Men vem är Russell Allen, kanske ni frågar er? Eller inte. Det är lite 50/50 där. Antingen känner man till honom, eller så gör man det inte alls. Tillskillnad från till exempel Bruce Dickinson som ALLA bör känna till ;-)

Jag måste erkänna att jag bara vagt vetat vem han är. Min kunskaper om människan har tidigare sträckt sig till att jag vetat att han till vardags sjunger i de amerikanske Progressive Metal bandet Symphony X och att han har spelat in två AOR album tillsammans med Jorn Lande. Jag har aldrig lyssnat på detta, men jag har vetat att det funnits. Men nu när jag fick veta att han även kommer att delta på den kommande Avantasia plattan (eller plattorna?) så bestämde jag mig för att göra lite mer resurtch (hur stavar man det?). Eller... nja... jag kollade in på Wikipedia helt enkelt.

Där hittar jag inte så mycket om just honom (förutom att han är född 1971 i Long Beach, Kalifornien, och att han 2005 släppte ett soloalbum med namnet Atomic Soul). Jag hittar heller inte så mycket om Symphony X. Det jag ändå har hittat är att bandet släppte sin första platta 1994 och har sedan dess släppt 7 studioalbum och 1 livealbum. Jag hittar också att Russell Allen troligtvis inte deltagit på alla dessa på han tydligen ersatta en sångare vid namn Rod Tyler någon gång under bandets karriär.
Mer har jag inte hittat, så ni får leta själva om ni vill veta mer :-)

Jag har också lyssnat lite på Symphony X, Allen/Lande och soloalbumet på YouTube för att höra hur han låter. Jag måste säga att Symphony X not is my cup of tea. Men man hör att han är en kompetent sångare, trots att de i låtarna jag hörde har lagt en massa effekter på rösten. På Allen/Lande låter han ännu bättre, eftersom det inte finns några effekter. Soloalbumet lyssnade jag knappt på, för den låten jag hörde var så tråkig.

Men nu till min slutbedömning av nyheten att Russel Allen även ska delta på den nya Avantasia plattan. Jag tycker att det ska bli riktigt intressant. Tobias Sammet själv har ännu inte uttalat sig om vad det är för låt/låtar han deltar på, men om jag ska tycka lite så tror jag att Allens röst passar bäst in på någon mid tempo låt. Men vi får se helt enkelt! Tycker det är kul i alla fall att det, efter ett ganska långt avbrott när herr Sammet var på nord Amerika turné med Edguy, börjar komma in lite nyheter om det nya albumet igen.

Herr Allen i en duett med herr Lande! En riktigt bra låt faktiskt som visar att Russel Allen faktiskt kan sjunga. Kanske får vi höra en ny Allen/Lande duett på nya Avantasia? Jorn Lande ska ju också vara med. Undrar nu föresten vem som är vem så kan jag berätta att den som INTE låter som David Coverdale är Russel Allen. Mycket nöje!

Halloween närmar sig! Alltså är det about time that we got some news from the legendary Helloween!! Vilket vi fått!

Helloween firar ju som bekant 25 år (sedan debuten med Helloween EPn, 1985) nästa år. Det har utlovats något speciellt, men det har aldrig sagt vad. Tills nu! Helloween har nu tillkännagivit, i alla fall en del av, vad som kommer att hända 2010. Helloween kommer att släppa en platta med namnet UNARMED Best of 25th Anniversary!!

Och det fina med detta är att; NEJ, det är ingen vanlig "best of" platta (i stil med deras dubbel CD Treasure Chest, 2002)!! UNARMED Best of 25th Anniversary kommer nämligen att bestå till 100% av ny arrangerade och ny inspelade versioner av bandets klassiker. Bandet har också bjudit in flera gäster, vilka det är har ännu ej tillkännagivits. Skivan kommer att produceras av Charlie Bauerfeind (som producerat flertalet av Helloweens senaste plattor och som också är ansvarig för produktionen på HammerFalls 4 senaste studioalbum) och den kommer att innehålla låten The Keeper´s Trilogy, som enligt bandet kommer att vara ett 17 minuters medly med låtarna Halloween (från Keeper of the Seven Keys Part 1), Keeper of the Seven Keys (från Keeper of the Seven Keys Part 2) och King of a 1000 Years (från Keeper of the Seven Keys - The Legacy)!

