Hovet ikväll! HammerFall fick tydligen 4 getingar av Expressens recensent för deras spelning på Scandinavium i Göteborg i fredags. Och om en recensent ger 4 getingar till ett hårdrocksband så kan det inte bli annat än helt jädra underbart!! Jag har sett HammerFall 2 gånger tidigare och varje gång har de varit helt outstanding! Så chanserna är ganska stora att de även kommer vara outstanding ikväll. Sen så är det ju två grymt bra förband också!

Det enda som skulle kunnat vara bättre är att det är Söndag och att jag ska upp klockan 7 imorrgon bitti :-S. Men det har ju gått bra förut (Sonata Arctica på Tyrol var ju till exempel på en söndag, och Edguy på Klubben var till och med på en onsdag) så det ska nog gå bra i alla fall!

Till alla er som inte har eller kommer att se HammerFall så ska jag lägga upp ett litet liveklipp för att ni ska få se vad ni missar, hehe. Varsågoda, det här är HammerFall med låten Renegade, från plattan med samma namn, lite i Tilburg (Nederländerna) den 27de februari i år!

...finns det egentligen något mer att tillägga?


Jag gillar Kiss, de har gjort en jädra massa bra låtar och de har en cool image. Men ibland känns det lite patetiskt. Jag menar, hur många anledningar finns det egentligen för att ge ut actionfigurer, serietidningar, ställa upp och sjunga en halv låt i The Tonight Show och ställa upp i reklamfilmer? Är det för att de "brinner" för det? Nej, det är självklart enbart för att tjäna pengar. Och det hade väll det inte varit något fel på... om det inte var så att herrarna i Kiss redan var överdrösade med pengar. Mycket vill ha mer, jag vet, men HALLÅ!! Bilden ovan är inte redigerad på något sett, den kommer direkt från Kiss hemsida. Någon gräns måste det väll finnas, eller?

Det var allt för idag, hoppas att jag inte retat upp dig allt för mycket om du är ett hard core Kiss fan :-P.

Innan jag börjar med den verkliga nyheten så måste jag först gratulera HammerFall! Deras nya platta, No Sacrifise, No Victory, har nämligen sålt guld i Sverige. Detta betyder att den sålt mer än 20 000 exemplar! Jag tror att det är första gången som det händer för bandet sedan 2002 års Crimson Thunder (för jag vet att Chapter V... inte gjorde det och jag tror inte att Threshold gjorde det heller, även om den hamnade etta på albumlistan), så ett stort grattis! Det bevisar också att det faktiskt finns fler än jag i det här landet som gillar lite äkta kvalitetsmusik.

Men nu till saken. Och saken är ingen liten sak, det är kanske den största sak som hänt i Rockens historia!!! Nu överdrev jag kanske liiiiiiiiite. Men det är helt klart en ganska stor nyhet. Francis Rossi har nämligen klippt av sig sin legendariska hästsvans! För dem av er som inte är så bevandrade att de vet vem Francis Rossi är så spelar han gitarr och sjunger i det klassiska (gubb?)rockbandet Status Quo. Under den största delen av hans karriär så har han haft en hästsvans. Den har han nu alltså klippt av sig.

Som en förklaring på detta säger Francis Rossi följande: In the past few years my hair has got so thin that there's not enough to work into a decent ponytail. A few weeks ago it dawned on me that I looked ridiculous. So I decided to forget about clinging to my youth and it was time to grow old gracefully.

Bildbeviset på att detta är sant kan ni hitta HÄR, det är en artikel i tidningen The Sun om just detta. Men nu ska jag avsluta mitt lilla inlägg med en livevideo från just Satus Quo, när de framför sin hit Rockin' all over the World. Passa på att kolla, för det kan bli sista gången ni ser och hör den typen av rock spelas här (min blogg handlar ju faktiskt om Hårdrock). Varsågoda!

Timo Tolkki (ex-Stratovarius)s nya band Revolution Renaissance har i dagarna lagt upp en dokumentär på deras hemsida, http://www.revolution-renaissance.com/. Dokumentären handlar om inspelningen av den nya plattan Age of Aquarius. Den tar upp hela inspelningsprocessen från de första trumminspelningarna till finliret i slutet.

