Då var det dags för en ny lista! Men vad är det för flum jag har hittar på den här gången? Ja... det kanske är liiiiite flummigt... men inte lika flummigt som det låter. Jag tänkte bara att efter min förra lista, där jag pissade på de band som jag tycker är överskattade, så var det dags för en positiv lista. En lista som istället för att pissa, hissar och beskriver min relation till hårdrocken!

Denna lista tar upp hur allting började för Mr.MASA. Alltså hur han upptäckte och vidareutvecklade sin smak för den hårdare musiken. I denna lista kommer jag att presentera de tio album som betytt mest för mig på min resa om metallisk visdom. Jag kommer att berätta historian bakom albumen, hur de kom i min ägo och hur de har påverkat mig. It's as simple as that!

Vi börjar, som vanligt, på plats 10! Och där hittar vi:

IRON MAIDEN - Edward The Great


Året var 2002. Iron Maiden hade med hjälp återföreningen med den klassiska sångaren Bruce Dickinson återtagit tronen på den brittiska hårdrockshimmlen. Albumet Brave New World, som släpptes 2000, hade blivit en succé och världen låg återigen för bandets fötter. Detta år släppte bandet två samlingar. En, Eddie's Archives, som innehöll obskyra och ovanliga inspelningar, ämnad för de riktiga fansen, och en, Edward the Great, med bandets klassiska hits, ämnad för att vinna nya fans.

Edward the Great blev ganska kritiserad av bandets fans. Dels för att det inte fanns några ovanligheter på den och dels för att den helt saknade låtar från bandets två första album. Trotts detta släpptes den i en reviderad utgåva år 2005. Denna gång uppdaterad med två låtar från bandets då nyaste släpp, Dance of Death.

År 2005 hade jag tagit mina första stapplande steg som ung hårdrockare. Jag hade börjat lyssna på några få band och jag hade verkligen börjat få upp ögonen för denna fantastiska musikstil. HammerFall var redan en favorit och jag var riktigt nyfiken på den moderna metal scenen. Men jag var också intresserad av att veta mer om klassikerna. Det var då jag såg denna samling i Ginzakatalogen. Mina kunskaper om Maiden vid denna tid var i stort sätt att jag hade hört Run to the Hills och The Number of the Beast och när jag såg samlingen så tänkte jag att det vore coolt att ha dessa låtar på skiva! Jag tog alltså hjälp av min far och beställde detta album. Jag tror att detta var en av de första gångerna jag beställde något på Ginza, så jag tyckte att det tog en faslig tid för albumet att komma. Jag kommer till och med ihåg att jag såg detta album, medan jag fortfarande väntade på det, i den numer nedlagda skivaffären i Solna Centrum. Något som kändes ytters irriterande.

Hur som helst så kom albumet tillslut i brevlådan. Förutom Run to the Hills och The Number of the Beast så fastnade jag direkt för Flight of Icarus, Wasted Years och liveversionen av Fear of the Dark.

Detta var skivan som öppnade ögonen för mig när det gällde klassisk brittisk 80-talsmetal. Efter detta inhandlade jag även Brave New World och detta i sin tur ledde till att jag började upptäcka allt med av den gamla brittiska scenen. Framför allt då Judas Priest! Säga vad man vill om "Greatest Hits" samlingar. Men de fungerar faktiskt väldigt bra som en introduktion för dem som ännu inte riktigt "sett ljuset".

Vi avslutar med en av låtarna jag fastnade mest för på skivan. Liveversionen av Fear of the Dark, från Death on the Road DVD/CDn! Jag tycker fortfarande bättre om denna version än studioversionen!

Okej. Då var det dags att sparka igång denna lista. Och det gör vi med det näst mest överskattade bandet inom Power Metal; Dragonforce, från Storbritannien. - Mr.MASA, 2010-08-30

2 månader, 7 dagar och 9 inlägg senare är vi nu här! Det mest överskattade bandet av idag, enligt mig, ska koras! Vissa av platserna på min lista har varit svåra att sätta, men denna har alltid känts självklar. Dagens band är ett band som är ständigt omtalat, en band som fyller arenor var de än spelar och ett band som säljer skivor som få andra. MEN; ett band som aldrig gjort någonting för att förtjäna detta!

