Michael Kiske är mannen som var med och gjorde Power Metal till vad det är idag. Det var han som sjöng på Helloweens legendariska Keeper of the Seven Keys plattor från 87' och 88'. När han sedan lämnade (eller fick sparken, ingen verkar riktigt veta) Helloween, 1993, så lämnade han även hårdrocken bakom sig. Han började göra soloplattor under sitt eget namn, med inriktning på pop/rock. Det har han nu gjort ganska länge och planerar tydligen inte heller att sluta med det. Och bortsätt från enstaka gästspel så har han inte sjungit hårdrock så mycket.

2005 så sjöng Michael Kiske på projektet Place Vendomes självbetitlade debutplatta (som bland andra bestod av medlemmar från Pink Cream 69, den som ser det roliga i det borde få ett pris). Det var AOR, något som han inte sjungit så mycket tidigare. Nu är Kiske tillbaka med efterföljaren till det albumet, Streets of Fire. Även denna gång är det AOR, och absolut ingenting annat. Det är supermelodiös hårdrock som är trevligt att lyssna på. Alltså är det långt ifrån den hårdrock som gjorde honom känd, även fast skivan är betydligt hårdare än jag hade väntat mig.

Skivan inleds de, i mina öron, två starkaste låtarna. Titellåten och videolåten My Guardian Angel. Det är klassiks AOR på hög nivå, och skulle nog faktiskt vara det även utan Michael Kiskes otroliga sånginsats. Låtarna är faktiskt riktigt bra och man rycks in i låtarna och drabbas av en alldeles skön avslappnad känsla av njutning. Det är låtar som jag skulle kunna lyssna på hur många gånger som helst.

Sen blir det tråkigare. Completely Breathless, Follow Me och Set me Free är visserligen inte dåliga. De är bra, men efter inledningen på plattan känns de ganska tråkiga och man får en känsla av att man hört det såååååååååååååå många gånger förut. Kiskes sånginsats väger i och för sig upp något, utan den så skulle dessa låtar vara klassiska spola förbi låtar.

Skivans inledande höga nivå återkommer dock. Beliver och Valerie (The Truth is in your Eyes) känns nya och fräscha och stinker inte alls av samma känsla av att man hört det tidigare, som de tidigare låtarna. Även om de inte når upp till nivån satt av de inledande låtarna, så är det bra nära.

Sedan fortsätter det bra, i alla fall en låt. A Scene in Replay är en grymt bra ballad. Riktigt fin och känslig, helt klart plattans näst bästa ballad (vilken som är bäst kommer att avslöjas snart). Men Changes, Surrender your Soul och Dancer känns precis som AOR efter mallen, inget nytt eller fräscht eller nyskapande. Man har hört det såååå många gånger förut.

Men trots allt det så avslutas plattan lika bra som den började. I'd die for You är skivans bästa ballad. Eller Power Ballad kanske är ett bättre uttryck. Den lever faktiskt upp till titellåten och My Guardian Angel och gör så att plattan avslutas med klass. Michael Kiske sjunger som en gud och (hard rock) hallelujah vad det är bra.

För att då tillsist sammanfatta det hela så kan jag säga att många av låtarna är extremt bra. Medan andra enbart är bra på grund av herr Kiskes fantastiska stämma. Visst, ibland är det AOR helt efter mallen. Men ibland så blixtrar det till och blir nyskapande. En framtida klassiker skulle jag tippa (i alla fall bland Kiske fans).

Place Vendome - Streets of Fire: Betyg 7/10
Bästa låt: My Guardian Angel