Då var det dags för den första DVD recensionen på den här sidan. Och vad passar bättre att börja med än HammerFalls helt nya DVD Rebels whit a cause? Detta är nämligen något som jag väntat länge på. Det var ju faktiskt fyra år sedan som dom släppte en DVD senast (live DVDn/ live plattan One Crimson Night). I och för sig är jag väll lite partisk eftersom HammerFall varit ett av mina absoluta favoritband sedan 2004, men jag ska ändå försöka att vara lite objektiv :-P.
Rebels whit a cause består av en hel del olika saker. Huvuddelen är dokumentären Rebels whit a Cause - Unruly, Unrestrained, Uninhibited på ungefär 90 minuter som sammanfattar bandets historia mellan åren 2002 till 2007 (och tar alltså upp där två av de tidigare DVDerna slutade. The First Crusade, 1997 till 1998, och The TemplarRenegade Crusades, 1999 till 2001). Den är riktigt proffsigt gjort med både en nyinspelad intervju med hela bandet där dom berättar om åren som varit och filmklipp från bandets egen videokamera. Den är intressant och rolig att titta på och även förvånansvärt ärlig. Dom hoppar tillexempel inte över att kommentera saker som överfallet på Joacim Cans (vill du veta mer? kommentera) och Magnus Roséns avhopp (Stefans avhopp kommenteras inte eftersom det spelades in tillsammans med Stefan innan avhoppet). Kort sagt så är det en bra och intressant dokumentär.

Bortsätt från dokumentären så finns också lite annat smått och gott för HammerFall fans på DVDn. Här finns alla videor som bandet spelat in under 2002 till 2007, (alltså från Hearts on Fire till Last man Standing) ganska många tv-framträdanden av bandet (inklusive framträdandet när bandet tillsammans med Roger Pontare sjunger När vindarna viskar mitt namn live i Svt) några filmer som herr Oscar Dronjak lekt ihop själv och sen några live klipp från en konsert i Tyskland under Icebraker Tour Festivals 2005. Av allt detta extramaterial så är det nog liveinspelningen som jag uppskattar mest. Den är i och för sig inte alls lika proffsigt gjort som på One Crimson Night men den är ändå sevärd eftersom bandet här framför mastodont låten Knights of the 21st century på en kvart.

Kort sagt så är hela DVDn ett måste för varje HammerFall fan! Men jag tror inte att någon som inte redan är insatt i HammerFall ska köpa denna som första DVD, då ska men istället gå på One Crimson Night.

HammerFall - Rebels whit a Cause (DVD): Betyg 10/10 (såklart)
Bästa på DVDn: Dokumentären och live framträdandet

Ps, nu har HammerFall återigen fått upp sin officiella hemsida, http://www.hammerfall.net/, efter att den varit nere i ett halvår.

Jaha, efter att ha blivit uppskjutet tillräckligt länge nu så kommer här nr 3 av Metal Heads in Time (eller Metalheads in time, som det hade hetat om jag kunnat stava). Denna gång så kommer jag att skriva om Finlands absolut bästa band genom tiderna, Sonata Arctica.

 Sonata Arctica grundades i den finska staden Kemi år 1996 av Tony Kakko (sång), Jani Liimatainen (gitarr), Marko Paasikoski (gitarr), Tommy Portimo (trummor) och Pentti Peura (bas). Bandet hade från början namnet Tricky Beans och spelade (om jag inte har läst helt fel) klassisk hårdrock.

1997 (för övrigt det året som melodiös hårdrock återigen började bli populärt) så ändrade bandet sitt namn till Tricky Means och ändrade samtidigt också musikalisk inriktning. Istället för att spela den klassiska hårdrocken som till exempel Dio så började dom göra snabbare melodier och lägga stor vikt på keyboard melodier. I och med detta så lämnade Marko Paasikoski bandet och Tony Kakko tillkännagav att bandet numer var influerade av bandet Stratovarius (följ såpan i mina tidigare inlägg).

År 1999 så bytte bandet återigen namn, fast den här gånget till det slutgiltiga namnet; Sonata Arctica. Dom släppte deras första singel UnOpened och den nådde faktiskt finska topp 20 listan. Sedan kom deras första album, Ecliptica.
Kakko hade tills nu både spelat keyboard och sjungit men nu så tog bandet in en keyboardspelare, Mikko Härkin, för att spela med dom. Kort där efter återvände också den gamla gitarristen, Marko Paasikoski, för att spela bas.

Efter två turnéer som förband åt Stratovarius och Gamma Ray så släppte bandet sin andra platta, Silence, följt av livealbumet Songs of Silence. Men efter det så lämnade keyboardisten Mikko Härkin bandet. Det ledde till att Tony Kakko återigen spelade keyboard på nästa album, Winterheart's Guild, (där även svensken och Stratovarius mannen Jens Johansson medverkade och gjorde de flesta keyboard solon).