De låtar som kommer att finnas med (och som alltså är helt nyinspelade, med dagens settning av Helloween) är:

Jepp. Nu har Sabaton äntligen börjat arbeta med en ny platta! Uppföljaren till förra årets The Art Of War platta. Följande statement står på bandets hemsida:
"Finally the time has come to make another album.
Many people have asked us if it will be another album with war themes, and ofcourse it will.
The lyrics based on historical battles has become the mark of Sabaton and we plan not to leave that, at least for now."

Alltså kommer det att bli ännu en krigsplatta. Jag hade kanske tyckt att det vore skoj om de försökte prova något nytt ny till 5e albumet. Men som de själva också säger så har ju krigs temat blivit ett av bandets största kännetecken, så det kanske är dumt att gå ifrån det. Spännande är det i alla fall :-D

En annan spännande sak är att Sabaton nu går ut och ber sina fans om förslag till historiska slag för den nya plattan. Om man har ett förlag vill de att man ska mejla dom på [email protected]. Själv har jag föreslagit "Slagen vid Lexington och Concord" som var de första slagen i det Amerikanska frihetskriget. Jag tror att det skulle passa herrarna i Sabaton alldeles utmärkt. Så ser ni en sådan låt på det kommande albumet; remember were you read it first! All info finns såklart på deras hemsida, http://www.sabaton.net/.

Vidare har jag sett att det är banden Winterborn och Delain som kommer att supporta Sonata Arctica när de kommer till Sverige. Jag har ingen aning om vilka dessa är just nu. Men jag kommer väll med all trolighet skriva något om de när det börjar närma sig.

... only sick :-P
Fast det börjar ordna upp sig nu :-D. Ligger och kollar på VH1 som visar en Top 10 lista med Queen. Där ser man, ibland kan faktiskt musikkanaler klämma ut lite bra musik. Om jag minns rätt var det Rolling Stones igår också. Kanske början på en trend? Eller så har det alltid varit så, jag vet inte för jag brukar nästan aldrig kolla på VH1 annars.

Men egentligen så är det inte detta jag ska prata om i dagens inlägg (som jag märker är det första på en vecka :-P). Jag ska prata om hur irriterande det är att CAPS LOOK tangenten sitter så grymt irriterande till min (eller rent tekniskt sett skolans) bärbara dator. Man kommer åt den hela tiden, vilket gör det grymt irriterande att skriva på den. Enda anledningen till att jag egentligen gör det nu är för att kunna se Queen listan på TV (nu visas btw den alldeles underbart utflippade videon till I Want to Break Free).

Nej, jag ska inte prata om detta heller tänkte jag. Det är nämligen så att herr Tobias Sammet har publicerat en ny grej om den kommande Avantasia plattan; Det kommer inte att bli någon, det kommer att bli TVÅ, MINST!

"I have always given my very best, but this new chapter in Avantasia’s history is too much and too ambitious to be just a regular album. I have worked on it for years now, and it has become even more than two albums! I don’t know if I will release one first, or both simultaneously, or maybe even both in one special package. It’s all up to whatever label is going to release it, we’ll see. The production is so massive and I have so many guests this time. It’s the continuation of the “Scarecrow”-story. I knew that story would be spread out over two albums back then when we started working on it in 2006, cause we had writtem a real Rock Opera of over 20 songs even back then. But since then we kept composing, and out came even bigger and better material. Sometimes you don’t have a single good idea for months, whereas at another point it just keeps flowing. “The Scarecrow” was a huge success, with that success backing me up, it’s inspiring to be able to do things big time!"

 Spännande som apa! Det kommer alltså att bli minst två nya Avantasia plattor! Och dessa ska fortsätta på samma historia som påbörjades med The Scarecrow! Fantastiskt!

