Nej. Du läste inte fel. Denna lilla (avslutade?) felstavade serie gör en kort come-back!
Anledningen är att jag vill berätta var jag kommit fram till angående Blind Guardian, som jag "upptäckte" för bara lite mer än en vecka sedan.

Lucifer's Heritage bildades någon gång under den första halvan av 80-talet. Ingen verkar riktigt veta när eller utav vilka. De tidigaste spelningarna ska i alla fall ha ägt rum runt 1984. Lucifer's Heritage gav 1985 ut sin första demo, vid namn Symphonies Of Doom. Denna följdes upp året därpå med demon Battalions Of Fear, men nu under det nya namnet Blind Guardian.

År 1988 hade bandet fått skivkontrakt och gav ut sin debutplatta, Battalions Of Fear. Medlemmarna var då: Hansi Kürsch - sång & bas, André Olbrich - gitarr, Marcus Siepen - gitarr och Thomen Stauch - trummor. Många av låtarna på debutplattan finns även med på demon med samma namn. På debutalbumet blev det också tydligt hur influerade bandet var av böcker och sagor av olika slag. Tre av låtarna, Majesty, By the Gates of Moria och Gandalf's Rebirth, var baserade på Sagan om Ringen. Låten Guardian of the Blind var inspirerad av Stephen Kings bok Det och låten Run for the Night var inspirerad av den tjeckiske tonsättaren Antonin Dvorak.

Debuten följdes upp året därpå med Follow the Blind. Vid denna tid blev även Kai Hansen (som precis hoppat av Helloween) involverad i bandet och han gästade med både sång och gitarr. Ett exempel är skivans mest kända låt, Valhalla, där han sjunger bryggan.

Sedan följde Tales from the Twilight World (1990), även den gästad av Kai Hansen. Här återkommer även Sagan om Ringen influenserna, framför allt med låten Lord of the Rings. Influenser som sedan fortsatte med låtarna The Bard's Song: In the Forest och The Bard's Song: The Hobbit på den efterföljande Somewhere Far Beyond (1992, även den gästad av Kai Hansen).

1993 släppte bandet sin första liveplatta, Tokyo Tales, inspelad i (tro det eller ej) Tokyo!

1995 kom bandets 5e album, Imaginations From the Other Side. Den följdes upp 1996 med The Forgotten Tales. The Forgotten Tales var mer ett experiment album än ett "riktigt" album, som innehöll covers samt akustiska och orkestrerade versioner av bandets tidigare låtar.

1998 släpptes bandets mest ambitiösa projekt dittills, albumet Nightfall in Middle-Earth. Detta var ett konceptalbum uteslutande baserat på JRR Tolkiens bok Silmarillion, som berättar bakgrunden till Sagan om Ringen. Albumet blev bandets dittills största succé och enligt en obekräftad källa så ledde det till och med till att bandet blev tillfrågade att göra musik till Sagan om Ringen filmerna, något de ska ha avböjt på grund av tidsbrist.

Efter detta mastodontprojekt drog bandet ner på tempot ganska rejält. Det skulle dröja ända till 2002 innan uppföljaren, A Night At The Opera, såg dagens ljus och sedan ända till 2006 innan albumet A Twist In The Myth släpptes (dock med både en liveplatta och en live DVD emellan).

Blind Guardian hade sedan dess inte släppt någonting alls förrän i år. I år har de nämligen släppt singeln A Voice In The Dark och senare i år släpper de albumet At The Edge Of Time samt startar en världsturné.

För att avsluta detta (lite för långa?) inlägg ska jag spela min favoritlåt med bandet. Från Nightfall in Middle-Earth plattan; Mirror Mirror.

Nu tycker jag att det är hög tid för en ny del i den här serien. Det var ju faktiskt i Augusti som var senaste gången.

Denna gång handlar det om en brittisk sångare som de flesta inte borde vara helt obekanta med, Blaze Bayley. Han har haft en lång karriär, som bland annat innefattat positionen som sångare i ett av världens största band.

Bayley Cook (som Blaze heter egentligen) föddes den 29de maj 1963 i Birmingham, England. När Blaze var 21, 1984, år gick han med i sitt fösta band, Wolfsbane. Våren 1989 så fick Wolfsbane skivkontrakt och de spelade in deras debutplatta, Live Fast, Die Fast, i Los Angeles. Detta album blev dessvärre ingen hit. Inte heller deras andra album blev det, och det ledde till att Wolfbande förlorade sitt skivkontrakt. Däremot blev de framröstade till Storbritanniens bästa okontrakterade band.