Som ny keyboardspelare valdes sedan Henrik Klingenberg (som är ålänning för övrigt). han spelade sedan på bandets följande plattor Reckoning Night och Unia. Under Unia turnén så lämnade gitarristen Jani Liimatainen bandet av personlig skäl och ersattes av Elias Viljanen som nu är fast medlem i bandet.

Så avslutar jag min berättelse om Sonata Arctica, som fortfarande turnerar med Unia. Dom var i Sverige förra året, men sorgligt nog visste jag inte att dom fanns då :-(. Här kommer hur som hels en av bandets officiella videor. Låten heter Don't say a word och kommer från skivan Reconing Night. Låten är också, enligt vissa förståsigpåare, en fortsättning till End of this chaper. Mycket nöje!

Jippi!!!!
Som du kanske vet så är ju Tobias Sammets (Edguy!) soloprojekt Avantasia ute på sin första, enda och sista turné någonsin. Denna turné är alltså den enda chansen om man vill höra låtar som Sign of the Cross och The Toy Master live i hela sin härlighet. Detta stora projekt (som innehåller en jävla massa sångara och musiker) besöker under sommaren ett antal festivaler runt om i världen. Avantasia har redan varit i Sverige. Dom var på Sweden Rock Festival, och vad jag har förstått genom ett antal olika bloggar som jag läst så var dom överlägset bäst i år.

Men vad händer då för oss stackare som inte kunde ta del av detta skådespel? Hittils har allt hopp varit ute att få se något mer från dessa spelningar är darriga bilder filmade med mobiltelefon och extremt dåligt ljud. Men inte längre!!
Ingenting är förståss inte officiellt än. Det står inget om nån DVD på Sammets hemsida (http://www.tobiassammet.com/) om något sådant. Men på grund av en del olika iaktaganden så har jag kommit fram till att s¨å måste vara fallet.

För det första så filmades hela Avantasias spelning på RockSound Festival (fråga mig inte var det ligger). Ett klipp från just den inspelningen finns redan ute på Youtube. Det är dock bara en låt så troligtvis finns den där enbart för att skapa nyfikenhet. För det andra så berättar Amanda Sommerville (den enda sångerskan som är med) när hon filmar (för sin video blogg på Youtube) Tobias Sammet med en kamera att han filmar för extra meterial till turnén (troligtvis till en DVD).

Alltså måste det ju vara en DVD på gång. Men självklart kommer ju den inte att släppas förren turnén är avslutad och allt extramaterial färdigklippt. Jag skulle tippa att den kommer ut någon gång i höst, eller kanske i början av vintern.

Men om du inte orkar vänta så länge, så ska jag här publicera klippet från inspelningen som ligger på Youtube. Här framför alla sångare tillsammans låten Sign of the Cross från Metal Opera och en liten del av den 14 minuter (i orginal version) långa The Seven Angels från Metal Opera Pt. II.
Enjoy the freakshow!

Jaha, då var det tillslut dags för en ordentlig recension av den omtalade debuten från Timo Tolkkis nya "band" Revolution Renaissance. Anledningen till att jag satte " " över band är att albumet i själva verket inte är inspelat med något band. Den är inspelad med Timo Tolkki och gäster. Men det spelar ingen större roll eftersom gästerna bland annat består av sångarna Tobias Sammet (Edguy, Avantasia) och Michael Kiske (ex-Helloween). Det är alltså celebra besök på denna skiva. Men hur låter den då?

Skivan inleds med låten Heroes som sjungs av Sammet. Låten har en bra och lite mystisk inledning som på ett bra sett inleder skivan. Resten av låten är också riktigt bra. Det är riktig Power Metal precis som det ska låta. Dock kan jag tycka att Tolkki borde ha haft mer kör i refrängen, som nu Sammet sjunger helt själv.

Sen gör Michael Kiske debut i I did it my way. En titel som faktiskt kan beskriva hela Kiskes karriär´, om man ska vara lite filosofisk. När han lämnade Helloween så gjorde han ju faktiskt exakt det som han ville göra. Dock var det någon konstig rock/pop grej han gjorde, men ändå. Låten i sig är också bra, och det är underbart att höra Kiske sjunga det som han kan sjunga. Senaste soloplattan (där han gjorde akustiska versioner av gamla Helloween låtar) lät ju för jävlig.

Efter det så kommer, i min mening, en rad ganska anonyma låtar. Visst är We are magic, Angel och Eden is burning riktigt bra. Angel kan till och med klassas som skivans bästa ballad. Men det är inte några låter som jag kommer ihåg när jag lyssnat klart på skivan.

I nästa låt kommer Sammet tillbaka och sjunger hans andra och sista låt på New Era, Glorious and Divine. Denna låt kommer jag däremot väl ihåg, redan efter första lyssningen. Här är återigen ren enkel Power Metal utan någonting konstigt. En bra låt het enkelt.