Nu orkar jag faktiskt inte skriva något mer. Är sjuk, närmare bestämt förkyld, remember? Så Bye bye!

En gång i tiden föddes Hårdrocken ur Jazzen och Blusen. Detta hände i Storbritannien där jazz och bluesband som exempelvis Black Sabbath (va? visste ni inte det :-P) började spela hårdare och tyngre saker än någon någonsin tidigare. En annan gren kom från Rock 'n' Roll band som Hawkwind. Detta hände som sagt i Storbritannien. Sedan dess har Hårdrocken tagit ett stort kliv. Det finns nu miljontals band som spelar nästan lika många olika subgenrer inom hårdrocken över hela världen. Detta vet nästan alla som kallar sig Hårdrockare idag. Många har även kolla på mycket som händer på metal-scenerna i exempelvis Storbritannien, USA och Tyskland (som anses vara de "stora" metal länderna). I mina ögon har de Svenska och nodiska hårdrockarna dock svårt att se det som finns precis under näsan på dem. För det är faktiskt så att om man bortser från "giganterna" så bjuder faktiskt norden på några av de mest framgångsrika Hårdrocksbanden av idag.

Därför har jag nu beslutat mig för att skriva ett litet inlägg om detta (i min gigantiska blogg, jädrar vad detta kommer att slå i medierna :-P). Jag ska upplysa helt enkelt om den nordiska hårdrocken och den märkliga karta som blidas när man kollar närmare på det.

För att då börja i öst. I öst har vi Finland, också känt som trall metallens hemland. Finland är mest känd för sina otaliga Power Metal band med ursprung ur folk musiken. Många finska band har väldigt tydliga folk inslag och att höra ett fiol solo behöver inte vara något ovanligt. Ett annat roligt faktum med finska band är att jag inte har hört ett som INTE haft en keyboardist med sig. De finska banden är alltså mycket för det storslagna. Några av de mest kända finska Power Metal banden är Stratovarius, Nightwish, Sonata Arctica och Lordi. Självklart finns det andra band som inte alls spelar Power Metal också, som till exempel det ganska stora Death Metal bandet Children of Bodom. Men det är Power Metallen som är mest utmärkande.

Nu flyttar vi blicken något åt väst och hittar... nej men ser man på... Sverige! I Sverige har vi valt en något tyngre och mörkare stil än i Finland. Här finns egentligen två "läger" inom hårdrocken, där inget egentligen är större än det andra. Vi i Sverige har, framför allt, Heavy och Death Metal. Sverige är hem åt internationellt stora Heavy Metal band som HammerFall, Sabaton och Europe. Det är ett faktum att dessa är ganska stora utomlands, Europe var till och med gigantiska ett tag på 80-talet i och med deras super hit The Final Countdown. Sedan har vi också internationellt stora Death Metal band som In Flames, Amon Amarth och Dark Tranquility. Det som utmärker Svensk hårdrock mest är att den är tung och hård, men även väldigt melodisk.

Om vi nu ännu en gång riktar blicken lite mer till väst så hittar vi Norge. Och i Norge är det svart som natten. Med ett par undantag (som Jorn Lande, sångare i JORN och Masterplan, och Roy Khan, sångare i Kamelot) så är de band som är kända från Norge Black Metal band. De mest kända i denna kategori är band som Gorgoroth, Dimmu Borgir och Immortal. Det har stormat om många Norska Black Metal band. På 90-talet så brändes kyrkor ned i Norge och flera Black Metal musiker dömdes för det och Gorgoroths förre sångare, Gaahl, är öppet satanist.
Norge kännetecknas alltså av den Svara Metallen.