Metallica bildades i Los Angeles 1981 av Lars Ulrich på trummor och James Hetfield på gitarr. Efter ett tag hittade de Dave Mustaine på gitarr och Ron McGovney på bas och den första sättningen av Metallica var komplett. 1982 spelade bandet in demon Power Metal (jepp! De var bland de första som använde det uttrycket... konstigt nog). Bandet var vid den här tiden i ständigt sökande efter en sångare, men eftersom de ännu inte hade hittat någon så sjöng James Hetfield. När bandet sedan skulle spela in sin debut Kill 'em All, denna gång med den nye basisten Cliff Burton (R.I.P), hade bandet fortfarande inte hittat en sångare så Hetfield fortsatte sjunga och har gjort det sedan dess.

Metallica blev en av förgrundsfigurerna i den nya genren "Thrash Metal" och de fortsatte med sin snabba, hårda och aggressiva stil i ytterligare 3 album; Ride the Lightning (1984), Master of Puppets (1986) och ...And Justice for all (1988). Under dessa skivor etablerade sig bandet bland metal kretsar, men det stora genombrottet bland allmänheten uteblev. Tills 1991 och den självbetitlade, även kallat The Black Album, Metallica släpptes. Detta sägs vara det sista albumet innan bandet ändrade stil, men jag anser att de gjorde det redan här. Detta år släpptes även Nirvanas Nevermind och det är, enligt mig, exakt samma känsla på Metallica. Metallica blev alltså, enligt mig, ett grungeband. Detta gillade dock den breda massan och låtar som "Nothing Else Matters","Sad But True", "The Unforgiven", "Enter Sandman" och "Wherever I May Roam" blev omåttligt populära, inte minst genom MTV. Sedan dess har bandet släppt ytterligare 4 studioalbum varav det senaste, Death Magnetic, släpptes 2008.

Enligt mig är Metallica idag ett av extremt få band som lever på gamla meriter, som de knappast ens har. De "riktiga" fansen anser att bandet gjorde bra grejor på 80-talet, något som jag kan förstå. Men det var inte detta som bandet blev stora på. Bandet lever fortfarande på Metallica. Och även fast de "riktiga" fansen verkar hata detta album, och alla efterföljande, så är det fortfarande den plattan som de flesta först tänker på när de hör namnet Metallica. Om de ens tänker på något... De flesta har nämligen hört talas om Metallica, men inte en jävel kan nämna en låt, i alla fall inte en låt som INTE kommer ifrån det svarta albumet. Anledningen till att de ändå är så stora tror jag beror på att de, trotts allt, har lyckats skapa någon form av legendar status omkring sig. Hur det har gått till är dock bortom mina vildaste fantasier...

Metallica - The Day That Never Comes (från senaste plattan Death Magnetic)

Innan vi börjar med dagens sågning så måste jag bara uttrycka min stora beklagan över TV-utbudet numer. Jag är en TV-tittare av rang och det finns många bra serier som har gått genom åren. Men nu var det länge sedan. Den senaste tiden tycker jag bara att TV har blivit mer och mer blaj och usla saker som Kungarna av... ja vad fan heter skiten? Jaja... sådana saker dominerar i alla fall rutan. Visst, ibland kan de få till det i alla fall halvhyfsat (som den fantastiska serien Ullared, GO OLA-CONNY OCH MORGAN!!!), men för det mesta är det sönderkommersialiserat skärp för att vara ärlig. Allt precis som dagens band.

Rammstein bildades 1994 i Tyskland av Richard Z. Kruspe, Till Lindemann, Christoph Schneider och Oliver Riedel. 1995 fick bandet skivkontrakt och släppte debuten Herzeleid (som för övrigt producerades i Stockholm). Sedan dess har bandet släppt ytterligare 5 album varav det senaste, Liebe ist für alle da, kom 2009. Idag räknas bandet som tysklands största musikexport och spelar på arenor runt om i hela världen. I Sverige spelar de till exempel på Globen och headlineade även årets Metaltown i Göteborg.

Detta band har faktiskt gjort en hel del bra låtar. Några exempel är Du Hast, Sonne och Ich Will. Rå, okommersiell rakt på metal har varit deras signum. Men på senare år har de, trotts att de till viss del behållit sitt signum, gått mer åt poppiga refränger och texter som bara är dåliga. Eller vad sägs om texten You’ve got a pussy / I have a dick / So, what’s the problem / Let’s do it quick?

