Ibland måste man klaga och vara lite negativ. Som nu tillexempel!

Jag tänkte börja med att klaga på Grammis som nu snart hålls. Grammis, tycker jag, har en roll i musiksverige; att uppmärksamma hajpade skitartister och dela ut priser till top 10 radio singel människor. Det finns i och för sig en "Årets Hårdrock" (som dock nästan ENBART innehåller superhajpade band), men bortsätt från det lyser hårdrocken, och även rocken, med sin frånvaro helt! Låt mig till exempel presentera vilka låtar som är nominerade till "Årets låt":

Anna Bergendahl - This is my life
Daniel Adams-Ray - Gubben i lådan
Eric Saade - Manboy
Erik Grönwall - Higher
Johnossi - What’s the point
Mohombi - Bumby ride
Oskar Linnros - Från och med du
Robyn - Dancing on my own
Salem al Fakir - Keep on walking
Swedish House Mafia - One

Jag menar... PÅ RIKTIGT!! VEM kan ens tycka att någon av dessa låtar är det bästa som Sverige presterat 2010? Den enda låt där som egentligen har där att göra är Robyns låt, som trotts sin radiopophet och simpelhet faktiskt är helt okej.

Nu har jag klagat klart på Grammis och går raskt vidare till vargjakten. Och där måste jag citera Tenacious D låten The Government Totally Sucks:

Now let me tell you something about the government (uh huh)
They're fucking up the environment (say what?)
They're taking all the fucking beautiful animals (yeah?)
And making them fucking extinct (oh no!)

10% av Sveriges vargar kommer i dagarna att skutas av skjutgalna jägarknäppisar som inte bryr sig ett skit om miljöministerns fina ord om att "skuta de genetiskt dåliga" vargarna... 10%!

Nej. Nu ska jag inte klaga mer! Det blir så dålig stämning då ;-)
Istället ska vi fira att HammerFall vann över Larz Kristerz i Fångarna på Fortet igår! Det blev total utklassning! Sen blev det inga pengar i skattkammaren... men det behöver vi inte prata om...

That's all folks!!

Då var det dags för en ny lista! Men vad är det för flum jag har hittar på den här gången? Ja... det kanske är liiiiite flummigt... men inte lika flummigt som det låter. Jag tänkte bara att efter min förra lista, där jag pissade på de band som jag tycker är överskattade, så var det dags för en positiv lista. En lista som istället för att pissa, hissar och beskriver min relation till hårdrocken!

Denna lista tar upp hur allting började för Mr.MASA. Alltså hur han upptäckte och vidareutvecklade sin smak för den hårdare musiken. I denna lista kommer jag att presentera de tio album som betytt mest för mig på min resa om metallisk visdom. Jag kommer att berätta historian bakom albumen, hur de kom i min ägo och hur de har påverkat mig. It's as simple as that!

Vi börjar, som vanligt, på plats 10! Och där hittar vi:

IRON MAIDEN - Edward The Great


Året var 2002. Iron Maiden hade med hjälp återföreningen med den klassiska sångaren Bruce Dickinson återtagit tronen på den brittiska hårdrockshimmlen. Albumet Brave New World, som släpptes 2000, hade blivit en succé och världen låg återigen för bandets fötter. Detta år släppte bandet två samlingar. En, Eddie's Archives, som innehöll obskyra och ovanliga inspelningar, ämnad för de riktiga fansen, och en, Edward the Great, med bandets klassiska hits, ämnad för att vinna nya fans.

Edward the Great blev ganska kritiserad av bandets fans. Dels för att det inte fanns några ovanligheter på den och dels för att den helt saknade låtar från bandets två första album. Trotts detta släpptes den i en reviderad utgåva år 2005. Denna gång uppdaterad med två låtar från bandets då nyaste släpp, Dance of Death.

År 2005 hade jag tagit mina första stapplande steg som ung hårdrockare. Jag hade börjat lyssna på några få band och jag hade verkligen börjat få upp ögonen för denna fantastiska musikstil. HammerFall var redan en favorit och jag var riktigt nyfiken på den moderna metal scenen. Men jag var också intresserad av att veta mer om klassikerna. Det var då jag såg denna samling i Ginzakatalogen. Mina kunskaper om Maiden vid denna tid var i stort sätt att jag hade hört Run to the Hills och The Number of the Beast och när jag såg samlingen så tänkte jag att det vore coolt att ha dessa låtar på skiva! Jag tog alltså hjälp av min far och beställde detta album. Jag tror att detta var en av de första gångerna jag beställde något på Ginza, så jag tyckte att det tog en faslig tid för albumet att komma. Jag kommer till och med ihåg att jag såg detta album, medan jag fortfarande väntade på det, i den numer nedlagda skivaffären i Solna Centrum. Något som kändes ytters irriterande.

Hur som helst så kom albumet tillslut i brevlådan. Förutom Run to the Hills och The Number of the Beast så fastnade jag direkt för Flight of Icarus, Wasted Years och liveversionen av Fear of the Dark.

Detta var skivan som öppnade ögonen för mig när det gällde klassisk brittisk 80-talsmetal. Efter detta inhandlade jag även Brave New World och detta i sin tur ledde till att jag började upptäcka allt med av den gamla brittiska scenen. Framför allt då Judas Priest! Säga vad man vill om "Greatest Hits" samlingar. Men de fungerar faktiskt väldigt bra som en introduktion för dem som ännu inte riktigt "sett ljuset".

Vi avslutar med en av låtarna jag fastnade mest för på skivan. Liveversionen av Fear of the Dark, från Death on the Road DVD/CDn! Jag tycker fortfarande bättre om denna version än studioversionen!