Om vi nu kollar på Nordenkartan så ser vi en väldigt intressant sak. Det blir tyngre och mörkare ju längre västerut vi kommer. I Finland, längst i öst, var det glatt och trallvänligt. I Sverige hade det blivit lite hårdare och mörkare och längst i väst, Norge, hade det blivit svart som i graven. Det finns någon konstig symetri i det hela tycker jag. Varför det är så här förstår jag inte. Det är så logiskt allt sammans att det är ologiskt. Fattar ni? :-)

En liten reminder och sammanfattning:

Danmark och Island då? Ja, förutom Volbeat och Gasolin' finns det knappt några kända band från Danmark, och Island ska vi inte ens prata om.

Det var allt för idag. Jag hoppas att ni orkade läsa igenom all text ;-)
Bye, Bye!

Okej, på riktigt. Vad är fel på Timo Tolkki egentligen? Jag börjar nämligen tro att allts skit som står om honom har ett uns av sanning och inte bara är elaka rykten igångsatta av tidigare bandmedlemmar. För nu har det nämligen hänt igen. Återigen har herr Tolkki gjort några extremt konstiga saker.

Det är nämligen så att Revolution Renaissance (Tolkkis nya band som han bildade efter att han nästan förstört Stratovarius) medlemmarna Michael Khalilov (Keyboard) och Justin Biggs (Bas) har lämnat bandet, enligt Timo Tolkki. Enligt Khalilov så har de fått sparken. Han säger också att de fick reda på detta genom Internet.
Tydligen så postade Tolkki följande inlägg på någon internetsida (fråga mig inte vilken, jag har hittar detta på Blabbermouth):
"During the recordings of 'Age of Aquarius', it became evident to everybody that REVOLUTION RENAISSANCE was not the right band for the guys, Justin is more of a thrash guy and Mike expected the music to be something totally different. Out of these reasons the decision has been made that it is better to go separate ways. Both are great guys and the remaining members — Timo Tolkki [guitar], Gus Monsanto [vocals] and Bruno Agra [drums] — wish them well and best of luck on their musical endeavors."

Detta låter ju helt okej och väldigt normalt. Men enligt Khalilov så fick han och Biggs reda på att de inte var med i bandet längre via just detta inlägg på Internet! Och han är tydligen väldigt sur på detta, något som tydligt framgår i hans svar på uttalandet:
"You know, Tolkki sure has a great method of firing people. He ignores Biggs and I for THREE MONTHS, cancels European SONATA ARCTICA tour, and now we read this statement (which we are as shocked to read as you all are). Great way to get fired, eh? It's very similar in a way to how Tarja [Turunen] found out she was thrown out [from NIGHTWISH]. I've sent numerous emails to Tolkki for three months, and had not gotten one word back from him. Maybe he 'assumed' that we knew we were out, but why on earth would anyone assume that they were fired if they did absolutely nothing wrong?"

Det luktar jävligt skumt! OM det här är sant så undrar jag vad fan som är fel med herr Tolkki. Han är (eller nja... snarare var) ett musikaliskt geni, men OM det här är sant så verkar han inte vara en särskilt sympatisk människa och han verkar ha jävligt svår att ta folk. Ta bara det faktum att han meddelade de övriga medlemmarna i Stratovarius att han tänkte lägga ner bandet via MAIL! Det luktar surt. Kanske kan Tolkkis självbiografi, som ska komma ut snart, bringa lite ljus åt även detta. Men jag tvivlar på det.
Sen det där med en Sonata Arctiga turné. Var Revolution Renaissance tänkta som förband till Sonatas Europaturné? I så fall är jag ännu mer sur på Tolkki. Jag hade GÄRNA sett hur Revolution Renaissance uppförde sig live (jag ska ju se Sonata), om inte annat för att kunna jämföra med Stratovarius (som jag ju också ska se, fast i februari). SNÄLLA TIMO TOLKKI, VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER EGENTLIGEN?!

Men nu lämnar vi röran som är Tolkki och alla människor som kommer i kontakt med honom. Idag har jag nämligen inhandlat den nya KISS plattan, Sonic Boom. Och jag måste säga att jag är glatt överraskad! Det låter faktiskt riktigt bra! En recension kommer nog någon gång, men jag kan redan nu säga att jag inte hade någon aning om att KISS kunde låta såhär bra! Fantastiskt är ordet. Jag impulsköpte också Mustaschs nya singel Mine, och även här blev jag glatt överraskad. Kanske måste jag ha hela det nya albumet. Jag får se.