Rammstein av idag är enligt mig inget bra band. De är dock inte jättedåliga, men de är inte på långa vägar så bra att det enligt mig motiverar deras storlek. Här är ett klassiskt exempel på ett band som förvuxit sig ganska rejält.

Rammstein - Ich tu dir weh (från senaste albumet Liebe ist für alle da)

Lyssna hellre på - Sabaton
De kanske inte riktigt spelar i samma gren av hårdrocken. Men ändå påminner Sabaton en del om Rammstein. Rammstein har en grov mansröst på sång samt ganska marschiga refränger. Det har Sabaton också, och Sabaton gör det hela oändligt mycket bättre! Dessa Falun grabbar håller på att bli något stort, och till skillnad från Rammstein förtjänar de all berömmelse!

Sabaton - Aces In Exile (från senaste plattan Coat of Arms)

Då har vi bara topp 2 kvar! Plats 10-3 ser ut såhär:

3: Rammstein
4: Slipknot
5: Guns N' Roses
6: Mötley Crüe
7: Nightwish
8: Ozzy Osbourne
9: KISS
10: Dragonforce

Nu har vi varit i Storbrittanien, USA, Finland och Tyskland. Var ska nästa band ta oss? Jo! Till ett land som vi aldrig tidgare har varit i (i alla fall inte på listan)! Vilket det är får ni se ;-)

Cheers!

Innan jag går på dagens sågning måste jag bara berätta en underbart fantastisk sak som hände mig idag. Jag var på väg hem från kontoret. Och vad händer? Jo, bussen kom i tid!! Den kom faktiskt i tid! Till och med på minuten! Kanske finns det hopp för SL i alla fall? Kanske har de fattat att om man skriver en tid så ska bussen inte komma minst 10 minuter sent, i innerstan? Men det är kanske, tyvärr, lika troligt som att dagens band någonsin skulle ta sitt förnuft till fånga och göra det enda rätta?

Guns N' Roses bildades Los Angeles 1985 och var från början en sammangång mellan de båda LA baserade banden Hollywood Rose och LA Guns. Efter en hel del snurr (som finns att läsa mer om i den grymma boken Slash, av Slash) lyckades tillslut bandet släppa sin första platta Appetite for Destruction år 1987. Denna platta, som blev den enda "riktiga" med bandets klassiska sättning (Axl Rose, Slash, Izzy Stardlin, Duff McKagan och Steven Adler), blev en av rockens mästerverk och innehåller klassiker som Welcome to the Jungle, Paradise City och Sweet Child o' Mine. Följande år kom live/akustisk/lågbudget plattan GnR Lies. Det var runt denna tid som bandet växte något enormt. När de sedan, 1991, släppte albumen Use Your Illusion I & II såg det inte ut att finnas en gräns för hur stora de kunde bli...

Sedan dess har alla medlemmar utom Axl Rose antingen lämnat eller fått sparken från bandet och den senaste plattan, Chinese Democracy, släpptes 2008 och hade då tagit 14 år att göra...

Det är sorgligt att såga Guns N' Roses. Detta band som en gång i tiden var så fantastiskt bra! Appetite for Destruction är en av de bästa plattor som någonsin gjorts och den har banat väg för mängder av sleeze töntar! Men ett band som numer egentligen är Axl Rose plus kompband, ett band som ALLTID går på minst en halvtimme för sent, ett band vars forna medlemmar gör allt för att smutskasta varandra, ett band som inte har gjort någon vettig musik sedan 1991, ett band som enbart lever på 20 år gamla meriter, ett band som hade kunnat vara fantastiska med som slängt bort sina möjligheter till det men som trotts det säljer ut arenor världen om... det ÄR ett överskattat band!

Men det är som sagt väldigt tråkigt. En av de mest sorgliga sakerna i rockhistorien...