År 1990 så spelade Wolfsbane förband till Iron Maiden på deras No Prayer on the Road turné. Under denna turné blev Steve Harris (bassist i Iron Maiden, som om någon inte visste det) väldigt imponerad av Blaze, och han tyckte att hans röst inte kom till sin rätta i Wolfsbane. Så när Bruce Dickinson (gammal och ny sångare i Iron Maiden) bestämde sig för att lämna Iron Maiden så var Blaze den första som Steve Harris ringde upp. Men just då så ville inte Blaze, utan stannade hos Wolfsbane. Men när bandet gick igenom en mängd problem så tog han återigen kontakt med Steve Harris och frågade om sångarplatsen fortfarande var ledig. Och så blev han sångare i Iron Maiden.

I januari 1994 så råkade dessvärre Blaze ut för en motorcykelolycka, så planerna för den nya Iron Maiden plattan, med honom på sång, fick skutas upp ett år. Men sedan släpptes tillslut The X Factor ändå. Detta album togs inte så varmt emot av fansen, mest på grund av den nya sångaren. Många dödförkläde Iron Maiden.

Bandets andra platta med Blaze på sång släpptes 1998, och fick namnet Virtual XI. Efter den efterföljande turnén så lämnade Blaze Iron Maiden. Dels på grund av att han inte klarade av att sjunga de klassiker som fansen krävde.

Efter att Blaze lämnat Iron Maiden så startade ett soloband, under namnet BLAZE. BLAZE släppte några album, som faktiskt fick mycket bra kritik. Men på grund av en mängd svårigheter med bandmedlemmar så hamnade BLAZE i skuggan. Nu stod Blaze Bayley utan band och skivbolag.

Men räddningen kom när Metal Mind productions ringde och frågade om Blaze ville spela in en live DVD på festivalen Metalmania. Nu fick Blaze tillslut ihop ett band, och efter DVD släppet så påbörjades arbetet med en ny platta, den här gången under namnet Blaze Bayley.

Den 7de Juli 2008 så släpptes tillslut The Man who would not die. Och nu får vi hoppas att Blaze, med sin magnifika röst, håller sig kvar i branschen i många år...

Från den omnämde DVDn Alive in Poland, Futureal från Blaze Maiden år.

Jahaja. Nu var det dags för en ny del i den här serien (som fortfarande inte har en rättstavad titel). Idag hade jag tänkt att ni skulle få lära er lite om skräck/teater rockens fader, Alice Cooper. Och varför just han? Varför inte? Skolan har börjat och han är faktiskt fadern till kultlåten "Schools Out". Låter inte det naturligt?

Hur som helst. Vi ska ta det från början. Inte många vet att Alice Cooper från början var namnet på ett band som började så tidigt som på slutet av 60-talet, dock då under namnet The Nazz. Detta band hade en viss Vincent Damon Furnier på sång (eller som han heter idag, Alice Cooper). The Nazz bytte namn till Alice Cooper efter att dom hade fått veta att någon snubbe, Todd Rundgren, redan hade ett band som hette The Nazz.

1969 så släppte bandet sin första skiva, Pretties for You. Den fick ett ganska ljummet mottagande eftersom deras musik och scenshow var något helt nytt för dåtidens musiklyssnare. Bandet slog istället igenom med deras album från 1971, Love it to Death, som bland annat innehöll den kända I'm Eighteen (som numera också är med i JMs reklamfilmer, hihi). Efter det så fortsatte bandet att släppa skivor i en stadig takt fram till år 1974, då bandet splittrades. Vincent Damon Furnier ändrade då officiellt sitt namn till Alice Cooper och startade en solokarriär, medan hans forna bandkamrater fortsatte under namnet Billion Dollar Babies.

1975 släppte Alice sitt första soloalbum, med namnet Welcome to my nightmare. Den skivan är av många ansedd som hans bästa någonsin. Från och med den skivan så fortsatte Alice karriär uppåt, neråt och sedan uppåt igen och idag så har han släppt totalt 30 album (läs min recension av hans 30de album, Along Came a Spider, här på sidan).

