut sig. Den handlar om att de är på ett plan som är på väg att krascha. Men det ända herr Sammet kan tänka på är flygvärdinnan. Näst ut är ännu en cover. Den här gången på Europes låt I'll Cry For You. Sedan avslutas det hela med en akustisk version av titellåten.

Näst, och sist, ut är låtarna från King Of Fools EPn. Först ut är återigen titellåten (som även den kan bli funnen på plattan Hellfire Club). Denna låt klassar jag som en av de bästa bandet gjort. Till skillnad mot Judas At The Opera så är den inte alls lika sjuk. Den har ett viktigt budskap, underbar sång och tung musik. Sedan följer tre ganska identiska låtar. New Age Messiah (som har den underbara textraden; "Who the funcking fuck is Jesus"), The Savage Union och Holy Water är alla klassiska Power Metal rökare á la Edguy. Riktigt bra, men lämnar dock heller inga större avtryck. Det hela avslutas sedan med Life And Times Of A Bonus Track. Just när man trodde att Edguy inte kunde hitta på nått nytt för att överraska slår de till med ett hårt aukustiskt slag mot skivindustrins "Limited Editions" och bonuslåtar. Om du har hört sista låten på senaste plattan så kan jag säga att det är i ungefär samma stuk.

Sammanfattningsvis så skulle jag bara vilja skrika rätt i herr Sammets fejs; "vad håller du på med? sånna här låtar ska vara på fullängdare". Men, det finns säkert någon form av tanke bakom det hela, vad vet jag.

Edguy - The Singles: Betyg 9/10
Bästa låt: Judas At The Opera (i stark konkurrens med Life and times...)

Till sist en annan sak. Jag finner det lite irriterande att låten Judas At The Opera på baksidan av plattan blivit "omdöpt" till Judas IN the Opera.

Through the gates of hell, as we make our way to heaven through the nazi lines, Primo Victoria. Dessa rader, sjungna av sångaren Joakim Brodén, inleder Sabatons första (eller andra, beroende på hur man räknar) album Primo Victoria från 2005. På dessa rader så kan man ganska snabbt förstå att krig är lite utav Sabatons tema. Faktum är att 7 av de 9 låtar som finns på Primo Victoria handlar om ett krig eller slag.

Skivan inleds starkt med titelspåret. Det handlar om Dagen D under andra världskriget, då de allierade landsteg på Normandie. Musiken är riktigt tung. Kanske något av det tyngsta jag hört inom Power Metal genren. Grym musik och en refräng som sitter kvar läääänge i huvudet. Redan från första stund förstår man också att Sabaton inte har den vanliga Power Metal sångaren, á la Michael Kiske. Brodén låter mer som en bättre variant av Mr Lordi, om jag ska vara ärlig. Detta tycker jag dock är ganska kul. Brodén ger en extra tyngd till det hela, och man känner nästan kulorna fara omkring en på Normandies stränder.

Reign of Terror, skivans andra spår, är i mina öron inte alls lika stark som inledningen. Den handlar som Gulfkriget (Saddam Husseins invasion av Kuwait). En bra text, men tyvärr så göms den lite bakom alldeles för höga bastrummor.

Skivan kvalitet höjs igen med tredjespåret Panzer Battalion (som handlar om Irakkriget). Även här finns en grym refräng. Och borta är de övermixade bastrummorna.

Sedan är det dags att återigen göra ett djupdykning (:-P) i Andra Världskriget. Wolfpack handlar nämligen om de tyska U-båtarna som under den tiden regerade atlanten. Till skillnad från de tidigare, ganska snabba, låtarna så är detta en midtempo låt. Det är faktiskt ganska bra, även om Brodéns röst inte riktigt låter så bra i de långsammaste partierna.

CounterStrike handlar inte om spelet (även fast det nog skulle kunna passa in i temat), utan om ett krig som utspelade sig i Israel runt år 67. Nu är tempot återigen uppskruvat. För mycket tycker jag dock. Det går lite för snabbt, och det finns ingen riktigt stark refräng som räddar det hela.