Guns N' Roses - Chinese Democracy (från senaste plattan med samma namn)


Lyssna hellre på - Crashdïet
Detta Svenska band bildades 2000 och har hittills släppt 3 album med 3 sångare, Dave Lepard (R.I.P), Olliver Twisted och Simon Cruz, som sjöng på det senaste albumet Generation Wild från i år. Egentligen är detta band, med sina tuggummi refränger och sliskiga melodier, också ganska överskattade. Men vill man idag lyssna på något som liknar det som GnR gjorde under slutet av 80-talet och början av 90-talet och inte klarar av dagens GnR så är detta ett bra alternativ.

Crashdïet - Generation Wild (från plattan med samma namn)


Sådärja. Nu är vi längre än halvvägs. Listan börjar arta sig!

5: Guns N' Roses
6: Mötley Crüe
7: Nightwish
8: Ozzy Osbourne
9: KISS
10: Dragonforce

Nästa gång blir det ett mer modernt band som får sig en känga!
Cheers!

Då var det dags att fortsätta denna lista med ett av förgrundsfigurerna inom Glam Metal (som enligt mig är ansvariga för Grungen och den klassiska hårdrockens kämpande för överlevnad under det tidiga 90-talet...) under andra halvan av 80-talet, Mötley Crüe.

Mötley Crüe bildades 1981 i Los Angeles av Nikki Sixx, Tommy Lee och Mick Mars. 1981 spelade de även in sin första singel, Stick to your guns, som dock endast släpptes i 1000 exemplar. Sedan dess har de släppt 9 stycken studioalbum varav det senaste, Saints of Los Angeles, släpptes 2008. Förutom sin musik, men klassiker som Shout at the Devil och Girls, Girls, Girls, är bandet mest känd för sin vilda livsstil, något som har porträtterats i den storsäljande biografin The Dirt.

Varför platsar då Mötley Crüe på denna lista? Ja... varför platsar de inte? För mig var det ett av de mest självklara banden att sätta på listan. En gång i tiden var Mötley Crüe ett ganska coolt skräck influerat band, med låtar som Shout at the Devil som faktiskt var bra. Men aldeles för fort blev de lockade av Glamen och medan de blev ett förgrundsband inom Glam Metal så tappade de, tycker jag, bort sig själva. Glam Metal, eller Hair Metal som vissa kallar det, är i sin helhet väldigt överskattat tycker jag. Det är äckligt sliskiga melodier och texterna har så lite substans att man blir smått galen. Det är tur att stora delar av denna horibla musikstil dog ut, i och med Grungens ingång, men vissa band, som Mötley Crüe, harvar fortfarande runt och lyckas på något konstigt sätt sälja ut arenor. Detta är något jag inte förstår. Och det är därför som Mötley Crüe hamnar på listan.

Varför hamnar de inte högre då? Ja... för de har faktiskt gjort en del hyfsade låtar under karriärens gång och de har faktiskt influerat en hel del, i vissa fall coolare, band. Det, och att det finns 5 andra band som enligt mig är mer överskattade.

Mötley Crüe - Saints of Los Angeles (från den senaste plattan, med samma namn)

Lyssna hellre på - W.A.S.P
W.A.S.P kommer från samma land, era och i grund och botten även samma musikstil som Mötley Crüe. Men när Mötley sjönk ner i Glam träsket så fortsatte detta band att leverera bra metal i skräck stil, även fast de med tiden skrotade sin "chock" image. Bandet, som bildades 1982, har hittills släppt 14 album varav det senaste, Babylon, släpptes 2009. Ett bra och betydligt coolare alternativ till Mötley Crüe som, trotts att de har ett relativt känt namn, tyvärr aldrig nått Mötleys storhet.

W.A.S.P - Babylon's Burning (från senaste albumet Babylon)


Vi är nu halvvägs genom listan, som hittills ser ut såhär:

6: Mötley Crüe
7: Nightwish
8: Ozzy Osbourne
9: KISS
10: Dragonforce

Nästa "band" till sågning är ett annat stort amerikanskt band, som jag inte vet om jag skulle kalla "band" längre ;-)

Cheers!

HELL YEAH! (mitt nya favorituttryck...)
Nu är det dags att dra igång höstens stora lista här på bloggen!

Efter att ha listat de bästa musikvideorna och balladerna, inom hårdrocken, har jag nu gjort en helt annan sorts lista. Denna gång handlar det inte om vad som är bäst, utan något helt annat. Jag kommer nu, under några veckor framöver, att lista de 10 mest överskattade banden av idag! Varför? Jo, för att det kommer att bli förbannat skoj!