Idag är Alice 60 år och frågan är väll nu hur länge till han kommer att hålla på. Själv hoppas jag att han åtminstone håller på några år till. Vore riktigt tråkigt om han bestämde sig för att sluta inom den närmaste framtiden. Jaja. Det händer när det händer.

Det var allt för den här gången. Men innan jag slutar ska jag bara nämna att jag nyligen köpt Jorns senaste platta som jag just nu sitter och lyssnar på. Ganska bra, kommer troligtvis en recension här snart. Hur som helst. Jag ska avsluta nu med Alice gamla låt He's Back(The Man Behind the Mask) som blev stor i och med att den kom med i filmen "Fredagen den 13de VI".
Enjoy the monster show!!

Jaha, efter att ha blivit uppskjutet tillräckligt länge nu så kommer här nr 3 av Metal Heads in Time (eller Metalheads in time, som det hade hetat om jag kunnat stava). Denna gång så kommer jag att skriva om Finlands absolut bästa band genom tiderna, Sonata Arctica.

 Sonata Arctica grundades i den finska staden Kemi år 1996 av Tony Kakko (sång), Jani Liimatainen (gitarr), Marko Paasikoski (gitarr), Tommy Portimo (trummor) och Pentti Peura (bas). Bandet hade från början namnet Tricky Beans och spelade (om jag inte har läst helt fel) klassisk hårdrock.

1997 (för övrigt det året som melodiös hårdrock återigen började bli populärt) så ändrade bandet sitt namn till Tricky Means och ändrade samtidigt också musikalisk inriktning. Istället för att spela den klassiska hårdrocken som till exempel Dio så började dom göra snabbare melodier och lägga stor vikt på keyboard melodier. I och med detta så lämnade Marko Paasikoski bandet och Tony Kakko tillkännagav att bandet numer var influerade av bandet Stratovarius (följ såpan i mina tidigare inlägg).

År 1999 så bytte bandet återigen namn, fast den här gånget till det slutgiltiga namnet; Sonata Arctica. Dom släppte deras första singel UnOpened och den nådde faktiskt finska topp 20 listan. Sedan kom deras första album, Ecliptica.
Kakko hade tills nu både spelat keyboard och sjungit men nu så tog bandet in en keyboardspelare, Mikko Härkin, för att spela med dom. Kort där efter återvände också den gamla gitarristen, Marko Paasikoski, för att spela bas.

Efter två turnéer som förband åt Stratovarius och Gamma Ray så släppte bandet sin andra platta, Silence, följt av livealbumet Songs of Silence. Men efter det så lämnade keyboardisten Mikko Härkin bandet. Det ledde till att Tony Kakko återigen spelade keyboard på nästa album, Winterheart's Guild, (där även svensken och Stratovarius mannen Jens Johansson medverkade och gjorde de flesta keyboard solon).

Som ny keyboardspelare valdes sedan Henrik Klingenberg (som är ålänning för övrigt). han spelade sedan på bandets följande plattor Reckoning Night och Unia. Under Unia turnén så lämnade gitarristen Jani Liimatainen bandet av personlig skäl och ersattes av Elias Viljanen som nu är fast medlem i bandet.

Så avslutar jag min berättelse om Sonata Arctica, som fortfarande turnerar med Unia. Dom var i Sverige förra året, men sorgligt nog visste jag inte att dom fanns då :-(. Här kommer hur som hels en av bandets officiella videor. Låten heter Don't say a word och kommer från skivan Reconing Night. Låten är också, enligt vissa förståsigpåare, en fortsättning till End of this chaper. Mycket nöje!

Jahaja. Då var det för andra gången dags för Metal Heads In Time. Denna andra del skiljer sig lite från den förra, som du kanske har sett handlade om det tyska bandet Edguy. Idag så ska du få lära dig lite mer om en person och inte ett band. Denna person är, precis som Edguy, tysk och har spelat i två framgångsrika band genom åren. Hans namn är Kai Hansen och detta är hans liv sammanfattat för att få plats i denna blogg.

Kai Hansen föddes den 17de januari år 1963 i Hamburg, Tyskland. Redan som barn gillade Kai den lite hårdare musiken och när han var tolv år så ville han börja spela trummor. Men eftersom han inte hade råd med ett trumset så blev det så att han började spela gitarr istället. Jag vet inte riktigt när Kai började spela i band, men det jag vet är att han år 1978 bildade det som på sikt skulle bli ett av tidernas mest framgångsrika tyska Heavy Metal band, Helloween. Då hette bandet Century och de enda två medlemmarna från den tiden som jag har fått fram är Kai Hansen och sen en killa med namnet Piet Sielck (som Kai tydligen återigen arbetade med på det för mig helt okända projektet "Iron Savior" från 1997). Både dessa både spelade och sjöng.