Andra Världskriget igen. Denna gång handlar det om tysklands anfall mot den ryska staden Stalingrad (låten heter till och med Stalingrad). Nja, säger jag. Det är samma sak här som med Wolfpack, för långsamt för Brodén i vissa partier.

Into the Fire (Vietnam Kriget) inleds med ett riff som är som hämtat från vilken tung metal platta som helst från 80-talet, grymt bra alltså. Sedan fortsätter det faktiskt lika bra genom hela låten. En bra låt helt enkelt.

Första låten som inte handlar om ett krig eller slag är Purple Heart. Den handlar om en utmärkelse som ges till soldater skadade eller dödade i strid (hur det senare går till vet jag inte). Detta är en av de bästa låtarna på skivan, trots att även den är en midtempo låt.

Skivan avslutas med låten Metal Machine. Denna låt är faktiskt riktigt rolig. Här har Sabaton proppat in så många referenser till andra metal storheter som möjligt. Här hittar vi refferenser till bland andra Iron Maiden, Black Sabbath, Accept och (faktiskt) Helloween. En riktigt, riktigt bra låt!

Sabaton - Primo Victoria: Betyg 7/10
Bästa låt: Primo Victoria

Det tog ett tag, men nu har jag äntligen bestämt mig (efter en vecka i hörlurarna från skolan) vad jag tycker om Edguys nya album! Och ved tycker jag då? Jo, för att sammanfatta saken ganska kort; riktigt jädra bra!

Skivan inleds med videolåten Ministry of Saints. Det är riktigt bra. Denna låten kan faktiskt vara bland det bästa som bandet gjort, NÅGONSIN! Det börjar med ett tungt instrumentalt parti och fortsätter sedan i medeltempo genom starka verser och en gudomlig refräng!

Sex Fire Religion däremot är inte alls, i mina öron, något av det bästa bandet gjort. Enligt mig är den ganska tam och den medryckande refrängen räcker inte till för att få den till mästerverk status.

Sen kommer beviset på att Edguy inte helt har lämnat sina Power Metal rötter! The Pride of Creation kunde i mina öron lika gärna höra hemma på till exempel Mandrake. Ren tysk glad Power Metal, så som i alla fall jag vill ha den!

Nine Lives och Wake up dreaming black fortsätter lite i samma stil som The Pride of Creation, dock lite mörkare och tyngre.

Sedan kommer den första överraskningen på plattan. Dragonfly låter faktiskt lite åt Whitesnake hållet till. Det låter Amerikanskt, på gott och ont. Visst, det är en bra låt. Men jag hoppas inte att det är i den riktningen som bandet kommer att fortsätta.

Torn without a Rose är skivans ballad. Den är riktigt bra! Inte i klass med Scarlet Rose och Save Me, men nära inpå!

I 9-2-9 känner man igen gamla Edguy igen! Pampig Power Metal som är lätt att tralla med i! Och samma sak gäller för efterföljande Speedhoven. Speedhoven är nästan min favorit på plattan faktiskt!

Sen kommer skivans andra överraskning. Dead or Rock låter faktiskt lite AC/DC. Tungt riff och tung sång av herr Sammet.

Den humoristiska Aren't you a little Pervet too?! (som gästas av The Killers) avslutar skivan. Tysk humor, påminner lite om Life and times of a Bonus Track.

Edguy - Tinnitus Sanctus: Betyg 8/10
Bästa låt: Ministry of Saints

...and the finnish keyboarder who didn't want to wear his Donald Duck costume.

Det har blivit dags att recensera Gamma Rays senaste DVD nu. Egentligen så skulle denna DVD släppts för väldigt länge sen, innan senaste plattan Land of the Free II och Hellish Rock Tour. Men på grund av en väldigt massa strul med skivbolag och sånt så släpptes den inte för än förra fredagen. Den består av 2 diskar i sitt original utförande, men de första exemplaren har även med en bonus disk.