Jag har sett de första 20 minuterna av dokumentären, som för övrigt är 1 timme lång (!!!!!!!), och jag måste säga att jag inte riktigt förstår syftet med den. Visst, det är intressant att kolla in bakom kulisserna. Men jag har i alla fall mer nöje av såna former av film om jag kommer till bandet. Revolution Renaissance är ett helt nytt band (förra årets New Era var ju inspelat av Tolkki själv, med några gäster) och medlemmarna är relativt okända, om man bortser från Tolkki själv. Eftersom det är ett helt nytt band så är det också svårt att veta hur bandet kommer att låta. Jag tror att man måste vara ett fan av bandet om man vill kolla på en hel timmes bakom kulisserna. Problemet är ju bara att just det här bandet omöjligt kan ha några fans, eftersom de inte släppt något ännu. Dock tror jag att dokumentären kommer att bli mer populär efter albumsläppet.

Vill du se på dokumentären (som jag trots ovanstående tycker är ganska intressant) så kan du göra det genom att klicka HÄR!

För att avsluta det här inlägget med någonting helt annat: GRATTIS ÖREBRO!! För första gången så kommer HammerFall till er! De kommer att spela den nionde maj på Conventum Arena. Det är första gången som HammerFall inte enbart spelar i Göteborg och Stockholm, i Sverige. Så bor du i Örebro, ta med dig familj, släckt och vänner för att se ett av världens bästa liveband in action!
För att teasa er lite så kommer här en inspelning från den pågående turnén, där de framför låten Legion från nya plattan live i Tilburg, Nederländerna. Faktiskt ovanligt bra filmat för att vara en amatörinspelning!

Michael Kiske är mannen som var med och gjorde Power Metal till vad det är idag. Det var han som sjöng på Helloweens legendariska Keeper of the Seven Keys plattor från 87' och 88'. När han sedan lämnade (eller fick sparken, ingen verkar riktigt veta) Helloween, 1993, så lämnade han även hårdrocken bakom sig. Han började göra soloplattor under sitt eget namn, med inriktning på pop/rock. Det har han nu gjort ganska länge och planerar tydligen inte heller att sluta med det. Och bortsätt från enstaka gästspel så har han inte sjungit hårdrock så mycket.

2005 så sjöng Michael Kiske på projektet Place Vendomes självbetitlade debutplatta (som bland andra bestod av medlemmar från Pink Cream 69, den som ser det roliga i det borde få ett pris). Det var AOR, något som han inte sjungit så mycket tidigare. Nu är Kiske tillbaka med efterföljaren till det albumet, Streets of Fire. Även denna gång är det AOR, och absolut ingenting annat. Det är supermelodiös hårdrock som är trevligt att lyssna på. Alltså är det långt ifrån den hårdrock som gjorde honom känd, även fast skivan är betydligt hårdare än jag hade väntat mig.

Skivan inleds de, i mina öron, två starkaste låtarna. Titellåten och videolåten My Guardian Angel. Det är klassiks AOR på hög nivå, och skulle nog faktiskt vara det även utan Michael Kiskes otroliga sånginsats. Låtarna är faktiskt riktigt bra och man rycks in i låtarna och drabbas av en alldeles skön avslappnad känsla av njutning. Det är låtar som jag skulle kunna lyssna på hur många gånger som helst.

Sen blir det tråkigare. Completely Breathless, Follow Me och Set me Free är visserligen inte dåliga. De är bra, men efter inledningen på plattan känns de ganska tråkiga och man får en känsla av att man hört det såååååååååååååå många gånger förut. Kiskes sånginsats väger i och för sig upp något, utan den så skulle dessa låtar vara klassiska spola förbi låtar.

Skivans inledande höga nivå återkommer dock. Beliver och Valerie (The Truth is in your Eyes) känns nya och fräscha och stinker inte alls av samma känsla av att man hört det tidigare, som de tidigare låtarna. Även om de inte når upp till nivån satt av de inledande låtarna, så är det bra nära.