År 1980 så tillkom två medlemmar i Century. Det var Ingo Schwichtenberg på trummor och Markus Grosskopf (som faktiskt fortfarande spelar i Helloween) på bas. Nu bytte även bandet namn till Second Hell. Det namnet behöll de dock inte så länge utan bytte namn till Iron First.

Under denna period så kände Kai gitarristen i bandet Powerfool, Michael Weikath. Michael försökte flera gånger få med Kai i Powerfool, fast det slutade med att Michael tillslut hamnade i Iron First när Piet Sielck slutade. Nu var bandet komplett och de bytte namn till Helloween.

Nu började det att gå bra för Kai och de andra. År 1985 så släppte de den självbetitlade debut EPn Helloween och kort där efter deras första fullängdare Walls of Jericho. Under denna tid spelade Kai både gitarr och sjöng, något som han under den efterföljande turnén märkte att han inte riktigt klarade av. Helloween hyrde då in sångaren Ralf Sheppers för att sjunga live. Men ordinarie medlem vill Ralf inte bli, så Helloween börjar leta efter en ersättare. De hittar tillslut den 18-åriga Michael Kiske och spelar in en skiva med honom. På den nya skivan så blir bandet mer melodiskt än förut och de det är också här som många Helloween fans tycker är bandets guldålder (något som jag inte alls håller med om). Den nya skivan skulle från början bli en dubbel lp, men det gillade inte skivbolaget. Skivbolaget delade istället upp skivan på två delar men namnen Keeper of the Seven Keys pt 1 och Keeper of the Seven Keys pt 2. På dessa två skivor slog bandet igenom på riktigt och en världsturné påbörjades. Men mitt under turnén så hoppade Kai av Helloween, något som han på senare tid har berättat hade att göra med de inre stridigheter som fanns mellan honom och Michael Weikath (som i sin tur lär ha sagt att det hade att göra med att båda två var ledarfigurer, vilket inte passade bra i ett band).

Kai Hansen bildade nu, tillsammans med Ralf Sheppers (kommer ni ihåg???), bandet Gamma Ray. Gamma Ray var från början inte tänkt som ett band, utan som Kai's solokarriär. Men det ändrades när han, under inspelningen av bandets debut Heading for Tomorrow, började trivas bra med studiomusikerna. På denna dabut spelade Kai gitarr och Ralf sjöng.

Heading for Tomorrow följdes upp av plattorna Sigh no More och Insanity and Genius. Efter det så lämnade Ralf Gamma Ray för att försöka få platsen som den nya sångaren i Judas Priest, efter att Rob Hallford lämnat bandet (en plats som han inte fick, utan startade Primial Fear istället).

Nu hände något som troligtvis aldrig hänt om Ralf inte hade hoppat av. På näste Gamma Ray platta, Land of the Free, så sjöng Kai igen, samtidigt som han fortfarande spelade gitarr.

Sedan dess så har Kai och Gamma Ray släppt fem till studioalbum och de är just nu ute en turné tillsammans med Helloween, Hellish Rock. Sedan så ska tydligen Kai även starta ett projekt tillsammans med Michael Kiske och Roland Grapow (som ersatte Kai själv som gitarrist i Helloween när han slutade). Dock kommer han inte att sluta med Gamma Ray.

Jag avslutar här min text och hoppas att du lärt dig något om denna Kai.
Jag har även (på grund av ett önskemål att få höra hur det som jag skriver om låter) tänkt att ta med en liten video från Kai's Gamma Ray. Det är en live video inspelad på den turné som just nu håller på. Låten heter Heaven can Wait och är inspelad i Tokyo. Detta har tydligen visats på tv, så du behöver inte bry dig om grejen i början av videon, där Gamma Ray ser väldigt roade ut :-P

Jaha. Då var det dags att starta någonting nytt här på bloggen. Den nya grejen heter (som ni kanske redan listat ut med tanke på titeln) "Metel heads in time". I denna lilla serie, eller vad man nu ska kalla det, så kommer jag att sammanfatta ett antal olika hårdrocksgruppers karriärer. Jag kommer att försöka hålla mig ganska kort och lätt men kommer även att tala om exakt vad jag tycker om dessa band.

