Då var det dags för ännu en tänkvärd text från hårdrockens värld. Denna gång så går vi tillbaka lite i tiden (förra texten var ju från 2004) till år 1988 och Helloweens gamla album Keeper of the Seven Keys Part 2. Låten heter I Want Out och texten är skriven av Kai Hansen (se Metel Heads in Time om honom). Varsågoda!

From our lives' beginning on
We are pushed in little forms
No one asks us how we like to be
In school they teach us what to think
But everyone says different things
But they're all convinced that they're the ones to see

So they keep talking and they never stop
And at a certain point you give it up
So the only thing that's left to think is this...

I want out - to live my life alone
I want out - leave me be
I want out - to do things on my own
I want out - to live my life and to be free

People tell me A and B
They tell me how I have to see
Things that I have seen already clear
So they push me then from side to side
They're pushing me from black to white
They're pushing 'til there's nothing more to hear

But don't push me to the maximum
Shut your mouth and take it home
'Cause I decide the way things gonna be...

I want out - to live my life alone
I want out - leave me be
I want out - to do things on my own
I want out - to live my life and to be free

There's a million ways to see the things in life
A million ways to be the fool
In the end of it, none of us is right
Sometimes we need to be alone

No, no, no, no - leave me alone...

I want out - to live my life alone
I want out - leave me be
I want out - to do things on my own
I want out - to live my life and to be free

I want out!!!

Vad handlar då den här texten om? Enligt mig så förklaras hela innebörden egentligen i de första raderna; From our lives' beginning on, We are pushed in little forms, No one asks us how we like to be. Från dagen vi föds så talar alla om för en hur man SKA vara, dom frågar inte hur man VILL vara, det är vad texten går ut på. Men personen texten handlar om vill inte vara en del av den mallen, han vill vara sig själv. Han (eller hon, det framgår inte) vill bort, vill ut, I Want Out!

Tack för mig!

I några dagar nu så har jag varit hemma och varit sjuk. Inte kul. Ont i hals och huvud och sängliggande i stort sätt hela tiden. Nu börjar jag i och för sig bli frisk, och det är ju skönt. Men det är aldrig kul att vara sjuk.

Alltid när jag är sjuk så börjar jag fundera på de mest konstiga saker. Det kan vara varför dom aldrig gjort en film eller tv-serie av böckerna om Casca (kolla upp det, rätt bra faktiskt), eller världen ser ut som den gör och hur den kommer att se ut i framtiden. Självklart så förde denna sjuka period också med sig nya sjuka funderingar, av en helt annan sort dock.

Jag kollade nämligen på extramaterialet till Helloweens senaste DVD, Keeper of the Seven Keys - The Legacy World Tour 05/06, Live on 3 Continents (lååååååååångt namn), idag och upptäckte en konstig sak. Är inte Helloweens gitarrist Michael Weikath väldigt lik den franska skådespelaren Jean Reno (känd från filmer som bland andra "Det stora Blå" och "Da-Vinci Koden")? Och är han inte också lite lik Robert De Niro?

Avgör själva:
  

Det var allt för idag!

Nu känns det som att det var ett tag sen jag skrev om såpan som är Stratovarius. Eller kanske inte. Hur som helst så är det nu officiellt att bandet kommer att fortsätta under samma namn som förut, utan Timo Tolkki. Tolkki har nämligen ersatts av finnen Matias Kupiainen.

Tydligen så har de kvarvarande medlemmarna, efter att Tolkki "lagt ner" bandet, skrivit över 15 nya låtar som dom faktiskt redan har spelat in demo versioner av. Alltså så blir det en ny Stratovarius platta. Frågan är väll bara om "Strato-fansen" kommer att gilla det nya materialet lika mycket, eftersom det var Timo Tolkki som tidigare skötte nästan allt låtskrivande.