Sedan fortsätter det bra, i alla fall en låt. A Scene in Replay är en grymt bra ballad. Riktigt fin och känslig, helt klart plattans näst bästa ballad (vilken som är bäst kommer att avslöjas snart). Men Changes, Surrender your Soul och Dancer känns precis som AOR efter mallen, inget nytt eller fräscht eller nyskapande. Man har hört det såååå många gånger förut.

Men trots allt det så avslutas plattan lika bra som den började. I'd die for You är skivans bästa ballad. Eller Power Ballad kanske är ett bättre uttryck. Den lever faktiskt upp till titellåten och My Guardian Angel och gör så att plattan avslutas med klass. Michael Kiske sjunger som en gud och (hard rock) hallelujah vad det är bra.

För att då tillsist sammanfatta det hela så kan jag säga att många av låtarna är extremt bra. Medan andra enbart är bra på grund av herr Kiskes fantastiska stämma. Visst, ibland är det AOR helt efter mallen. Men ibland så blixtrar det till och blir nyskapande. En framtida klassiker skulle jag tippa (i alla fall bland Kiske fans).

Place Vendome - Streets of Fire: Betyg 7/10
Bästa låt: My Guardian Angel

Det finska power metal bandet Stratovarius släpper som bekant ett nytt album, med namnet Polaris, inom kort. Nu har de på sin hemsida, http://www.stratovarius.com/, publicerat omslaget och låtlistan till detta album. Omslaget är faktiskt riktigt snyggt, kolla bara längst ner i inlägget! Det känns lite science fiction inspirerat och de har gjort om loggan (något som kanske inte är helt konstigt då grundaren Timo Tolkki lämnat bandet). Det ser nästan ut som en filmaffich och det känns skoj att bandet vågat satsa så mycket på omslaget.

Låtlistan då? Den ser ut såhär:
Deep Unknown
Falling Star
King of Nothing
Blind
Winter Skies
Forever Is Today
Higher We Go
Somehow Precious
Emancipation suite: I Dusk
Emancipation suite: II Dawn
When Mountains Fall

Även fast man inte på något sätt kan säga hur ett album kommer att låta genom att kolla på låttitlar, så kan man ändå spekulera. Titlarna låter väldigt poetiska så jag tror att albumet kommer bli väldigt symfoniskt. Om jag ska tro så låter det lite som att det kommer att bli mer gitarrbaserad, klassisk, power metal. Hur det nu går ihop med symfoniskt återstår att se. OBS RENA SPEKULATIONER, kan ha grymt fel.

Detta var allt jag hade att bjuda på för idag. Här nedan ser ni omslaget till nya Polaris. Hare la bra, och se till att H.E.A.T vinner nu!

Då var det dags för ännu en textrad. Denna gång så kommer den från tyskarna i Edguy. Vad jag gillar med den är att den från början bara verkar vara en massa rubbish. Men efter ett tag så märker man att... nej, läs först själva så kanske jag berättar min åsikt i slutet. Texten är skriven av Tobias Sammet och finns med på EPn King of Fools och samlingen The Singles. Mycket nöje!

[Okay, let's rock, let's rumble, let's roll]

Poor artist went to label, truckloads of money in mind
Rich artist left the building
Cause all the labels had been standing in line
And so they signed

Artist wrote rock'n roll history
Concentrated on an album so strong
But business claimed limited editions
Insisting on additional songs

That was the time when I had been born
When I first saw the light of day
And even if you got a different opinion
From my point of view - needless to say
That I'm happy to be
Ever if you don't want me to be
The world wouldn't go round without me

[Hehe, well, that's shit, but we carry on.
Whatever we do a second version of that.
But first, okay, so here is the chorus.]

I'm a bonus track on my way to Japan
And I'm gonna be spread on the Internet
I'm a bonus track, to Brazil and back
I'm enjoying worldwide fame

They'll screw the industry, pay no royalty
Burn me on CD, all illegally
Chinese bootlegs, Russian piracy
Cutthroat Germans they all copy me
And I don't give a shit, to me it's all the same
As long as I get all the fame
And the girls know my name

I don't give a fucking shit, no, I don't give a shit
Don't give a fucking shit, no, no...
Not a single little fucking shit
Oh this is it... This is it! It!
I'm a bonus traaaaaaaaaaaaack...

[Was it good?]

