Då var det dags att gå igenom hela Iron Maidens nya platta, The Final Frontier, från början till slut! Låt för låt beskriver jag vad jag tycker om den. Mycket nöje my awesome readers!

Satellite 15... The Final Frontier
Som jag ser det är detta egentligen två låtar som av någon mystisk anledning har hamnat på samma spår. Det hela börjar med Satellite 15. Och det är i princip ett alldeles för långt intro. Det är jätte konstigt hela vägen och jag ser ingen struktur i det hela alls. Detta hade funkat bra som intro, om det inte var för att det höll på i flera minuter! Tillsist tar det då äntligen slut och lämnar över till titellåten. Då känner man igen Maiden. Titellåten är en låt i klassisk Maiden stil med grym musik, grym text, bra vers, fantastisk brygga och en riktigt bra refräng (trotts att Bruce endast skriker "The Final Frontieeeeeer" :-P)

El Dorado
Plattans singelsläpp, som släpptes gratis på bandets hemsida. Denna låt var jag från början starkt kritisk till. Men min åsikt har ändrats ju fler gånger jag lyssnat på den. Verserna är faktiskt riktigt bra. De kanske inte visar Maidens starkaste sida, men de fyller sin funktion och passar perfekt med texten. Bryggan är i och för sig lite halvdann, men vad gör det när refrängen är en av plattans starkaste! En riktigt bra Maiden låt alltså. Trotts att jag fortfarande tycker att introt och riffet kunde ha varit BETYDLIGT mer fantasifullt.

Mother of Mercy
Denna låt är jag extremt kluven till. Intro, vers, brygga och text är nämligen helt fenomenala! Men refrängen är, rent ut sagt, horribel. Hur tänkte de där egentligen? Det finns knappt någon melodi där över huvud taget och Bruce Dickinson låter som om han totalt håller på att tappa rösten! Konstigt med en låt som är så ojämn, tycker jag.

Coming Home
Plattans ballad handlar om att flyga sitt flygplan. Texten är skriven av Bruce, som ju som bekant är pilot, och handlar helt enkelt om friheten att vara ute och flyga för att sedan komma hem. Detta hade ju kunnat bli väldigt simpelt, men Madien lyckas även slänga in lite politik i det hela (med textrader som "Over borders that divide the Eathbound tibes"). Detta, kombinerat med Bruces fantastiska sång, gör denna låt fantastisk. För musikaliskt sett så är den ganska standard...

The Alchemist
Detta är skivans kortaste låt och även den som troligtvis kommer tilltala flest Run to the Hills och Aces High fans. Det är så klassiskt Maiden som det kan bli anno 2010. Relativt okomplicerat och snabbt. En upp och hoppa låt helt enkelt som passar perfekt efter lugna Coming Home.

Isle of Avalon
Efter albumets kortaste låt kommer skivans näst längsta. Det hela är mycket väl utfört och refrängen är riktigt bra. Verserna är också bra. Men alla musikaliska mellanspel gör att låten känns lite lång. Isle of Avalon hade vunnit mycket på att vara några minuter kortare.

Starblind
Detta är skivans lågvattenmärke. Visst är refrängen helt okej, men allt annat gör att man ganska snabbt tröttnar på den. Återigen är det för mycket mellanspel och återigen skulle låten må mycket bättre av att vara kortare.

The Talisman
Efter lågvattenmärket Starblind så blir det snabbt en stor förbättring! The Talisman handlar om att lämna sitt hem och sina problem bakom sig för att söka lyckan på annat håll. Musikaliskt är den fantastisk! Från den lugna inledningen till det ganska plötsliga slutet. I refrängen motbevisas även alla de som trodde att Bruce börjar förlora rösten (en känsla man ju fick på Mother of Mercy), för han gör fantastiska skrik!

The Man who would be King
Skivans näst bästa låt, enligt mig. Visserligen kanske inledningen är lite för lång. Men verserna och refrängen är helt otroliga. Avslutningen på låten är också fantastisk! En riktigt bra låt, helt enkelt. Att den är hela 8 minuter tänker man knappt på.

When the wild wind blows
Denna låt, skriven av Steve Harris, är helt makalös! Den påminner till vissa delar om en sång som man brukar sjunga kring lägerelden, fast mycket bättre! Texten handlar om konsekvenserna av paranoia. Det är skivans bästa låt! Det faktum att den även är skivans längsta, med sina 10 minuter, märks inte alls. Snarare känns den något för kort. DET, om något, är väll bevis på musikalisk storhet!

Om jag då ska försöka sammanfatta det hela så kan jag säga att självklart har Iron Maiden varit bättre förut, och inte så lite heller om man ska vara ärligt. Men detta är ändå en värdig fortsättning som faktiskt, trotts en eller två lågvattenmärken, är riktigt bra! Och trotts att det finns bättre Maiden, så viss apa finns det sämre Maiden också (nu tänker jag främst på No payer for the dying och deras förra, ganska tråkiga, A Matter of Life and Death)! Så det finns egentligen bara kvar att säga; MAIDEN HAR GJORT DET IGEN!!

UP THE IRONS!

Betyg: 7/10