För att börja med disk 1. Disk 1 innehåller en konsert film inspelad i Montreal, Kanada, under "The Majestic Northamerican Tour" 2006. Den innehåller 18 låtar, inklusive några av mina Gamma Ray favoriter som; Blood Religion, Heavy Metal Universe, Valley of the Kings och Send me a Sign. Men det värkligt häftiga med disk 1 är inte låtarna eller det fantastiska framträdande som bandet gör, utan sättet som allt är filmat på. Det är så himla snyggt gjort! Dom kör på med kameraåkningar, övergångar och videoeffekter så att det aldrig blir tråkigt (som om något av Gamma Ray kunde bli tråkigt :-P). Kort sagt, en riktigt bra fösta disk!

Disk 2 innehåller precis det som man förväntar sig av en disk 2. Lite "Road Movie", lite andra live klipp (inspelade på Wacken Open Air, 2003 och 2006) och lite video klipp (i detta fall faktiskt alla som bandet någonsin har gjort, vilket betyder några låtar med bandets förre sångare Ralf också). En helt normal disk 2 alltså.

Hur är det då till sist med bonus disken? Den består av ännu en "Road Movie" och 4 live låtar. Allt är filmat under den spanska delen av bandets nyligen avslutade Hellish Rock Tour med Helloween och de 4 live låtarna kommer enbart från senaste plattan Land of the Free II. "Road Movie"n är som såna brukar vara. Ganska skoj att kolla på om man är ett fan av bandet, annars ganska meningslösa. Dock tyckte ju jag att det var kul eftersom jag är ett fan av bandet. Det är också ganska skoj att höra låtar från nya skivan live. Visst, jag såg dem när Hellish Rock besökte Stockholm. Men då spelade de bara 2 låtar från nya plattan.

Gamma Ray - Hell Yeah!!! The Awesome Fouresome... (DVD) - Betyg: 9/10
Bästa på DVDn - Första disken med liveframträdandet

I lördags så köpte jag en ny skiva från ett av mina favoritband, Helloween. Eller ny och ny förresten. Skivan The Dark Ride kom ut år 2000 och ses som bandets mörkaste skiva någonsin, både textmässigt och musikmässigt. Men hur låter det då? Svaret är ganska självklart eftersom Helloween nästan inte har gjort några dåliga låtar (med några få undantag); svaret blir, det låter riktigt bra!

Skivan inleds med intro spåret Beyond the Portal som skvallrar om att det är någonting mörkt som komma skall. Sedan kommer en av väldigt få humoristiska låtar på skivan. Mr. Torture har en rolig text om en gubbe som säljer smärta (till husfruarna i Spanien sägs det i en rad). Musiken är också ganska glad. En klassisk Helloween låt helt enkelt (som de faktiskt fortfarande kör live).

Efterföljande All over the Nations är också en ganska glad låt. Även om den inte är lika rolig som Mr.Torture. Dock har låten en riktigt stark refräng som man kan gå och nynna på ett tag.

Sedan följer två ganska mörka spår, både när det gäller text och musik. Escalation 666 och Mirror Mirror får en till och med att känna ett smått obehag. Det är lite som en mörk Tim Burton film.

Efter det så kommer skivans singel, If I could Fly. Det är en ganska långsam låt som innehåller en dyster pianoinledning. Trotts det så är det ingen ballad. Även här finns en stark refräng som sätter sig fast i huvudet. Andi Deris gör här ett riktigt bra jobb med sången (jag tror faktiskt inte att ens Michael Kiske själv skulle kunna sjunga den här låten så bra).

Sen så dras man ner i mörkret igen i några låtar. Salvation och The Departed (Sun is going Down) är så mörka att man nästan blir mörkrädd. Men bara nästan. Det håller sig alltid över vattenytan av vad som är för mörkt för Helloween.

Ett grymt bra bassolo inleder efterföljade I live for youre Pain. Och sedan fortsätter det bara grymt. Refrängen på denna låt är en av skivans bästa. Även efterföljande We damn the Night och Immortal har grymt bra reffränger. Immortal har också den egenskapen att man kommer ihåg hela låtens melodi.