Jag har ju som sagt aldrig varit något Stratovarius fan, mest på grund av att jag helt enkelt inte haft tid att lyssna på dom. Men jag kommer nog att köpa deras nya platta. När jag har reflekterat över det ett tag så tycker jag faktiskt att herr Tolkki gjorde grymt fel när han "avslutade" bandet helt själv utan att fråga de andra (man är väll fler en 1 i ett band eller??) och sedan tog demolåtarna som bandet spelat in och spelade in dom själv. Visserligen blev det en bra skiva (se recensionen av Revolution Renaissance - New Era här på sidan), inget snack om saken, men jag tycker fortfarande att Tolkki gjorde fel.

Hur som helst så var det allt som jag hade att bjuda på för idag men innan ni lämnar mig så kan ni ta och titta på ett live klipp med Strato. Hunting high and low inspelad 2004.

ps. Timo Tolkki är tjockisen som spelar gitarr :-P och han som spelar keyboard är svensken Jens Johansson, bror till HammerFalls trummis Anders Johansson och som till sen kända gamla svenska jazzmusikern Jan Johansson.

Nu är det dags för mig att recensera ett album av en artist/grupp (är inte riktigt säker på vad det är) som jag aldrig tidigare har hört något av. Men hur fick jag då reda på deras existens? Jo, sångaren Jørn Lande har nämligen sjungit på Avantasias senaste album "The Scarecrow". Jag tyckte då att han lät bra, så när jag såg hans album i skivaffären så tänkte jag; va fan, jag vill höra hur han låter på riktigt. Så jag köpte hans senaste album som tydligen kom ut någon gång i år.

Men hur låter då albumet? Jag kan säga att det inte låter som ett album från 2008, utan möjligtvis som ett från 1978. Det är inte power metal och jag vet inte om man kan säga att det är metal heller. För mig är det mer klassisk hårdrock i stil med Deep Purple och, framför allt, Whitesnake.

Skivan inleds med titel spåret Lonely are the Brave som inleds med ett tungt riff som sedan fortsätter genom hela låten. Det låter bra, riktigt bra faktiskt. Dock väldigt likt Whitesnake, vilket dock i och för sig inte är dåligt. Sedan fortsätter den i samma stil med Night City. Denna låten har en bra refräng som man lätt kommer ihåg. Men skivans första riktiga höjdpunkt kommer på efterföljande War of the world. Det är en midtempo låt med en riktigt bra refräng och Jørn sjunger här extremt bra. Till och med så bra att han, enligt min mening, tar sig in bland de top 10 bästa sångarna någonsin.

Kvalitén fortsätter sedan på nästan samma nivå ända till spår nummer 7, Promises. Här tar den faktiskt, otroligt nog, ännu ett steg uppåt. Den är nästan en perfekt hårdrocks låt. Sången är grym. Musiken är grym. Det enda som drar ner den något är att det känns som om jag har hört refrängen ett antal gånger förut i gamla klassiska rocklåtar.

Skivan avslutas med Hellfire. Också den en riktigt bra låt (börjar låta tjatigt, jag vet. Men det är sanningen). Denna låt skiljer sig lite från resten. Den känns mer inspirerad av Judas Priest och Black Sabbath än Whitesnake och Deep Purple. Den är tung och metallisk och väldigt mycket i stil med JPs Nostradamus platta från i år.

Här tar egentligen skivan slut. Men på den jag köpte så följde det med 2 bonuslåtar. En av dom är en Deep Purple cover från tiden då David Coverdale sjöng i bandet, med namnet Stormbringer. Den andra är en original Jorn låt med namnet Like Stone in water. Den sisst nämda är riktigt bra och jag förstår inte riktigt varför den inte är med i den ordinarie låtlistan. Stormbringer, nja. Den hade jag kunnat vara utan.

Jorn - Lonely are the Brave: Betyg 8/10
Bästa låt: Promises

Jahaja. Nu var det dags för en ny del i den här serien (som fortfarande inte har en rättstavad titel). Idag hade jag tänkt att ni skulle få lära er lite om skräck/teater rockens fader, Alice Cooper. Och varför just han? Varför inte? Skolan har börjat och han är faktiskt fadern till kultlåten "Schools Out". Låter inte det naturligt?

