Det borde inte ha undgått någon som läser min blogg att Sonata Arctica för några veckor sedan släppte en ny platta, The Days of Grays. Men det är först nu som jag har bildat mig en klar uppfattning om låtarna på skivan och vad jag EGENTLIGEN tycker. Så nu känner jag att det har blivit dags för en recension! Men eftersom skivan är så komplex och har så många lager så kommer inte utrymmer här på bloggen att räcka till för att skriva ALLT som jag vill skriva om VARJE låt. Så det får bli någon form av sammanfattning istället. SO HERE WE GO!

Sonata Arctica har nästan alltid inlett sina skivor med en uppåt tempo låt som direkt kastar in en i det hela (till exempel In Black & White och Abandoned, Pleased, Brainwashed, Exploited). Men här drar de istället igång med en lugn instrumental piano låt, Everything Fades to Gray (Instrumental). Detta ser jag dock inte som något dåligt. Den ger en känsla av att något storslaget är att vänta, vilket är helt sant. För The Days of Grays är en storslagen skiva!

Efter det lugna introt drar Deathaura igång med full fart. Man hör direkt att det är Sonata Arctica och även fast det blir lite väl konstigt när det, efter det snabba introt, blir piano igen med en kvinnlig sångerska (det är alltså inte Tony Kakko som öppnad vokalt) så är det på det hela taget en väldigt bra intro låt. Här introduceras också det sound som står sig längs hela skivan. Bandet har nämligen vidareutvecklats soundmässigt sedan den förra banbrytande plattan Unia. Bandet har lyckats ta de nyskapande och komplexa elementen från Unia och kombinerat det med deras "gamla" power/speed metal sound. Det känns äntligen som om bandet har hittar hem! Denna kombination fortsätter även, som sagt, på den absolut största delen av albumet. Främst på låtarna The Last Amazing Grays, No Dream can heal a Broken Heart, As if the World Wasn't endign och The Truth is Out There. Dessa låtar doftar mest av det som jag nämnt ovan, även fast alla låtar till viss del gör det.

På plattan finns också den nyskapande Zeroes. Zeroes är olik allt annat som Sonata Arctica någonsin gjort, samtidigt som man direkt hör att det är just Sonata. På något konstigt sett har de i Zeroes tagit deras gamla sound och vridit till det helt och fyllt det med en massa nya grejor. Det är väldigt svårt att förklara, men jag gillar det faktiskt RIKTIGT mycket! På tal om gammalt så finns det även med en låt på plattan som Tony Kakko skrev 1996 (men som aldrig tidigare spelats in), jag talar om video låten Flag in the Ground. Det är en väldigt bra låt och i stort sett den enda riktigt renodlade power metal låten i samlingen. Trots det så tycker jag inte att den sticker ut och inte passar in. Tvärtom så tycker jag att den passar in alldeles utmärkt och den bidrar till helheter på ett väldigt bra sett.

The Days of Grays ger oss också fortsättningen på sviten om stalkern Caleb (från låtarna The End of this Chapter, Don't Say a Word och Caleb) i låten Juliet. I den här delen av historien märker man hur Caleb (vars namn man fick reda på i just Caleb från den förra plattan, och vi får nog förutsätta att denna titel avslöjar namnet på hans offer) blir allt mer desperat och för första gången så tycker jag att Tony Kakko gestaltar honom som den sjuka person som han verkar vara. Musiken är, i mitt tycke, som en blandning mellan alla de tidigare delarna. Här finns storslagenheten från The End of this Chapter, power metallen från Don't Say a Word och komplexiteten från Caleb. Hur ska detta följas upp egentligen? Om det nu ens kommer att följas upp. Beroende på hur man tolkar det så kan sluter på låten även betyda sluter på sagan om Caleb och Juliet, men vi får se.

Om jag nu ska försöka sammanfatta The Days of Grays så måste jag framför allt säga att jag faktiskt tycker att Sonata Arctica har hittat hem nu. De har hittat den perfekta kombinationen av deras gamla power metal och deras mer komplexa Unia-sound. Låtarna håller, som vanligt med Sonata, skyhög kvallitet, även om man inte inser det för en efter några lyssningar. Visst, om jag hade fått bestämma hade nog den kvinnliga sången i Deathaura och No dream can heal a Broken Heart strukits. Men de hade säkert någon plan med den också...