Skivan avslutas med titellåten The Dark Ride. Den låten inleds väldigt likt den senaste plattan Gambling whit the devil. Sedan kommer det en 8 minuters fest för öronen. Grym sång och musik!

För att sammanfatta; en grymt bra skiva! Visst, det är det mörkaste bandet någonsin gjort. Men det är inte någon nackdel. Det finns inga dåliga låtar på denna skiva!

Helloween - The Dark Ride: Betyg 9/10
Bästa låtar: Mr.Torture, If I Could Fly, Salvation, Immortal, The Dark Ride

Nu är det dags för mig att recensera ett album av en artist/grupp (är inte riktigt säker på vad det är) som jag aldrig tidigare har hört något av. Men hur fick jag då reda på deras existens? Jo, sångaren Jørn Lande har nämligen sjungit på Avantasias senaste album "The Scarecrow". Jag tyckte då att han lät bra, så när jag såg hans album i skivaffären så tänkte jag; va fan, jag vill höra hur han låter på riktigt. Så jag köpte hans senaste album som tydligen kom ut någon gång i år.

Men hur låter då albumet? Jag kan säga att det inte låter som ett album från 2008, utan möjligtvis som ett från 1978. Det är inte power metal och jag vet inte om man kan säga att det är metal heller. För mig är det mer klassisk hårdrock i stil med Deep Purple och, framför allt, Whitesnake.

Skivan inleds med titel spåret Lonely are the Brave som inleds med ett tungt riff som sedan fortsätter genom hela låten. Det låter bra, riktigt bra faktiskt. Dock väldigt likt Whitesnake, vilket dock i och för sig inte är dåligt. Sedan fortsätter den i samma stil med Night City. Denna låten har en bra refräng som man lätt kommer ihåg. Men skivans första riktiga höjdpunkt kommer på efterföljande War of the world. Det är en midtempo låt med en riktigt bra refräng och Jørn sjunger här extremt bra. Till och med så bra att han, enligt min mening, tar sig in bland de top 10 bästa sångarna någonsin.

Kvalitén fortsätter sedan på nästan samma nivå ända till spår nummer 7, Promises. Här tar den faktiskt, otroligt nog, ännu ett steg uppåt. Den är nästan en perfekt hårdrocks låt. Sången är grym. Musiken är grym. Det enda som drar ner den något är att det känns som om jag har hört refrängen ett antal gånger förut i gamla klassiska rocklåtar.

Skivan avslutas med Hellfire. Också den en riktigt bra låt (börjar låta tjatigt, jag vet. Men det är sanningen). Denna låt skiljer sig lite från resten. Den känns mer inspirerad av Judas Priest och Black Sabbath än Whitesnake och Deep Purple. Den är tung och metallisk och väldigt mycket i stil med JPs Nostradamus platta från i år.

Här tar egentligen skivan slut. Men på den jag köpte så följde det med 2 bonuslåtar. En av dom är en Deep Purple cover från tiden då David Coverdale sjöng i bandet, med namnet Stormbringer. Den andra är en original Jorn låt med namnet Like Stone in water. Den sisst nämda är riktigt bra och jag förstår inte riktigt varför den inte är med i den ordinarie låtlistan. Stormbringer, nja. Den hade jag kunnat vara utan.

Jorn - Lonely are the Brave: Betyg 8/10
Bästa låt: Promises

Då har det blivit dags att ta upp bloggen igen efter sommarledigheten. Och vad passar då bättre är att börja med en recension av Alice Coopers 30de (!) album, Along Came a Spider?

Skivan är en konceptplatta där alla texter hör ihop och bildar en berättelse om seriemördaren Spider. Skivan börjar med en prolog om hur någon hittat Spiders dagbok, där han beskriver hur han utförde alla morden (min personliga tolkning är sen att skivans låtar är det som var skrivet i dagboken, även fast det inte framgår). Sedan fortsätter det med att beskriva hur han blev som han blev. Det görs dels i första låten I know where you live och främst i den påföljande Vengeance is mine.