Det var allt för today. Jag tror aldrig att vi kommer att få veta vad som försiggår i Tolkkis huvud, men jag tycker att det är tråkigt om det går ut över andra. Bye, bye!

Queen är ett band som många har väldigt starka åsikter om. Det roliga är också att alla egentligen har olika starka åsikter. Det finns liksom inte två "läger" där ena tycker att det är skit och de andra tycker att de är fantastiska. Faktum är nog att ingen egentligen tycker att de är skit (i alla fall inte "klassiska" Queen). Alla har någon form av relation till bandet. Vissa tycker att de är aldeles för svulstiga vilket gör dem dåliga, andra tycker att det är just den där svulstigheten som gör de så fantastiska, några andra tycker att svulstigheter visserligen är det som gör Queen så bra men att de inte direkt är så nyskapande alla gånger medan en annan tycker att det är väldigt nyskapande. En liten klick idioter hatar också Queen på grund av herr Mercurys sexuella läggning... men de idioterna ska jag inte prata om just nu. Det jag ska prata om är att Queen den 16 november släpper ett samlingsalbum, med titeln Absolute Greatest (NEJ, det har inget med spriten eller de där pop samlingsskivorna att göra).

Varför tar jag då upp denna händelse. Ett nytt best of album är väll inget att hurra över, såna kommer ju varje dag, eller hur?! Jo, i det här fallet är det faktiskt någonting att hurra över. Queen har nämligen (rätta mig om jag har fel) knappt släppt några samlingar. Visserligen har de släppt 3 "Greatest Hits". Men dessa har varit ganska krångliga då varje platta koncentrerat sig på en viss tidsperiod. För att få en bra överblick har man alltså behövt köpa alla tre. Detta är något jag länge har funderat över att göra, eftersom jag gärna vill upptäcka mer av detta, i min mening, fantastiska band. Men det faktum att jag behövt köpa 3 plattor har alltid hållit tillbaka mig. Men nu är det slut med det!

Absolute Greatest släpps (om jag har räknat rätt) i fem olika versioner. Version 1 är den vanlige enkel CDn med 20 av de bästa låtarna från Queens karriär. Version 2 är en dubbel CD innehållandes CDn från version 1 samt en bonusplatta med kommentarer av Brian May och Roger Taylor om låtarna. Version 3 är denna dubbel CD samt en extra stor booklet. Version 4 är samlingen fast på 3 stycken LP skivor. Version 5, till sist, släpps endast på iTunes.
Läs med om dessa HÄR!

Jag funderar starkt på att förbeställa den. Fast den lär nog inte vara direkt svår att få tag i, och det kanske är dags att sponsra någon trevlig skivhandlare igen. Jag får se, det är långt till 16 november. Vilken version ska jag ha då, kanske ni frågar er? Nehe... okej... men jag tänker i alla fall berätta att för mig räcker det den här gången med den minst lyxiga utgåvan. Alltså enkel CDn. Varför? Jo för att jag inte riktigt känner att en extra skiva full med kommentarer, eller för den delen en lyxig extra stor booklet, är någonting för mig. Jag vill ha skivan för att kunna lyssna på de klassiska Queen låtarna, så att jag slipper gå in på nätet varje gång jag vill höra Queen. Sen är det ju nästan obligatoriskt med minst en Queen platta i hyllan, och just nu har jag ingen.

Men nog tjafsat om Queen nu. Nog snackat över huvud tagen nu (förutom att jag MÅSTE skriva att jag är sur på mig själv för att jag ÅTER IGEN har glömt att åka förbi banken och lösa in mitt studiebidrag. DUMMA MIG!!, hehe). Jag hade gärna visat en Queen video som farväl. Men eftersom jag inte hittade någon till den låt jag ville ha (geniala I Want It All) så blir det ingen, hehe.
Bye, bye all queens and kings out there som läser min blogg! Ni blir allt fler märker jag, skoj det!