Såg ni vad den handlade om? Min åsikt är att det är en satir över hur skivindustrin fungerar. Inte för att jag vet något om skivindustrin, men jag tror ändå att det är det som texten handlar om. Att den utnyttjar unga artister för pengar. Kan det vara självupplevt? Kan det ha något att göra med att Edguy kort innan EPn hade bytt skivbolag? Vem vet.

Detta var allt för idag. Ha det bra till nästa gång!

De finska Power (eller är de Power längre?) Metal storheterna i Sonata Arctica har inlett arbetet med en ny platta! Bandet håller just i detta nu till i de finska skogarna för att skriva och repetera in nya låtar. Keyboardisten Henrik Klingenberg skriver följande i sin blogg på MySpace:

Yell-o !
We're back in the woods right now, the sonata rehersals for the next album started this week. It's been cold as hell but luckily we have a fireplace in the rehersalcabin. Last Monday we had our gear brought out to the cabin, and by the end of the day everything was set up. The last couple of days we've been making cheat-sheets and playing through some of the new material.

Om vilken musikalisk inriktning plattan kommer att ha, eller när den kommer att släppas, sägs ingenting. Det som dock sägs är att den efterföljande turnén kommer att starta i höst. Så gissningsvis så släpps väll plattan någon gång till sensommaren/hösten också. Om jag nu även ska gissa (och hoppas) om den musikaliska inriktningen så tror (och hoppas) jag på en fortsättning från förra plattan Unia (2007). Jag vet att vissa fans inte gillar den utvecklingen (med mer komplexa låtar och mindre "rena" power/speed metal låtar) men jag tycker det är skoj att de vågar gå sin egen väg och göra den musik de vill göra. Så jag tror att vi kan vänta oss symfonisk Poetry Metal (hjälp mig sprida uttrycket!!) men invecklade arrangemang, tänkvärda texter och Sonatas vanliga energi. Detta bli även det första albumet med den nya gitarristen, Elias Viljanen, så det blir spännande att se vad han har att tillföra.

Sonata Arctica videobloggar också! Så jag tänkte avsluta det här inlägget, med ett videoinlägg från bandet i fråga. Varsågoda!

Sonata Arctica

2006 var året som HammerFalls förra studioalbum, Threshold, släpptes. Sedan dess så har det hänt en del saker i det HammerFallska lägret. Magnus Rosén, bassist i HammerFall sedan 1997, slutade under 2007 på grund av en mängd olika saker. Sedan slutade även Stefan Elmgren, gitarr i HammerFall sedan 1997, under 2008 för att satsa på att bli pilot på heltid (dessa två har dock börjat smida nya planer tillsammans, men mer om det någon annan gång). Ersättare blev Fredrik Larsson, som faktiskt spelade bas på debutplattan, och Pontus Norgren, kanske tidigare mest känd från The Poodles. HammerFall har även mitt upp i allt detta släppt en "best off", en DVD och en coverplatta.

Det har alltså hänt en hel del sedan vi senast hörde något nytt från bandet. Men vad har då hänt musikaliskt? Hur låter den nya plattan?

No Sacrifise, No Victory är en platta som bjuder på det mesta. Dels finns det låtar som är hårdare än bandet någonsin gjort, dels finns det lite nya innovationer på andra fronter och dels finns det självklart ett antal låtar i "klassisk" HammerFall stil.

För att börja med det riktigt hårda. Låtar som Any Means Necassary, Punish and Enslave och titellåten är hårdare än någonting HammerFall tidigare gjort. Det är låtar som de aldrig skulle ha spelat in för några år sedan. Riffen är riktigt hårda, refrängerna består av tyska manskörer och trummorna är djupa och hårda. På dessa låtar hör man, mer än någon gång tidigare under bandets 12 åriga historia, att de faktiskt är väldigt influerade av Judas Priest och Accept.