Efter det så fortsätter historian i i stort på samma sätt. Spider mördar, själ ett ben från sina offer (som han ska använda för att "bygga" en spindel. Phsyco!!) och slår sedan in dom i silke. Men tillslut så händer det som inte får hända för en seriemördare. Han blir kär i ett av sina offer, som han sedan låter komma undan. Då börjar Spider tveka på vad han gör och kommer på att han har slösat bort hela sitt liv. Och det är så det slutar. Eller inte egentligen. I epologen som följer den sista låten så snackar Spider något om att han har suttit i en cell i 25 år, och omöjligt hade kunnat utföra alla morden. Det är delen i skivan som jag inte alls förstår. Om du förstår, kommentera och berätta för mig!!

Musiken då? Hur låter Alice Coopers 30de album (eller 25de, beroende på hur man räknar)? Jag måste nog säga att det faktiskt låter ganska anonymt. Eller åtminstone så anonymt som Alice kan låta. Låtarna låter ganska lika varandra och det finns egentligen inte så många som lever upp till hans potential. Undantag är dock den briljanta Catch me if you can, The one that got away och I am the Spider. Dom är faktiskt riktigt bra och är enligt min mening nästan jämförbara med storverk som Poison, School's Out och Hey Stoopid.

För att sammanfatta så kan jag säga att den stora grejen med Along Came a Spider inte är musiken, utan historian om Spider. Den är både grym och ibland sorglig och den ger mig känslan av att det är en skräckfilm på skiva som jag lyssnar på. Musiken är, med några få undantag, medioker. Men trots det så är det faktiskt så att Alice Coopers lägstanivå är bättre än många andras högstanivå, och det säger ganska mycket.

Alice Cooper - Along Came a Spider: Betyg 7/10
Bästa låt: Catch me if you can

Då var det dags för den första DVD recensionen på den här sidan. Och vad passar bättre att börja med än HammerFalls helt nya DVD Rebels whit a cause? Detta är nämligen något som jag väntat länge på. Det var ju faktiskt fyra år sedan som dom släppte en DVD senast (live DVDn/ live plattan One Crimson Night). I och för sig är jag väll lite partisk eftersom HammerFall varit ett av mina absoluta favoritband sedan 2004, men jag ska ändå försöka att vara lite objektiv :-P.
Rebels whit a cause består av en hel del olika saker. Huvuddelen är dokumentären Rebels whit a Cause - Unruly, Unrestrained, Uninhibited på ungefär 90 minuter som sammanfattar bandets historia mellan åren 2002 till 2007 (och tar alltså upp där två av de tidigare DVDerna slutade. The First Crusade, 1997 till 1998, och The TemplarRenegade Crusades, 1999 till 2001). Den är riktigt proffsigt gjort med både en nyinspelad intervju med hela bandet där dom berättar om åren som varit och filmklipp från bandets egen videokamera. Den är intressant och rolig att titta på och även förvånansvärt ärlig. Dom hoppar tillexempel inte över att kommentera saker som överfallet på Joacim Cans (vill du veta mer? kommentera) och Magnus Roséns avhopp (Stefans avhopp kommenteras inte eftersom det spelades in tillsammans med Stefan innan avhoppet). Kort sagt så är det en bra och intressant dokumentär.

Bortsätt från dokumentären så finns också lite annat smått och gott för HammerFall fans på DVDn. Här finns alla videor som bandet spelat in under 2002 till 2007, (alltså från Hearts on Fire till Last man Standing) ganska många tv-framträdanden av bandet (inklusive framträdandet när bandet tillsammans med Roger Pontare sjunger När vindarna viskar mitt namn live i Svt) några filmer som herr Oscar Dronjak lekt ihop själv och sen några live klipp från en konsert i Tyskland under Icebraker Tour Festivals 2005. Av allt detta extramaterial så är det nog liveinspelningen som jag uppskattar mest. Den är i och för sig inte alls lika proffsigt gjort som på One Crimson Night men den är ändå sevärd eftersom bandet här framför mastodont låten Knights of the 21st century på en kvart.