Till sist vill jag också säga något om nytillskottet Elias Viljanen (gitarr). Jag tycker det är synd att han inte får visa mer vad han går för. Precis som på Unia är nämligen gitarrandet och solandet begränsat. Men några solon är det, och de är fantastiska! Välkommen på riktigt Elias! Hoppas att vi får höra mer av dig på nästa platta!

Sonata Arctica - The Days of Grays: Betyg 8,5/10
Bästa låt: The Last Amazing Grays

(R.I.P Uffe Larsson!)

Jajamensan (underbart ord), gubbarna i Magnum kunde faktiskt! Faktum är att de var riktigt bra. Inte den bästa konsert jag sett, men helt ok! Visserligen blev det ingen The Spirit eller On a Storytellers Night. Men vad gjorde det, egentligen? Inte mycket alls faktiskt :-D Istället bjöd Bob Catley och grabbarna på hela 6 (!) låtar från det senaste albumet! Det måste vara någon form av rekord. Jag kan inte komma ihåg en enda konsert som jag har varit på där det spelats fler låtar från det nya albumet. Fantastiskt! När det hela sedan avslutas med de tidlösa klassikerna Don't Wake The Lion och Kingdom of Madness blev kvällen total! Visst, det är inte smart att gå på konsert på söndagar och jag kan erkänna att jag inte fick ut mycket alls av skoldagen. Men det var det helt klart värt det!

Hur gick det då att gå dit ensam? Jo då, det gick. Det gick faktiskt väldigt bra under spelningarna, eftersom man ändå inte pratar något då. Men mellan banden kanske det kändes lite lamt att inte ha någon att snacka med. Men, men. Det vart som sagt roligt i alla fall och jag skulle nog kunna tänka mig att i nödfall (hehe) gå ensam fler gånger.

Till sist. Vad M.ILL.ION något att se? Nja... jag kan väll till viss del förstå att det var pinsamt glest framför scenen när de körde. Visst, låtarna var kompetent spelade och sångaren lät faktiskt riktigt bra. Men det krävs ju mer än så för att det ska bli intressant tycker jag. Den ende som faktiskt såg ut att leva och bjöd på sig själv var basisten. Han gjorde att de där 45 minuterna gick relativt fort i alla fall.

På tal om dött. Tony Clarkin så VÄLDIGT inspirerad ut, hehe. Visserligen ser han precis lika dan ut på alla live videos som jag har sett (förutom på en från 80-talet där hans frisyr och skägg var annorlunda :-P), men hallå! Han är en grym gitarrist och låtskrivare dock, och det väger ju upp mer än lagom.

Till sist så tänker jag visa några bilder från gårdagens spelning på Dabaser Medis (som faktiskt även idag kommer att fyllas med hårdrock fick jag veta igår, de svenska doom metal legenderna i Candlemass kommer nämligen dit. Men det ska jag INTE se). Klicka på dom så blir de större (om blogg.se skiten funkar som den ska).

Ikväll är det Magnum på Debaser Medis! Jag måste erkänna att det känns lite spännande. Dels för att det är första gången jag ser bandet, dels för att det är första gången jag går på en spelning på Debaser med 18 årsgräns och slutligen också dels för att det blir min absolut första konsert som jag besöker själv. Jag har nämligen inte lyckats lura med mig någon denna gång :-S Men ja, ja... Blir nog kul i alla fall. Det är ju inte så att man "umgås" särskilt mycket på en konsert i alla fall :-P

Men hur som helst. Jag kollade just på setlisten från deras Malmö spelning i fredags. Och där fanns varken The Spirit, On a Storytellers Night eller Soldier of the Line med. Mina favoritlåtar! Däremot finns de underbara Cry to yourself, Take me to the edge och The moon king från det senaste albumet (Into the Valley of the Moonking) med, vilket väger upp lite. Sen så finns det ju självklart en massa andra klassiker som Les morts dansant, Vigilante och Kingdom of Madness med, så det kan nog bli riktigt bra :-)

Sen ska det ju bli spännande att se förbandet M.ILL.ION också. Enligt sidan där jag hittade setlisten så var det tydligen inte alls bra i Malmö, men man måste ju kolla och bilda sig en egen uppfattning tycker jag. Om jag nu får se dom. Uppgifterna om när banden börjar går nämligen isär. På Debasers hemsida står det att första bandet går på runt 20,00. Men sen står det att Magnum går på 20,30 ?! Min gissning är att det bara är felskrivet och att Magnum går på vid 21,30. Men jag får se. Det bli spännande som sagt.