Innan jag börjar med min lista känner jag dock att jag måste förklara vad ett band måste ha gjort för att hamna på listan. Det är ganska enkelt egentligen. Band som är alldeles för stora för den musik de gör idag kommer med! Jag tittar väldigt lite, och ibland inte alls, på banden i frågas tidigare karriärer. Det är vad de gör nu och vad de gjort de senaste åren som jag baserar det hela på. Ett klassiskt band som gjort bra låtar på 80-talet kan alltså vara med på listan. Inte bara kan förresten. Många av banden på listan har faktiskt varit bra en gång i tiden!

Allt är baserat på mina personliga åsikter, såklart. Det finns inget vetenskapligt eller statistiskt i det över huvud taget. Det är alltså bara vad jag tycker. Kom ihåg det när ni vill skära av mig mitt huvud för att jag totalslaktat era favoritband ;-) hehe.

Plats nummer 10 på min lista kommer med all trolig säkerhet att publiceras inom de närmaste dagarna! Så stay tuned!!

Just det. Jag kommer också att ge tips på "bättre" band, inom samma genre som bandet jag sågar, som ni kan lyssna på istället!

Det var allt för idag!
Cheers!

Nu är det dags att knyta igen den här säcken. Idag går min andra stora top 10 lista här på bloggen mot sitt slut. Hittills har jag presenterat mina 10 favoriter bland hårdrocksmusikvideos samt 9 stycken fantastiska hårdrocksballader. Idag ska jag presentera min absoluta favorit bland hårdrocksballader!

När jag för länge sedan (det känns i alla fall som en evighet nu) satte ihop den här listan var min vision (visst låter det pretentiöst :-P) att visa att hårdrock inte enbart behöver vara hårt (något som jag dock tror att ni som läser min blogg redan vet gott och väl) samt visa att det finns andra, mer okända, fantastiska ballader än Nothing Else Matters och November Rain. Detta tycker jag att jag har lyckats med. Den enda låt hittills på min lista som kan klassas som en "klassiker" finns på plats 7, Scorpions - Wind of Change. Detta har varit den enda låt som allmänt klassas som en klassisk ballad av ett klassiskt band (även fast jag har haft andra klassiska band med på listan).
Fram tills nu.

Dagens låt är nämligen en väldigt känd ballad. Något som ju frångår min tanke lite. Men vad ska man göra när den är så fantastisk? Bandet som gjort låten bildades 1970 och släppte mellan 1973 och 1995 hela 15 studioalbum, varav det sista släpptes efter sångarens tragiska död. Låten kommer från deras klassiska skiva A Kind Of Magic (1986) och är skriven av Brian May. Nu har väll de flesta av er redan listat ut det.
Att på plats 1 finner vi; Queen - Who Wants To Live Forever



En fantastisk låt av ett fantastiskt band. Både Freddie Mercury och Brian May sjunger här helt fantastiskt och med en känsla som är svår att överträffa. Texten är också helt fantastisk. Ta bara en textrad som "Who dares to love forever? When love must die". Musikaliskt är låten också grym. Den börjar som en finstämd orgelballad men utvecklas hela tiden för att mot slutet gå upp och bli ett storslaget musikalnummer med orkester och kör. Detta gör att det alltid händer något och att det aldrig blir tråkigt, dock utan att förlora den intima känsla som låten har. Tillsist måste jag bara nämna att Brian Mays gitarrsolo är helt fantastiskt!

Sådärja. Då var listan avslutat. Den slutgiltiga listan ser ut som följer:

1: Queen - Who Wants To Live Forever
2: Judas Priest - Before the Dawn
3: HammerFall - The Fallen One
4: Black Sabbath - Changes
5: Sonata Arctica - Replica
6: Helloween - Forever and One (Neverland)
7: Scorpions - Wind of Change
8: Edguy - Save Me
9: Stratovarius - Neon Light Child
10: Accept - Winter Dreams

Nu tar listorna en paus! Dels för att det är sommar och dels för att jag ännu inte kommit på vad nästa sak jag ska göra lista om är för något.

Tillsist kan jag också bara nämna att jag nu börjar få grepp om Blind Guardian!! Men mer om det senare.

Cheers!