Kort sagt så är hela DVDn ett måste för varje HammerFall fan! Men jag tror inte att någon som inte redan är insatt i HammerFall ska köpa denna som första DVD, då ska men istället gå på One Crimson Night.

HammerFall - Rebels whit a Cause (DVD): Betyg 10/10 (såklart)
Bästa på DVDn: Dokumentären och live framträdandet

Ps, nu har HammerFall återigen fått upp sin officiella hemsida, http://www.hammerfall.net/, efter att den varit nere i ett halvår.

Jaha, då var det tillslut dags för en ordentlig recension av den omtalade debuten från Timo Tolkkis nya "band" Revolution Renaissance. Anledningen till att jag satte " " över band är att albumet i själva verket inte är inspelat med något band. Den är inspelad med Timo Tolkki och gäster. Men det spelar ingen större roll eftersom gästerna bland annat består av sångarna Tobias Sammet (Edguy, Avantasia) och Michael Kiske (ex-Helloween). Det är alltså celebra besök på denna skiva. Men hur låter den då?

Skivan inleds med låten Heroes som sjungs av Sammet. Låten har en bra och lite mystisk inledning som på ett bra sett inleder skivan. Resten av låten är också riktigt bra. Det är riktig Power Metal precis som det ska låta. Dock kan jag tycka att Tolkki borde ha haft mer kör i refrängen, som nu Sammet sjunger helt själv.

Sen gör Michael Kiske debut i I did it my way. En titel som faktiskt kan beskriva hela Kiskes karriär´, om man ska vara lite filosofisk. När han lämnade Helloween så gjorde han ju faktiskt exakt det som han ville göra. Dock var det någon konstig rock/pop grej han gjorde, men ändå. Låten i sig är också bra, och det är underbart att höra Kiske sjunga det som han kan sjunga. Senaste soloplattan (där han gjorde akustiska versioner av gamla Helloween låtar) lät ju för jävlig.

Efter det så kommer, i min mening, en rad ganska anonyma låtar. Visst är We are magic, Angel och Eden is burning riktigt bra. Angel kan till och med klassas som skivans bästa ballad. Men det är inte några låter som jag kommer ihåg när jag lyssnat klart på skivan.

I nästa låt kommer Sammet tillbaka och sjunger hans andra och sista låt på New Era, Glorious and Divine. Denna låt kommer jag däremot väl ihåg, redan efter första lyssningen. Här är återigen ren enkel Power Metal utan någonting konstigt. En bra låt het enkelt.

Born upon the cross är nästa låt och har lite trash känsla över sig, vilket gör att den sticker ut lite från resten av låtarna, vilket oftast är bra. Men här låter det egentligen bara för mycket. Skivans sämsta låt, enligt min mening.

Efter nästkommande balladen Keep the flame alive, där Kiske faktiskt sjunger exakt samma rader som i Helloweens klassiska A tale that wasn't right (In my heart, in my soul), så kommer skivans bästa låtar. Last night on Earth och Revolution Renaissance är båda sjungna av Kiske och avslutar hela skivan. Det låtar bra från början till slut. Det är melodiös metal när den är som bäst.

Om man nu ska hitta något att klaga på med den här skivan, så är det väll att den saknar all form av nyskapande. Det är så här Power Metal alltid låtit och det är ingenting speciellt nytt med det här.

Revolution Renaissance - New Era: Betyg 8/10
Bästa låt: Last night on Earth

Då så har det blivit dags för min andra recension här på sidan. Den första var ju som bekant Whitesnakes senaste album, som då precis hade kommit ut. Dagens recension handlar dock om en något äldre platta, dock inte gammal. Skivan kommer från 2006 och är den senaste från de italienska rockersarna Rhapsody of Fire.