Innan jag lämnar er för idag (och går mot en osäker framtid i ensamheten :-P hehe) så tänkte jag visa två videos av banden som spelar, så att ni som inte kommer får tänka "abbans, jag skulle ha gått dig".

M.ILL.ION med låten I Know your Name. En billig fan video visserligen, men låten e grym!

Magnum med låten Kingdom of Madness!


Det var allt för idag. Skänk mig gärna en tanke ikväll där jag står och ser Magnum i all min ensamhet, HAHA :-P
Bye Bye!

Egentligen så hade jag tänkt att ha en recension av Sonata Arcticas nya album här. NEJ, det är inte bara en undanflykt för att jag inte hunnit skriva någon än, vilket i och för sig är sant :-P En annan sanning är att jag nu har bildat mig en riktigt bra uppfattning om The Days of Grays och att jag verkligen gillar den. Jag gillar den så mycket att jag knappt har lyssnat på någonting annat sen förra torsdagen! DÄRFÖR känner jag att jag måste få någon form av distans till den innan jag börjar skriva, annars kan det lätt bli VÄLDIGT partiskt. Så min recension får vänta ett eller två inlägg. Troligtvis två eftersom nästa med all säkerhet kommer att handla om Magnum, på något sett. Jag ska ju se detta underbara band på Debaser Medis på söndag. JIPPI!

Sen så har jag faktiskt upptäckt en annan sak som jag bara måste skriva om. En av världens mest underskattade sångare (enligt mig), Blaze Bayley, släpper den 25e en biografi! Denna biografi, för det är en biografi och inte en självbiografi, är skriven av bandet Blaze Bayleys nuvarande trummis Lawrence Paterson och har fått namnet At the End of the Day, efter låten med samma namn på Bazes senaste album The Man Who Would Not Die. Boken komemr att ta upp Balzes hela karriär, från Wolfsbane till Iron Maiden till BLAZE till det nuvarande självbetitlade bandet Blaze Bayley. Men boken är också en biografi över det nuvarande Blaze Bayley bandet och skriver även om de övriga medlemmarnas förflutna.

Visst låter det intressant! Jag tror att den här boken kan vara riktigt intressant att läsa. Herr Bayley har ju gått igenom EN HEL DEL under sin karriär. Från att ha sjungit i ett relativt litet band till att sjunga i ett av världens största band till att försöka skaffa sig en solokarriär till att nästan ha försvunnit och börjat jobba i en mataffär till att göra comeback med det nya bandet och hans frus tidiga död. Det kan bli en riktigt bra bok! Det enda problemet är att den endast släpps på engelska (vilket i och för sig inte är något större problem egentligen eftersom jag redan har läst några böcker i skolan på engelska, där ibland klassikern 1984) och, trots att jag har letat, så kan man bara köpa den på Blazes egen hemsida! Så vad ska jag göra? Ska jag vänta och hoppas att den kanske kommer på svenska eller att typ (gillar inte ordet "typ", men jag använder det här nu för att det passar) Adlibris plockar in den? Eller ska jag helt enkelt köpa den från bandets hemsida? Det tål att funderas på! Jag har ingen aning i nuläget.

Tillsist kan jag också berätta att Blaze Bayley, bandet alltså, nu har gått in i studion igen för att spela in uppföljaren till The Man... Det kan bli intressant det med eftersom jag gillar The Man...

