Då så har det blivit dags för min andra recension här på sidan. Den första var ju som bekant Whitesnakes senaste album, som då precis hade kommit ut. Dagens recension handlar dock om en något äldre platta, dock inte gammal. Skivan kommer från 2006 och är den senaste från de italienska rockersarna Rhapsody of Fire.

Jag hade aldrig lyssnat på Rhapsody of Fire (eller Rhapsody som dom hette förut), men jag hade hört att det var vanlig enkel power metal. Så det var därför som jag egentligen impulsköpte Triumph or Agony när jag skulle köpa Iron Maidens nya dvd Live after Death. Men när jag satte på skivan för första gången så kom jag ganska snabbt fram till att det INTE var vanlig enkel power metal, som jag hade förväntat mig. Det som kom ut ur högtalarna var en massa sörja bestående av en blandning mellan metal och klassisk musik. En blandning som kan vara underbar, ett på det är dom första två Avantasia plattorna, men som här bara lät alldeles överdrivet. Jag var faktiskt nära på att kasta skiten i sopptunnan, men sen när jag kom på att jag betalat dyra pengar för den så fick den en avskild plats i cd-hyllan.

Men när jag för någon vecka sedan såg skivan i hyllan så tänkte jag att jag kanske skulle ge den en ny chans, det brukar ju vara så att en skiva blir bättre andra gången man lyssnar på den (ett exempel är Sonata Arcticas senaste skiva Unia som jag tyckte var skit från början, men som jag nu tycker är riktigt bra!). Den här gången så försökte jag att lyssna med ett öppet sinne och inte vara så fokuserad på att det skulle låta power metal. Det funkade faktiskt och jag började faktiskt att gilla skivan.

Triumph or Agony börjar med ett instrumentalt stycke som är som hämtat från Sagan om Ringen filmerna, något som fortsätter i de följande låtarna. Titlarna i sig känns också väldigt sagoinspirerade, hur låter till exempel titeln The Myth of the Holy Sword och The Mystic Prophecy of the Demonknight i dina öron? Sistnämnda titel är skivans längsta spår som sträcker sig över hela 16 minuter och är uppdelad i fem kapitel. Jag måste säga att det första av dessa kapitel, A new saga begins, helt klart är det bästa och borde fått bli en egen låt. För de följande kapitlen är inte alls lika bra och är uppblandade med pratade dialoger mellan skådespelaren Christoffer Lee (som spelade Sauroman i Sagan om Ringen) och sångaren. Detta för säkert historien framåt på något sätt men jag tycker att det blir lite som utfyllnad för att nå upp i den höga spellängden.

Det finns även några ballader på Triumph or Agony men jag tycker att dom mest saknar kraft. Ett undantag är dock Old age of Wonders som nästan låter precis som man tänker sig att medeltida spelmän lät. Sen finns det även en låt helt på italienska. Den heter Il Canto del Vento och är även den en ballad. Jag tycker att det är lite konstigt att dom spelar en låt som bara de i det egna landet kan förstå vad den handlar om. Detta är också en enda låt på skivan som är skriven av sångaren, Fabio Lione, vilket också är lite konstigt.

När jag nu ska sätta betyg på den här plattan så känner jag mig lite kluven. Jag tycker fortfarande att dom har överdrivit hela metal/klassiskt grejen. Men samtidigt så finner jag den här skivan riktigt skön att lyssna på. Men jag har även lite problem med sångaren, som enligt min mening sjunger alldeles för mesigt på många av låtarna. Det får helt enkelt bli ett medelbetyg.

Rhapsody of Fire - Triumph or Agony: Betyg 5/10
Bästa låt: The Myth of the Holy Sword