Born upon the cross är nästa låt och har lite trash känsla över sig, vilket gör att den sticker ut lite från resten av låtarna, vilket oftast är bra. Men här låter det egentligen bara för mycket. Skivans sämsta låt, enligt min mening.

Efter nästkommande balladen Keep the flame alive, där Kiske faktiskt sjunger exakt samma rader som i Helloweens klassiska A tale that wasn't right (In my heart, in my soul), så kommer skivans bästa låtar. Last night on Earth och Revolution Renaissance är båda sjungna av Kiske och avslutar hela skivan. Det låtar bra från början till slut. Det är melodiös metal när den är som bäst.

Om man nu ska hitta något att klaga på med den här skivan, så är det väll att den saknar all form av nyskapande. Det är så här Power Metal alltid låtit och det är ingenting speciellt nytt med det här.

Revolution Renaissance - New Era: Betyg 8/10
Bästa låt: Last night on Earth

In the summer of 2007, he presented the Stratovarius/ Revolution Renaissance demos we had all financed and recorded to Frontiers Records, and signed a recording agreement for a solo project. Unbelievably, he promised Frontiers that he alone could (and would) stop Stratovarius from being active for the duration of the R.R. project, for marketing reasons. In exchange for this, Timo alone was paid 154,000 US dollars.
Om detta inte låter girigt så vet jag inte vad som låter girigt. Hur som helst så gick hela texten ut på det och avslutades med att bandet sa att de fått de lagliga rättigheterna till namnet Stratovarius från Timo Tolkki samt fått rättigheter till alla bandets låtar. De avslutar också med att indirekt säga att Stratovarius kommer att fortsätta utan Tolkki i framtiden.

Tolkki själv svarar på detta på hans hemsida med ett låååååångt brev som bara inehåller hans personliga känslor för saker och ting, och säger också att bandets synpunkter är helt fel. Brevet inehåller dock inget konkret, något som däremot Stratovarius brev inehöll. Alltså framstår bandets brev, i alla fall i mina ögon, som trovärdigast. Och om det nu är så, så visste jag inte riktigt om jag alls ville köpa Tolkkis nya platta längre. Om den bara kommit till för att han var girig, och inte för att han ville göra den så känns det inte helt rätt. Dock värkar det vara riktigt bra låtar på det, och både Michael Kiske och Tobias Sammet medverkar ju. Så jag tror nog ändå att jag kommer att köpa den, och även Stratovarius nya platta om det nu kommer någon sådan i framtiden.

Jag tänkte nu avsluta detta inlägg med en låt från Timo Tolkkis nya band Revolution Renaissance och nya plattan New Era som släpps imorgon. Låten heter Last Night on Earth och är sjungen av självaste Michael Kiske!

Nu har det egentligen blivit dags för ett nytt Metal Heads in Time. Men på grund av en oerhört okunnig recensent så skjuts det upp till ett obestämt datum.

Jag läste i helgen en recension av In Flames spelning på Gröna Lund. Av någon avledning läste jag den och blev väldigt förvånad. I recensionen stod det att In Flames var det första metalband någonsin att spela på Gröna Lund. Ursäkta språket men; VAD FAN MENAR HAN DÅ? Senast förra året spelade HammerFall på Grönan och jag är säker på att det även har hänt tidigare. Kiss spelade till exempel där någon gång på 70-talet och jag har för mig att Alice Cooper även har varit där och lirat. Hur kan en person som har detta som jobb inte veta det? Det är i och för sig inte så konstigt eftersom i stort sätt alla recensenter på de större tidningarna är smaklösa idioter som bara lyssnar på det som är inne och hippt. Men att skriva, helt utan relevans, att In Flames är det första metal bandet NÅGONSIN (nej jag har inte missuppfattat, precis så stod det) tyder på en stor brist på kompetens. Jag hade kanske kunnat acceptera det på någon liten blogg, (ska jag säga :-P) men när det står i Dagens Nyheter så blir jag lite upprörd.

Detta är inte första gången som jag har uppmärksammat den totala okunnigheten hos våra recensenter ute i landet (självklart med undantag från de fina människorna i Sweden Rock Magazine). Det finns otaliga exempel på någon stureplans tönt som fått i uppdrag att recensera en metalplatta. Självklart blir det då låga betyg från den. Varför låter man inte insatta människor skriva recensionerna??

Till sist så ska jag bara kommentera något helt annat. Kiss var ju och spelade på Stockholm Stadion i fredags. Jag var inte där men jag tycker ändå att det kanske börjar räcka snart. Det är endast två originalmedlemmar kvar och de två andra bär samma smink som föregångarna. Det tycker jag är lite larvigt. Jag förstår att man vill ha kvar maskerna, men varför får de nya inga egna? Eric Carr och Vinnie Vincent, tillfälliga Kissare från 80-talet, fick ju det.

Med det resonemanget avslutar jag nu detta inlägg.

Ps: på torsdag släpps Timo Tolkkis nya album New Era med det nya bandet