Jag har faktiskt INGEN aning om vad jag ska skriva här. Detta har hänt förut men då har det i alla fall funnits NÅGONTING att skriva om! Nu = nothing! En göra en ny "Textrader..." är för tidigt, jag har ingen lust att skriva någon recension eller "Legendary Albums" just nu och det har inte hänt ett skit intressant i metal världen. Så vad ska man göra? Jag vet inte! Jo, jag kan skriva att jag nu har vant mig vid den nya Sonata Arctica plattan The Days of Grays och att jag tycker att den är helt underbart bra, lite som en blandning mellan Unia och deras tidigare verk. Så... nu har jag skrivit det... en recension kommer att komma någon gång inom den närmaste framtiden tror jag. Nu då? Vad ska jag skriva nu? Kanske att det är helt satans omöjligt att hitta en bra och billig replokal i sen här förbaskade stan? Nja... det är visserligen helt sant, men då skulle ju den här bloggen bli FÖR personlig... eller?

Nej, jag vet inte jag... vad ska jag skriva?

Kanske... tralalalalala?

Men vänta nu... nu vart det ju ett ganska lagom långt inlägg i alla fall. Visserligen står det bara en massa skit... men ändå!

Nu ska jag avsluta detta förvirrade inlägg med att, med tanke på det otroligt populära och kvalitativa TV programmet "Kändisdjungeln", visa ett litet videoklipp med allas vårar favorit djungel trummis och det band han för närvarande spelar i :-P

Okej. Nu här det kommit! Mitt efterlängtade paket från Ginza innehållande den nya Sonata Arctica plattan, The Days Of Grays, Sabatons Attero Dominatus och Iron Maiden klassikern Powerslave. De två senast nämnda är båda extremt bra (såklart, det rör sig ju om två extremt bra band!), men den nya Sonata plattan är jag fortfarande osäker på... men det har ju hänt förut med bandet i fråga, vi ska ta det från början:

Jag hörde först talas om Sonata Arctica i Sweden Rock Magazine (vad annars?!). Jag tyckte att det lät och såg ut som ett bra och coolt band så när jag en tid senare såg det då nysläppta Unia i affären så tvekade jag inte en sekund, utan köpte det ögna böj. Och vilken besvikelse det blev! Jag förstod inte alls! "Vad är det här?!" tänkte jag, "skulle det inte vara Power Metal?! Det här låter som någon skum korsning mellan Queen, Scorpions och Power Metal". Jag behöver väll inte säga att jag efter min första lyssning gömde undan den i skivhyllan och halvt om halvt glömde bort den.

Ett tag senare fick jag en impuls och stoppade in den i mobilen. För vem vet, kanske bildar man sig en annan uppfattning när man lyssnar i lurarna? Och visst blev det så. Efter att ha lyssnat på Unia några gånger bara så förstod jag att jag hade tagit GROVT fel! Anledningen till det, tror jag idag, är att plattans låter är så komplexa att det tar ett tag innan man till fullo förstår dom.

Nu har jag alltså lyssnat igenom The Days of Grays EN gång. Och jag förstår den inte. Visst singel låtarna Flag in the Ground och The Last Amazing Grays förstår jag ju och gillar, riktigt mycket till och med. Men det kanske inte är så konstigt. Dels eftersom de låtar som väljs som singlar måste vara ganska direkta och lättåtkomliga. Och dels för att man redan hört de några gånger. Så EGENTLIGEN är jag inte orolig över The Days Of Grays. Jag tror att jag kommer att tycka att den är MINST lika bra som Unia när jag väl har lyssnat på den lite fler gånger.

Detta var allt jag hade att säga om den nya Sonata Arctica plattan för idag. Nej föresten, jag ska säga att den sålde guld i Finland (vilket betyder 30 000 sålda plattor) på releasedagen! Det är väll något?! När jag väl har fått grepp om den så kommer det säkert en recension här med.
En sista grej bara innan jag lämnar er. Jag har ännu en gång startat en ny blogg! Eller... nja... den kommer mer att fungera som "dokumentation" för mitt projektarbete (som ALLA 3or i Sverige måste göra), som för min del kommer handla om att jag ska göra en fotobok om Hagaparken. Spännande va?! Nehe... jaja... den är mest till för min handledare i alla fall. Men om du av någon outgrundlig anledning skulle vilja kolla in den så finns en länk under "LÄNKAR".