Jag hade aldrig lyssnat på Rhapsody of Fire (eller Rhapsody som dom hette förut), men jag hade hört att det var vanlig enkel power metal. Så det var därför som jag egentligen impulsköpte Triumph or Agony när jag skulle köpa Iron Maidens nya dvd Live after Death. Men när jag satte på skivan för första gången så kom jag ganska snabbt fram till att det INTE var vanlig enkel power metal, som jag hade förväntat mig. Det som kom ut ur högtalarna var en massa sörja bestående av en blandning mellan metal och klassisk musik. En blandning som kan vara underbar, ett på det är dom första två Avantasia plattorna, men som här bara lät alldeles överdrivet. Jag var faktiskt nära på att kasta skiten i sopptunnan, men sen när jag kom på att jag betalat dyra pengar för den så fick den en avskild plats i cd-hyllan.

Men när jag för någon vecka sedan såg skivan i hyllan så tänkte jag att jag kanske skulle ge den en ny chans, det brukar ju vara så att en skiva blir bättre andra gången man lyssnar på den (ett exempel är Sonata Arcticas senaste skiva Unia som jag tyckte var skit från början, men som jag nu tycker är riktigt bra!). Den här gången så försökte jag att lyssna med ett öppet sinne och inte vara så fokuserad på att det skulle låta power metal. Det funkade faktiskt och jag började faktiskt att gilla skivan.

Triumph or Agony börjar med ett instrumentalt stycke som är som hämtat från Sagan om Ringen filmerna, något som fortsätter i de följande låtarna. Titlarna i sig känns också väldigt sagoinspirerade, hur låter till exempel titeln The Myth of the Holy Sword och The Mystic Prophecy of the Demonknight i dina öron? Sistnämnda titel är skivans längsta spår som sträcker sig över hela 16 minuter och är uppdelad i fem kapitel. Jag måste säga att det första av dessa kapitel, A new saga begins, helt klart är det bästa och borde fått bli en egen låt. För de följande kapitlen är inte alls lika bra och är uppblandade med pratade dialoger mellan skådespelaren Christoffer Lee (som spelade Sauroman i Sagan om Ringen) och sångaren. Detta för säkert historien framåt på något sätt men jag tycker att det blir lite som utfyllnad för att nå upp i den höga spellängden.

Det finns även några ballader på Triumph or Agony men jag tycker att dom mest saknar kraft. Ett undantag är dock Old age of Wonders som nästan låter precis som man tänker sig att medeltida spelmän lät. Sen finns det även en låt helt på italienska. Den heter Il Canto del Vento och är även den en ballad. Jag tycker att det är lite konstigt att dom spelar en låt som bara de i det egna landet kan förstå vad den handlar om. Detta är också en enda låt på skivan som är skriven av sångaren, Fabio Lione, vilket också är lite konstigt.

När jag nu ska sätta betyg på den här plattan så känner jag mig lite kluven. Jag tycker fortfarande att dom har överdrivit hela metal/klassiskt grejen. Men samtidigt så finner jag den här skivan riktigt skön att lyssna på. Men jag har även lite problem med sångaren, som enligt min mening sjunger alldeles för mesigt på många av låtarna. Det får helt enkelt bli ett medelbetyg.

Rhapsody of Fire - Triumph or Agony: Betyg 5/10
Bästa låt: The Myth of the Holy Sword

När jag satte mig ner för att lyssna på Whitesnakes nya skiva så visste jag inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Jag har aldrig varit något Whitesnake fan och har inte hört mer än ett par låtar från deras repertoar. Så jag visste helt enkelt inte hur en "riktig" Whitesnake platta skulle låta. Det vet jag nog i och för sig fortfarande inte, eftersom "Good to be Bad" hittills är den enda som jag hört.

Men hur låter då Whitesnakes första studioalbum på elva år?
Plattan öppnas med en låt i riktig klassisk hårdrock stil. Best Years börjar med ett låte flummigt riff som för tankarna åt blues. Sedan kommer David Coverdales stämma in med en ganska rå och engagerad framtoning som fortsätter i stort sätt i hela låten. Verserna är bitvis riktigt bra, både musikaliskt och sångmässigt. Det ensa som stör mig med Best Years är refrängen. På något sätt så känns det väldigt mycket som jag har hört den förut. Texten i refränen är heller inte på något sätt ny. Jag menar, det finns ju en del låter med textraden "these are the best years of my life". Men ändå så tycker jag att Best Years är en av dom bästa låtarna på "Good to be Bad".