Jag satt just och funderade lite över hur saker och ting, av outgrundliga anledningar, väcker förundran och i vissa sällsynta fall även saknad, fast man inte har någon aning om varför. Sådana saker som man egentligen inte bryr sig så mycket om, men som man ändå börjar sakna så smått när de av konstiga anledningar försvinner och framtiden är oviss. En sådan sak, för mig, är Rhapsody of Fire.

Vad har hänt egentligen? Var har detta italienska super symfoniska fantasy band tagit vägen egentligen? Det senaste som hördes från bandet var följande uttalande på deras hemsida (daterat för nästan exakt ett år sedan):

RHAPSODYOF FIRE’S ACTIVITY SUSPENDED

Posted on 2008-10-04

Hi to all, we would like to inform everybody that actually the RHAPSODY OF FIRE band activity relatively to album releases and touring has been suspended, independently from our will, for an unspecified period of time. We are sorry for that. Further news will be made available as soon as we will be in the conditions to release them. Thank you for understanding.

Rhapsody Of Fire

Efter det blev det tyst som i graven om detta band. Det enda som sedan dess kommit upp på hemsidan är diverse nyheter om projekt med bandets medlemmar, som till exempel att trummisen och hans bror åker på turné, och en minnes runa efter Crimson Glorys avlidne före detta frontman, Midnight (R.I.P). Men ingenting om vad som händer med själva bandet, något som jag finner ytters märkligt.

Egentligen så är det konstigt att jag ens bryr mig. Jag har aldrig varit något hard core fan Rhapsody (som de hette förut) eller Rhapsody of Fire. Triumph or Agony är den enda platta jag äger med bandet och den lyssnar jag på ytters sällan. Men trots det så är det ändå någonting som får mig att börja sakna dom så smått. Det kan vara för att bandet gör sin grej fullt ut eller så kan det vara för att de är tämligen unika med det. Visst, det finns JÄDRIGT MÅNGA Power Metal band där ute som sjunger om drakar och demoner, men det finns väldigt få som gör det på samma sätt som Rhapsody of Fire. Jag vet inte jag, men det kan vara därför som jag saknar dom. Metal världen behöver ett band som, trots att de är så jävla cheasy så det är inte sant, inte skäms för sig utan gör det som de vill och håller sig till det, i en tid då allt fler Power Metal band börjar gå mot antingen Classic Rock eller Prog Metal.


That's it för idag! Och som Trazan och Barnarne brukade säga: GOOD BAJS!

Söndag. Visst är det inte bara jag som inte gillar söndagar? Nej, jag trodde väll inte det! Imorgon börjar återigen veckan och man måste stiga upp alldeles för tidigt. Därför tänkte jag att jag skulle muntra upp med en positiv, trevlig och mysig text i min lilla serie om låttexter. Men sen ändrade jag mig. De senaste delarna i denna serie har varit just sådana där positiva och trevliga texter (så vill du bli uppmuntrad... gå tillbaka och kolla :-P), så nu tänkte jag ta något mer svårsmällt. Varför? Har jag inte redan förklarat det ;-)

Dagens text kommer från det senaste Sonata Arctica albumet (som bjuder på MÅNGA bra texter)! Den heter The Last Amazing Grays och är skriven av Tony Kakko.