Om vi då går vidare till de lite nyare innovationerna på plattan så lyser en låt starkare än någon annan. Life Is Now påminner faktiskt lite om KISS. Den har ett gung som är olikt HammerFalls annars ganska rakt på metal. Den är rolig att lyssna på, men jag tror dock inte att det är den vägen som bandet kommer gå i framtiden. En annan ny innovation på plattan kan hittar på det instrumentala spåret, Something For the Ages. Till skillnad mot tidigare instrumentala låtar som bandet gjort så bygget den inte enbart på ett långt (dock jädrigt bra måste sägas) gitarrsolo. Den har lite mer strukturen av en komplett låt. Låten är för övrigt skriven av nytillskotten Pontus Norgren, så konstigt vore ju om det lät exakt likadant som tidigare.

Trots allt detta nya så finns det faktiskt flera låtar som med "klassiskt" HammerFall sound, som skulle kunnat platsa på vilken tidigare platta som helst. De mest utmärkande låtarna här är Legion, Bring the Hammer Down och One of a Kind. Detta kan kanske ha något att göra med vilka som skrivit låtarna. Bring the Hammer Down är faktiskt skriven av Stefan Elmgren (som även gör två gitarrsolon i låten) och Joacim Cans. Och på One of a Kind var Jesper Strömblad (gitarrist i In Flames, var även med och skrev nästan alla låtar med HammerFall fram till och med Renegade, 2000) med och skrev. Klassiska HammerFall låtar, helt enkelt!

För att nu avsluta denna recension måste jag sammanfatta hela läget. HammerFall är ett band i ständig förändring. Sedan Glory to the Brave (1997) så har de förändrats och utvecklats ganska mycket. Detta har dock alltid hänt utan att de förlorat sitt original sound och känsla. Så är inte heller fallet med den här plattan. HammerFall må vara hårdare än någonsin, men känslan och soundet från '97 finns fortfarande där.

Innan jag avslutar måste jag bara påpeka det roliga med hur landets recensenter skriver om herr Joacim Cans, förr och nu. Förut så tyckte ALLA att han hade en svag röst som inte nådde fram. Nu tycker ALLA helt plötsligt att han är otrolig. Själv har jag alltid tyckt att han är otrolig, men nu är han helt klart bättre än på länge.

HammerFall - No Sacrifise, No Victory: Betyg 10/10 (vad hade du väntat dig av ett hard core HammerFall fan?)
Bästa låt: ALLA (lovar)

Nu har HammerFall startat sin "Any Tour Necassary". I torsdags drog de igång i Geleen, Nederländerna, tillsammans med sina förband för denna turné, Bullet och Sabaton.

Varför tycker jag då att det här är så skojigt? Det är ju i Nederländerna och hit kommer de ju inte för än den 29de. Denna fråga har ett ganska enkelt svar. Först och främst är att man kan börja se bilder från turnén. Då får man reda på, i alla fall till viss del, hur scenshowen och scenen i allmänhet ser ut. Det börjar också dyka upp mer eller mindre (mest mindre) proffsigt filmade liveklipp.

En annan sak är att man kan få reda på vilka låter de spelat, setlisten alltså! Om man sedan vill veta den är en annan sak. Men eftersom jag är nyfiken av mig så brukar jag kolla för att se ungefär vilka låtar de kommer spela när de besöker staden. Och jag måste säga att jag blev lite småglad när jag såg HammerFalls setlist, och även Sabatons för den delen (en av väldigt få förband som jag sett fram emot att se).

För att börja med Sabaton så spelade de, i Tilburg i Nederländerna, största delen låtar från senaste släppet, Art Of War. Men även låtar som Primo Victoria och Attero Dominatus fanns med. Det ska bli grymt skoj att se, och höra, hur detta ser ut och låter live!

HammerFalls setlist bestod också av ovanligt många låtar från senaste plattan, hela 6 stycken (att jämföra med förra turnén då jag tror de spelade 3 eller nått sånt)! Men även klassiker som Hearts on Fire, Let the Hammer Fall, The Way of the Warrior och en av mina ABSOLUTA favoritlåtar; Trailblazers!

Fullständiga setlistor och fyra liveklipp med både HammerFall och Sabaton han hittas HÄR!

Detta var allt för idag! Nästa gång kan jag nästan lova att det blir en recension av antingen nya HammerFall släppet eller nya Place Vendome plattan. Hare bra kottar, och kolla gärna in HammerFalls turnéblogg (länk finns under "LÄNKAR")!!!