Hur som helst. Vi ska ta det från början. Inte många vet att Alice Cooper från början var namnet på ett band som började så tidigt som på slutet av 60-talet, dock då under namnet The Nazz. Detta band hade en viss Vincent Damon Furnier på sång (eller som han heter idag, Alice Cooper). The Nazz bytte namn till Alice Cooper efter att dom hade fått veta att någon snubbe, Todd Rundgren, redan hade ett band som hette The Nazz.

1969 så släppte bandet sin första skiva, Pretties for You. Den fick ett ganska ljummet mottagande eftersom deras musik och scenshow var något helt nytt för dåtidens musiklyssnare. Bandet slog istället igenom med deras album från 1971, Love it to Death, som bland annat innehöll den kända I'm Eighteen (som numera också är med i JMs reklamfilmer, hihi). Efter det så fortsatte bandet att släppa skivor i en stadig takt fram till år 1974, då bandet splittrades. Vincent Damon Furnier ändrade då officiellt sitt namn till Alice Cooper och startade en solokarriär, medan hans forna bandkamrater fortsatte under namnet Billion Dollar Babies.

1975 släppte Alice sitt första soloalbum, med namnet Welcome to my nightmare. Den skivan är av många ansedd som hans bästa någonsin. Från och med den skivan så fortsatte Alice karriär uppåt, neråt och sedan uppåt igen och idag så har han släppt totalt 30 album (läs min recension av hans 30de album, Along Came a Spider, här på sidan).

Idag är Alice 60 år och frågan är väll nu hur länge till han kommer att hålla på. Själv hoppas jag att han åtminstone håller på några år till. Vore riktigt tråkigt om han bestämde sig för att sluta inom den närmaste framtiden. Jaja. Det händer när det händer.

Det var allt för den här gången. Men innan jag slutar ska jag bara nämna att jag nyligen köpt Jorns senaste platta som jag just nu sitter och lyssnar på. Ganska bra, kommer troligtvis en recension här snart. Hur som helst. Jag ska avsluta nu med Alice gamla låt He's Back(The Man Behind the Mask) som blev stor i och med att den kom med i filmen "Fredagen den 13de VI".
Enjoy the monster show!!

Egentligen så har det blivit dags för ett nytt "Metal Heads in Time" för länge sedan. Men eftersom jag har haft problem med att komma på vad jag ska skriva om så har det dröjt, och kommer att dröja en liten stund till. Istället så ska jag dra igång något helt nytt. Nämligen kategorin "Textrader...". Här kommer jag att publicera några bra låttexter från hårdrockens värld. För det finns faktiskt, tro det eller ej, många bra och tänkvärda texter som man oftast ser förbi.

Min första text här är denna; The boy who wanted to be a real puppet av Sonata Arctica. Texten är skriven av Tony Kakko.

So many years ago, many more than I'd
Even care to bear in my mind
From the darkest of all places I found you

All the limbs in their right places
and a heart made of real gold
Sell me your little doll, oh sir, I ask you kind

Every night I returned to watch them
The master and the puppet in the show
He said: "oh, no, I cannot sell him...
Priceless he is, masterpiece of mine."

Please, sell me your puppet, sir.
Name your price, oh please,
Whatever you may ask,
Tenfold the price I pay

"Did I not make it clear?
This debate is over.
I will never part from this puppet, my son..."

With hungry eyes I followed them all night
The blind master and the puppet he had made
"No, sir, to sell is not my will!"
The doll is mine, even if I have to kill...

So it shall be... if this is what it takes
"Oh, greed's truly blinder than me...
Heart of gold is what you wish for?
So, this little boy... wants to be... a puppet, for real..."

So I have the golden heart
Now only needing the voice of the master
Never feel hunger, never grow older
My dream was to be a star in a real puppet show

It's so hard to remember my life
The times before the show
Can I ever cut off the strings?
"Take a bow, now dance and sing..." [sing!]