Bye, bye nu. Och kom ihåg; THE TRUTH IS OUT THERE!

Jag kände att det var dags för en ny del i den här serien redan för ett tag sen. Men sen har det tagit mig ett tag att fundera ut vilken text som är tillräckligt tänkvärd och bra för att hamna här. En text som är nyskapande och innehåller saker som aldrig tidigare skrivits! Så det vart den här texten... eh... ja... det blev inte riktigt som jag hade tänkt... men ändå!

Texten är till låten Metal Machine som finns att finna på Sabatons Primo Victoria platta. Den består av en massa ihopsatta kännetecken från en massa kända hårdrockslåtar. Texten är skriven av (eller ja... ihopsatt av) Joakim Brodén. Se hur många kännetecken du hittar!

I have a phobia
A fear of the dark
Afraid to shoot strangers
The animal talks

Guns scare me shitless
But love gun's my friend

The sentinel's coming
But is this the end

Riding on this crazy train
I'm going paranoid
Watch me lose my mind
And break the law

I'm a metal machine
It's close to midnight and
He's barking at the moon
I'm a metal machine
the rainbow in the dark is shining

I'm only metal machine
It's close to midnight and
He's barking at the moon
I'm a metal machine
The kings of metal ride the sky

Is this st. anger
The ultimate sin
Or have I really
A black knight within

The gates of Babylon
Are open and wide
Shout at the devil
There's nowhere to hide

Fighting for the world to keep
The wild child in it's cage
Broke my metal heart
Against the wall

I'm a metal machine
It's close to midnight and
He's barking at the moon
I'm only metal machine
the rainbow in the dark is shining
I'm a metal machine
It's close to midnight and
He's barking at the moon
Come touch my metal machine
The kings of metal ride the sky

Hur många hittade du?

Det var allt för idag. Bye, bye (ni läsare som fortfarande är kvar efter fantasy nörd inlägget förra gången :-P)

Nu vill jag varna känsliga läsare. Det du nu kommer att få läsa handlar inte om metal (eller nja, det kan ha liiiiite Power Metal anknytning) och det kan i vissa öron låta som att det är skrivet av en fantasy nörd (ni vet, en sådan som klär ut sig till sin favoritkaraktär i sin favorit bok och går runt på en massa konvent och skämmer ut sig själv). Men oroa er inte! Det här är endast ett litet undantag. Redan i nästa inlägg (och i slutet av detta inlägg) kommer metallen att komma tillbaka. Tills dess kan du antingen göra något helt annat eller läsa lite om de bästa (fantasy) böckerna jag NÅGONSIN läst; Arvtagaren Trilogin, som snart inte längre är en trilogi.

Arvtagaren-böckerna är skrivna av amerikanen Christopher Paolini och hittills har 3 böcker i serien publicerats; Eragon (ett verk som påbörjades då författaren endast var 15), Den Äldste och Brisingr, och den fjärde och avslutande delen håller i detta nu på att skrivas. Berättelsen är alldeles för komplex för att jag skulle kunna sammanfatta den på ett bra sätt i det här inlägget. Men kort sagt så kan jag väll säga att det handlar om pojken Eragon som hittar ett drakägg och blir Drakryttare. Han går igenom en massa händelser som tar honom till alla delar av landet Algaësia. Han utbildas av alver, han strider tillsammans med rebellerna "Varden" mot imperiets styrkor ledda (eller nja, han visar sig aldrig) av den onde kungen Galbatorix, som också är Drakryttare och som dödade de andra Drakryttarna många år tidigare.

Låter det rörigt? Hehe, ja... det kan låta rörigt om man inte har läst böckerna. Det är därför som jag skriver det här inlägget, för att tipsa DIG om de här UNDERBARA böckerna! De har verkligen ALLT! Om jag inte hade läst Liftarens Guide Till Galaxen-böckerna så skulle jag till och med säga att de är de bästa böcker som jag NÅGONSIN läst! Visst, i början av Eragon får man känslan av att det bara är ännu en standard fantasy bok. Men om man vågar fortsätta så öppnar sig Algaësia för en och man är fast. Köp dom, läs dom och förundras över dom! Vill du veta mer? Såklart du vill! Kolla då in på den officiella hemsidan och den fan sidan!