Jag har valt att starta min lilla serie med det tyska metal bandet Edguy på grund av de Edguy tider som nu råder, med den nya plattan som spelas in och grejor. Läs, njut och lär er förhoppningsvis något! :-P


Bandet Edguy bildades år 1992 i den tyska staden Fulda av Tobias Sammet, Jens Ludwig, Dirk Sauer och Dominik Storch. Namnet, Edguy, var från början ett öknamn som medlemmarna hade på sin lärare, Edgar, men blev sedan också deras bandnamn. Faktum är att medlemmarna bara var 14 år när de startade bandet så troligtvis så var väll denna Edgar deras lärare då.

Under denna tidiga del av Edguy så spelade Tobias Sammet, förutom att sjunga, även keyboard. Men år 1993 så böt han till bas eftersom de tyckte att det var bättre att ha en basspelare i ett metalband än en keyboardspelare.

1994 släpper de unga Edguys sina två första demoband, Evil Minded och Children of Steel, och år 1995 släpper de deras självfinansierade och självproducerade demo-cd Savage Poetry.

Sedan så kommer en ganska rolig händelse i bandets historia, något som finns beskrivet i bookletten på bandets best off album från 2004 (Hall of Flames). Det hände någon gång efter att bandet släppt Savage Poetry och historian går så här;
Edguy var på väg till den årliga musikhändelsen "Popkomm". De hade precis kommit upp ur tunnelbanan och visste inte riktigt hur de skulle ta sig till "Popkomm". Då så frågade de en främling på gatan om vägen dit. Och vad händer då? Främlingen presenterar sig som grundare av det nystartade skivbolaget "AFM - Records" och slängde ur sig att han letade efter nya band. Då svarade Edguy; "Vad bra! För vi är ett ungt band på jakt efter skivkontrakt. Här är vår självproducerade demo-cd". Redan några veckor efter det så hade Edguy skivkontrakt på AFM - Records! Ganska fantastiskt eller hur?

1997 kommer Edguys "första" platta ut. Den fick namnet Kingdom of Madness. Inte många vet att det namnet är direkt taget från Magnums album från 1978. Skivan fick ett svagt mottagande och kritiker sa att Edguy omöjligt kunde ha en framtid (ha, ha, så fel man kan ha!).
1997 ändrades även banduppställningen lite. Trummisen Dominik Storch lämnade bandet och blev ersatt av Felix Bohnke. Tobias Sammet slutar också att spela bas och bandet tar in Tobias "Eggi" Exxel.

1998 släpper bandet sitt andra (eller tredje beroende på hur man räknar) album Vain Glory Opera, mixad av självaste Timo Tolkki. Den blir mycket bättre mottagen är den förra plattan och räknas av många som bandets genombrott.

De följande åren släpper bandet tre album till för AFM - Records; Theater of Salvation (1999), The Savage Poetry (2000, en nyinspelning av bandets självproducerade debut) och Mandrake (2001).

Det är runt Mandrake bandet får sitt riktiga genombrott, som mycket hade att göra med Tobias Sammets två Avantasia plattor som fick stor uppmärksamhet.

Efter bandets första liveplatta, Burning Down the Opera, så lämnade dom AFM - Records och gick istället över till det andra tyska bolaget Nuclear Blast. Där har bandet hittills släppt två album, Hellfire Club och Rocket Ride, och ett nytt är på gång.


Vad tycker jag då om Edguy? Jag tänker svara kort och konkret; bandet Edguy är ett av dom bästa tyska metalbanden av idag. Jag tycker att dom utvecklas åt rätt håll och deras musik blir bara bättre och bättre. Men om man nu ska vara lite kritisk, vilket jag tycker att man ska vara, så tycker jag att det är lite konstigt att Tobias Sammet skriver i stort sätt alla låtar. Är det för att ingen av dom andra medlemmarna vill? Eller är det för att herr Sammet helt enkelt inte låter dom? Dessa frågor lämnar jag orörda och avslutar härmed den första delen av "Metal Heads in Time".


Från vänster: Jens Ludwig, Tobias Sammet, Tobias Exxel, Felix Bohnke, Dirk Sauer