Would you turn me to a child again?
"No, never, I am your Guide."
You can see a small grin on the face
Of the master, when the puppet's in his place

Be careful what you wish for
Wishes might come alive
The twines are pulling me every day and night...
The show, the glitter and all the fame
I'd give away for a life
Some things can end with a word, they say
This only ends with a sharp knife. [knife]

Så där ja. Vad kan då den här texten betyda? Betyder den någonting? Ja, det gör den. Men jag tror att man kan tolka den på olika sätt. Jag ser det som en metafor över människans ha begär. Man vill ha något så mycket att man är beredd att göra vad som helst för att få det. Men när man väl har det, så inser man att det kanske inte var värt det priset som man betalade.

Vad tycker du som läser detta? Kommentera om du vill, men tänk över budsakpet med texten i alla fall.

Hare!

Idag hade jag tänkt lämna hårdrocken för ett litet tag och istället fokusera på någonting annat. Nämligen Svts sätt att göra reklam för sina program.

För några dagar sedan när jag klickade runt på YouTube så hittade jag ett grymt roligt klipp. Det var från någon svensk humorserie som jag aldrig sätt förut och Henrik Dorsin (flintskallig kille som varit med i Parlamentet, inte Henrik Hjelt) medverkade. När jag sedan kollade upp det lite närmare så fick jag reda på att klippet kom från humorserien Grotesco som tydligen alldeles nyligen gått på Svt. Jag blev jätte förvånad. Hur kunde jag ha missat detta roliga? Sedan kom jag på det. Jag hade inte sett en enda reklamgrej för detta program. Nu är det inte så att jag tittar på Svt dygnet runt, men ändå! Borde det inte vara mer reklam för detta underbart roliga program?

Men, men. Det är som det är. Nu när jag missat hela serien så får jag hoppas att den släpps på DVD. Och tills det händer så får jag väll helt enkelt utnyttja YouTube till det fulla och kolla på så många klipp från serien som finns :-P

Till sist så ska jag visa det klippet som jag först fastnade för. Det är en parodi på många saker, men kolla på hela för det hänger ihop på slutet. Det enda dåliga är att det är någon som försökt översätta till engelska. Men strunta i texten bara så blir det nog bra :-P

Som några av er som kanske följer min blogg vet, så skrev jag för ett tag sen en liten spekulation om att en Avantaisa DVD skulle kunna vara på väg. För er som inte kommer ihåg det, klicka här; http://masa91.blogg.se/2008/june/avantasia-pa-dvd-jippi.html
Nu är det officiellt! I en alldeles nu intervju med Tobias Sammet (grundare/ låtskrivare/ sångare i både Avantasia och Edguy) på Edguys hemsida (http://www.edguy.net/) så svarar han så här när frågan om en Avantasia DVD kommer upp;

Absolutely true. We've had a camera team following us around the world, there will be an extended road documentary movie and we have shot some concerts, Masters Of Rock and Wacken as well. I have seen some scenes already, I got goose bumps all over my body, 80.000 people going crazy. Nobody has ever sent a project like that around the world and we've had cameras following us literally 24 hours a day. We will give fans a very intimate view behind the scenes. It will take some time until it gets released but I swear it will be the kind of DVD, you have never ever seen before.

Hahahaha, jippi! Ibland känns det så kul att ha rätt! Vidare så snackar han om vilken upplevelse det var att åka på turné med Avantasia. Något sådant har ju aldrig tidigare gjorts; It was magic and I felt how blessed I am. I know I sound a bit wimpy but I don't fucking care, sometimes you should stop pretending to be a hero and just be thankful for how great life is. And thank the people who made it possible!