Nu för att avsluta det här inlägget med i alla fall lite metal så kan jag säga att ännu en känd musiker har blivit avslöjad till den nya Avantasia plattan. Det är Felix Bohnke från Edguy som kommer att spela trummor på några låtar, tillsammans med Eric Singer (KISS) och Alex Holzwarth (Rhapsody of Fire). Om detta säger herr Tobias Sammet följande:
"What can I say about Felix? He's been touring the world with me for years (right now Felix, Tobias and Edguy are on tour in the USA). He had to watch my behind for almost twelve years now, so it was time to give something back and invite him. He did a killer job on the Avantasia world tour last year and he is without a doubt the most underrated drummer in the current scene. His playing skills are undisputed as he plays like a clockwork, like a machine and he definitely adds something to the album, just like Eric and Alex. I got three of the best Rock drummers in the world, what more could I ask for?!"

Låter lovande, spännande och helt fantastiskt! Men detta var allt jag hade att bjuda på för idag. Tills nästa gång vill jag att alla har börjat läsa Eragon ;-) Bye, bye!
PS: Shur'tugal betyder Drakryttare på det gammla språket!

ÄNTLIGEN!!!! MIN KAMERA ÄR FINALLY HÄÄÄÄR!!!!!!! Jag är så glad att jag skulle kunna skrika ut det :-D Som jag har väntat, som jag har bråkat med Net On Net, som jag har varit säker på att det skulle haverera igen någonstans! Men det är historia nu, för nu är den HÄR!!! Jag skulle visa en bild om det inte vore för att Blogg.se skiten inte fungerar som det ska, IGEN! Om ni vill se kan ni i alla fall trycka HÄR.

Men nu nog om min egen lilla lycka (som btw kommer göra mitt projektarbete SÅ mycket bättre). Nu går vi vidare med inlägget. Men med vad? Jag vet inte... det har ju inte hänt något särskilt... och jag kan egentligen inte tänka på så mycket alls just nu...

Vad kan jag då säga? Jag sitter och lyssnar på det FANTASTISKA Sonata Arctica albumet Winterheart's Guild och önskar att The Days of Grays kunde komma någon gång!

Jag har precis upptäckt att nu även HammerFall finns på Twitter. Kolla in! Den är inte lika bra och rolig som Tobias Sammets. Men helt klart läsvärt.

En sista grej då. Det är någon som har laggt upp hela Sonata Arcticas spelning på Lowlands 2009 på YouTube. Det är faktiskt riktigt bra :-D Det här klippet kommer där ifrån. Låten heter The Last Amazing Grays och kommer från den kommande plattan. Kolla på den, och sedan hela konserten (sök på YouTube)!

Fick just reda på vilket band det är som blir förband till Magnum när dom sparkar igång sin "Into the Valley of the Moonking Tour 2009" med tre datum i Sverige den 25e till 27e denna månad (varav den sista jag ska besöka, på Debaser Medis i Stockholm). Det kommer att bli det svenska melodiösa hårdrocksbandet M.ILL.ION.

Jag måste erkänna att jag ALDRIG hört talas om dessa M.ILL.ION människor förut. Så jag gick in på Wikipedia för att skaffa mig lite bakgrund. Det visade sig att Wikipedia knappt heller hade hört talas om dom. För det enda som jag egentligen fick ut var att M.ILL.ION är ett svenskt Heavy Metal band som bildades 1989. Om man ska tro på Wikipedia så har bandet släppt 9 plattor (singlar och DVDer inräknade) sedan 2004 (?). Här kommer källkritiken in lite, för ett av albumen heter "M.ILL.ION 1991-2006 THE BEST, SO FAR". Hur kan ett band som, enligt Wikipedia, bara släppt album sedan 2004 ha en "best off" som sträcker sig tillbaka till 1991?

Så, för att göra en ganska kort historia ännu kortare, jag avfärdade snabbt Wikipedias information som extremt otillräcklig och började söka på Google. Jag brukar vara ganska bra på att hitta saker på Google, men av någon anledning misslyckades jag här. Det enda jag hittade var bandets MySpace, där det fanns ytters lite information.