Plattan fortsätter med Can you hear the wind blow. Här blir jag riktigt besviken. Efter Best Years så känns denna låt så tråkig och helt utan energi. Riffen känns oengagerade och sången känns väldigt platt. Att sen den helt menlösa refrängen upprepas flera gånger mot slutet gör att man bara vill hoppa över Can you hear the wind blow.

På Call on me tar sig plattan upp på fötterna igen. Denna låt tycker jag är riktigt bra. Från det tunga inledningsriffet genom verserna, där Coverdale återigen sjunger lika engagerat som på Best Years, till den tunga refrängen som verkligen doftar 80-tal. Enligt min menig är Call on me, trots sitt poppiga namn :-P, en riktigt bra hårdrocks låt.

Nästa låt är plattans första ballad. All I want All I need är en renodlad kärleksballad. Men trots det så blir den aldrig sliskig. Känslan av ärlighet är helt klart där, något som vissa nyare band inte har i sina ballader, och man försöker inte blåsa på med gospelkörer och skit. Dock kan jag tycka att det luktar lite väl mycket singer/songwriter om denna låt. Den känns faktiskt också stundtals som det är en Eric Clapton låt.

Sedan kommer skivans titelspår. Good to be Bad öppnas riktigt tungt, något som fortsätter längs hela låten. Tempot är ganska högt och det är helt klart den hårdaste låten på hela skivan. Men trots det känns den inte malplacerad på plattan. Samma sköna gung finns här och man sugs in i den.

All for Love heter nästa låt, som inleds med ett riff som jag tycker liknar Iron Maidens Aces High lite väl mycket. Annars så får åtminstone jag lite punkvibbar i versen. Men det övergår sen till en Bon Jovi liknande refräng. Trots denna konstiga kombination så är detta e ganska bra låt.

Plattans andra ballad Summer Rain följer sedan. Enligt min mening platsar inte denna låt på en hårdrocksplatta. Jag tycker att Summer Rain är en poplåt. Mer finns egentligen inte att säga.

Lay down your love är trots sitt namn inte ännu en ballad. Låten påminner mig om gammal blues blandat med en riktigt bra refräng. Coverdale sjunger riktigt bra här och musiken är även den välspelad och bra sammansatt. Enligt min mening så är Lay down your love den absolut bästa låten på "Good to be Bad". Så om du bara ska höra en låt från Whitesnakes nya album så rekommenderar jag starkt denna!

Efterföljande A fool in love har alltså ett svårt uppdrag, att inte få plattan att falla pladask efter Lay down your love. Jag tycker att den lyckas ganska bra. Låten har en av de bästa inledningarna på plattan, i form av att låten från en början låter som den är spelad genom en gammal radio. Resten av låten påminner i och för sig om de tidigare låtarna på plattan, men vad gör det när dom låtar den påminner om är ganska bra.

Got what you need är plattans näst sista låt. Även den påminner mig om de tidigare låtarna. Starka verser och en stark refräng, men jag tycker aldrig att den riktigt lyfter.

Skivan avslutas med 'Til the end of time. En hyfsat bra ballad, dock inte lika bra som All I want All I need. På denna ballad ackompanjeras Coverdale av endast en gitarr, vilket gör att det blir en stämningsfull avslutning på ett bra album.

Om jag nu ska sammanfatta "Good to be Bad" så skulle jag säga att det är ett ganska bra album. Det innehåller starka låtar i klassik 80-tals stil. Det som tyvärr drar ner helhetsintrycket är att det känns som att alla låter har blivit gjorda förut. Det finns inget nyskapande, förutom då Punk/Bon Jovi korsningen i All for love. Men trots det så blir mitt slutbetyg ändå ganska högt (se nedan) och jag rekommenderar alla som gillar klassik rock att köpa detta album.

Whitesnake - Good to be Bad; Betyg 7/10