Tobias pratade också en del om det nya Edguy albumet, Tinnitus Sanctus, som är på väg. Han ger till exempel för första gången ut ett datum för när det ska hända, den 16de November! Om själva albumet säger han följande;

We don't go back to the roots, we never denied who we are and where we come from, so I don't see a reason to go back to wherever. I go straight forward and follow my heart as I've always done, "Tinnitus Sanctus" is exactly the music we wanna play, we are happy and I don't give a fuck if it's gonna be our biggest selling album or not. It's so great, even if my career would go down the drain and this would be the last album, I'd be more than happy to be remembered as the guy who recorded "Tinnitus Sanctus". I'd rather ruin my carreer with a creative killer album like that than trying to play safe with a boring stereotype Power Metal stinker constructed on a drawing table.

Låter inte det grymt bra??

Det var allt för mig denna dag, ha det bra! Intervjun finns i sin helhet på Edguys hemsida, så det är bara att klicka sig dit om man vill läsa!

Japp. Nu har det äntligen blivit dags. På måndag så börjar HammerFall arbetet med att spela in ett nytt studioalbum. Sen det senaste studioalbumet Threshold släpptes 2006 så har det hänt en hel del. Först så lämnade bassisten Magnus Rosén bandet (av många olika anledningar som jag inte tänker rada upp här. Men om det finns intresse så kan jag gärna tala om det någon gång i framtiden :-P) och ersattes av Fredrik Larsson, som spelade bas på HammerFalls debut från 1997 (Glory to the Brave). Efter det så blev det, för att fira att det var 10 år den Glory to the Brave släpptes, dags för en "best off" skiva med namnet Steel meets Steel - Ten years of Glory. Den innehöll, bortsätt från många bra HF klassiker, tre nya låtar samt en nyinspelning av låten HammerFall.

Sedan, när 10 års firandet var slut så bestämde sig gitarristen Stefan Elmgren sig för att lämna bandet för att bli pilot (se mina 2 första inlägg på den här sidan). Som ersättare valdes Pontus Norgren, ex-The Poodles. I samband med det så släppte även bandet en cover platta och en DVD.

Så mycket har alltså hänt sen Threshold. Frågan är; hur mycket har hänt med musiken? Med två nya medlemmar så är det väll kanske inte omöjligt att dom har satt sin prägel på musiken, även fast de som skriver mesta delen av låtarna, Joacim Cans och Oscar Dronjak, fortfarande är kvar. Vi får helt enkelt vänta och se. Arbetet startar som sagt imorron och enligt bandets hemsida (http://www.hammerfall.net/) så ska man kunna följa det via en blogg där. Release datumet är dock, även fast skivan inte än är inspelad, redan satt. Nästa HammerFall platta kommer att komma ut den 20de februari 2009. Lite långt, jag vet! Några av låttitlarna har bandet också lagt upp på sin hemsida. De titlarna är; Any Means Necessary, Legion, Hallowed Be My Name, No Sacrifice, No Victory och Life Is Now.

Men tills dess så får jag hålla till godo med de gamla låtarna, och vetskapen att det nya Edguy albumet kommer att komma ut lite tidigare. I november ska nämligen nya albumet Tinnitus Sanctus släppas, följt av en turné som kommer att nå Sverige!

Till sist så ska jag visa ett live klipp med HammerFall från förra turnén. Dom spelar låten Natrual High från Threshold. Dom har med sig nya bassisten Fredrik Larsson, men Stefan Elmgren är fortfarande kvar. Mycket nöje!

Eftersom det inte hänt så mycket nytt inom "the world of heavy metal" så tänkte jag ta tillfället i akt att reflektera lite över tiden som vi just nu har ramlat in i.

Hårdrocken har funnits länge nu. Så länge att jag inte ens var född när dom flesta av dagens giganter hade sin (enligt sina fans) guldålder. Men trots det så är det bara som senaste åren som genren verkligen har exploderat och blivit någonting som varje medelsvensson lyssnar på. Hårdrocksband säljer ut Stockholm Stadion och Ullevi på en halvtimme och var man än kollar så finns det svartklädda människor med långt hår. Det får mig att ställa mig själv frågan; är hårdrock "inne" nu? Är det "trendigt"? Och i så fall, kommer den att försvinna tillbaka i skuggan om några år som ALLA andra trender?

Svaret på dom frågorna är ja. Jag tror att vi nu har nått klimax för hur stor hårdrocken som genre kan bli. Men jag tror inte att det beror på att de "trendiga" Stureplans nissarna kommer att överge den, för dom har nog aldrig tagit den till sig. Jag tror att hårdrockens storhet kommer att dala samtidigt som alla gamla hårdrockare, antingen lägger av eller, dör. Sen tror jag inte att det finns några som kan ta över manteln från dessa storheter.

Idag finns det ett enormt stort urval av hårdrocksband, förutom Iron Maiden, Judas Priest och c:o. Band som många knappt vet finns, men som många gånger är förvånansvärt bra. Till och med så bra att dom har gjort låtar som överglänser någonting band som Metallica någonsin gjort! Men vilka kommer att veta det? Kommer något av dessa band om 30 år vara lika stora som KISS och Iron Maiden? Nej, det tror jag inte. Band som Edguy, Sonata Arctica och HammerFall kommer inte att sälja ut Stadion och Ullevi (eller kanske HammerFall kan, dom har spelat på Scandinavium två gånger).

För att nu avsluta mitt osammanhängande resonemang kan jag bara säga att jag hoppas att jag har fel, för hela hårdrocksvärldens skull!

Tillslut kan jag meddela att jag nu har biljetter till Sonata Arcticas spelning på Tyrol i Stockholm (se nedräckning till vänster) där jag hoppas få höra denna låt. En av de bästa balladerna i musik historien, Replica!

Då har det blivit dags att ta upp bloggen igen efter sommarledigheten. Och vad passar då bättre är att börja med en recension av Alice Coopers 30de (!) album, Along Came a Spider?

Skivan är en konceptplatta där alla texter hör ihop och bildar en berättelse om seriemördaren Spider. Skivan börjar med en prolog om hur någon hittat Spiders dagbok, där han beskriver hur han utförde alla morden (min personliga tolkning är sen att skivans låtar är det som var skrivet i dagboken, även fast det inte framgår). Sedan fortsätter det med att beskriva hur han blev som han blev. Det görs dels i första låten I know where you live och främst i den påföljande Vengeance is mine.

Efter det så fortsätter historian i i stort på samma sätt. Spider mördar, själ ett ben från sina offer (som han ska använda för att "bygga" en spindel. Phsyco!!) och slår sedan in dom i silke. Men tillslut så händer det som inte får hända för en seriemördare. Han blir kär i ett av sina offer, som han sedan låter komma undan. Då börjar Spider tveka på vad han gör och kommer på att han har slösat bort hela sitt liv. Och det är så det slutar. Eller inte egentligen. I epologen som följer den sista låten så snackar Spider något om att han har suttit i en cell i 25 år, och omöjligt hade kunnat utföra alla morden. Det är delen i skivan som jag inte alls förstår. Om du förstår, kommentera och berätta för mig!!

Musiken då? Hur låter Alice Coopers 30de album (eller 25de, beroende på hur man räknar)? Jag måste nog säga att det faktiskt låter ganska anonymt. Eller åtminstone så anonymt som Alice kan låta. Låtarna låter ganska lika varandra och det finns egentligen inte så många som lever upp till hans potential. Undantag är dock den briljanta Catch me if you can, The one that got away och I am the Spider. Dom är faktiskt riktigt bra och är enligt min mening nästan jämförbara med storverk som Poison, School's Out och Hey Stoopid.

För att sammanfatta så kan jag säga att den stora grejen med Along Came a Spider inte är musiken, utan historian om Spider. Den är både grym och ibland sorglig och den ger mig känslan av att det är en skräckfilm på skiva som jag lyssnar på. Musiken är, med några få undantag, medioker. Men trots det så är det faktiskt så att Alice Coopers lägstanivå är bättre än många andras högstanivå, och det säger ganska mycket.

Alice Cooper - Along Came a Spider: Betyg 7/10
Bästa låt: Catch me if you can