M.ILL.ION är alltså fortfarande ett stort mysterium för mig! En vanlig och normal människa skulle i ett sånt här läge ha sagt "va fan... det är ju bara ett förband, det blir vad det blir och varför ska man egentligen kunna nått om dom?". Men eftersom jag INTE är en vanlig och normal människa så finner jag detta ytters irriterande! Så, är det någon där ute som vet mer om M.ILL.ION så skulle jag bli väldigt tacksam! Jag delar gärna med mig av mitt enorma kunnande om valfri del i Metal historien i return if you like!

För att då avsluta detta, något förvirrade, inlägg så tänkte jag visa en video som jag hittade på bandets MySpace. Låten heter Backdoor Queen, och den låten har faktiskt gjort att jag har bestämt mig för att se dom, och inte anlända till Debaser endast några minuter innan Magnum entrar scenen.

En sista grej bara innan jag lämnar er. Jag blir mer och mer sugen på att köpa den nya Europe plattan, Last Look At Eden. Detta eftersom jag såg bandet spela en av de nya låtarna, New Love in Town, på Sommerkrysset (jävligt metal, eller hur?!) igår och den har allt sedan dess envist legat kvar och skränat i min hjärna. Vill DU få samma känsla så kan du se den splitternya videon till låten HÄR!

Men ny säger Mr.MASA bye, bye och tack för idag!

Ja. Jag vet att jag skriver mycket om "metal nyheter" just nu. Varför, kanske ni frågar er. Nehe... okej... då ska jag väll bespara er den utläggningen :-P Men i ärlighetens namn är jag inte så säker själv. Kanske är det för att det händer så mycket ny i metal världen som jag inte kan bortse ifrån? Kanske är det för att jag har tänkarna på annat håll och inte finner någon inspiration att skriva något annat? We'll never know I guess! Men en sak är säker. Trots att det kan värka så, så ska denna blogg INTE bli någon personlig Blabbermouth. Så är det bara! PUNKT SLUT!

Men nu till dagens viktiga nyheter. Det är nämligen så att både Scorpions och Alice Cooper har sagt att de arbetar på nya studioplattor! För att då börja med Scorpions så säger sångaren Klaus Meine (som även är en ny invånare i Avantasia, något som DU borde vet :-P) följande:
"Dear fans, the last few months on the road just flew by — and as always, it was fantastic and exciting to play for you. But now we are back in our studio in Hannover with our Swedish producers Mikael 'Nord' [Andersson] and Martin Hansen [the team behind THE RASMUS' "Dead Letters" CD] to work on our new album. We have a lot of new songs and are very much looking forward to the creative time ahead of us. Hopefully, when this time comes to an end, we will be able to present another awesome album that rocks and finds a place in your heart. If everything goes as planned, our new album will be released to the public spring of 2010."

Rudolf Schenker (gitarr) tillägger:
"It is such a great feeling to be back in the studio and creating something new and genuine. As early as the first recording day with my bandmates, I realized pure creativity is in the air. I am sure that our new album will surprise all our fans. We are up to something big, so let your curiosity get the best of you!"

Visst låter det spännande?! Jag har mer och mer börjat gilla Scorpions och att nu höra att dom arbetar på en ny platta är riktigt roligt. Kanske, kanske kan man även hoppas på att dom kommer till Sverige på den efterföljande turnén. För att det vore ännu mer skoj!

Då går vi vidare till allas våran favorit psykopat Alice Cooper. Där är framtidsutsikterna betydligt oklarare. Detta har han sagt: "I've got three or four songs written for it". Han säger också att den nya albumet kommer att innehålla: "a new character, a new direction and probably a surprising producer on this one." Enligt min källa (den som kan gissa vilken den är borde få något pris från Road Runner Records, oj, sa jag för mycket nu :-P) så ska herr Cooper gå in i studion i början av 2010, där han ska göra klart albumet innan han åker ut på turné igen. Kanske till Sverige, kanske till Stockholm, kanske inte samma dag som Sonata Arctica spelar på Klubben :-P.

Det var allt för dagen läsare! Som Trazan och Banarne brukar säga: Good Bajs ;-)