The mystery of death before us,
Soon every night will bring the light, and close my eyes
Sometimes life in here is too limited,
Sometimes we don't care at all, sometimes

Time will change the familiar face,
Brightest colors fade to gray,
The fear is real,
One winter's day brings the clarity

I feel the time is catching up with us,
How many days until this hunger is satisfied?
Living the final golden days, we are the last amazing grays,
Hoping the young will lead the pack now

I can feel my heart is beating still,
I can see you with my eyes, I still see,
But I can't run the way my children can,
Can't accept the helping hand, leave me

You are the strong one, trust in me,
You must live instead of me now,
There's no time, don't hesitate,
Or you will also find your fate

I feel the time is catching up with us,
How many days until this hunger is satisfied?
Living the final golden days, we are the last amazing grays,
Hoping the young will lead the pack now

In the eyes of every newborn,
I see the future, life is just a phase,
I close my eyes and see them all here beside ,
The last amazing grays

In the eyes of every newborn,
I see the past-times, old familiar face,
I close my eyes and see them waiting for me,
Amongst the amazing grays

Mountain sings to me for this last time,
Marking the moment, I have found my place,
I close my eyes and join them, guarding the young
Amongst the amazing grays

Positivt och trevlig, eller hur :-P
Men vad handlar då den här texten om? För det första kan vi ganska snabbt räkna ut att den, ordagrant, handlar om en gammal (grå) varg som håller på att dö och den hoppas att de unga ska leda flocken nu. Det är vad den handlar om. Men är det allt som den försöker säga? Min personliga tolkning är att vargen endast är en metafor för någonting helt annat. Det kan vara en människa som ser på sina barn och barnbarn. Men det kan också, helt spekulativt, vara så att hela texten är en metafor över det gamla som möter det nya, som i sin tur bär med sig stora delar av det gamla. Kan det till och med vara så att herr Kakko här reflekterar över att hur mycket världen än förändras så finns det alltid kvar, åtminstone lite, av det gamla? Att tiderna förändras men att alla tider bygger på vad de tidigare tiderna har lärt oss? Jag vet inte, men jag tror att det är just det som The Last Amazing Grays handlar om, egentligen.

Jag vet att det låter flummigt, men tänk på saken! Det var i alla fall allt jag hade att bjuda på för idag. Bye, bye!

Det här är inlägg nummer 201! Tänka sig, fy fan! Men detta är faktiskt ganska oviktigt just nu. Jag har nämligen en sak att berätta. Det är en STOR nyhet! Michael Kiske kommer att, efter 16 år, återigen framträda live med ett nytt band nästa år!

Jo, det är sant! I alla fall om man ska tro på www.michaelkiske.net. Där står det att han, tillsammans med musikern Dennis Ward (som även ligger bakom det Kiske frontade AOR projektet Place Vendome, som troligtvis aldrig kommer att spela live, och är medlem av Pink Creem 69), nästa år kommer att ha bildat ett helt nytt, ännu inte namngett, band samt ge ut en skiva och turnera. För att återigen använda mig av Jocke Cans ord; "Un fucking belivable!"

Om detta säger Kiske följande:
"I am actually starting up a new band again and we will start to play live next year too. No band name yet, but it will be the next big thing after Helloween for me. Dennis Ward is in it too... (I can't say much at this stage). I will be myself on stage; what ever feels right these days. It's always the best on stage with a good band and people you like."

Spännande som apa! Och det där med att det kommer att bli nästa stora grej för honom efter Helloween, betyder det att det nya bandet är mer än ett projekt och kommer att bli ett "etablerat" band? Visst vore det roligt att se Kiske återigen fronta ett världsband?! Vore det inte roligt att återigen se honom där han hör hemma? Jag önskar bara att detta band kommer till Stockholm, så jag kan få se hur det är att se Kiske live (jag var ju bara 2 år du han slutade spela live :-P)! Och vilken musik kommer bandet att spela? Blir det AOR eller melodisk metal eller något helt annat?

Det finns alltså många frågetäcken fortfarande. Men en sak är säker. Så mycket Kiske som 2010 kommer att bjuda på tror jag faktiskt att det alldrig bjudits på. Förutom det nya bandet har han ju det melodiska metal projektet med Amanda Sommerville (som kommer att släppas nästa år), han kommer att gästa på den nya Avantasia plattan samt att han kommer att sjunga en låt för de norska metal människorna i Tomorrow's Outlook.

Nu är äntligen Kiske tillbaka, full time! WELCOME BACK (on the streets ;-))!

Från Kiskes senaste turné: