Ni är dåliga på att rösta era amöbor ;-) hehe.
Just nu leder alternativet "Grymt cool idé" med 2 röster mot de båda övrigas 0! Och jag veeet att det är fler som läser denna blogg ;-) så kom igen nu!

Hur som helst. Jag tänkte prata lite om live-album idag! Vad är meningen med det? Är det inte bara bleka kopior som är ljudmässigt sämre än studioalbumen? Är det inte irriterande med mellansnacket och allsången?

JO! Det är det! Så varför köper man och lyssnar på ett livealbum? Jo, för känslan! Låtar får oftast en helt annan känsla när de framförs live, och ett bra livealbum fångar det. Och om man, som jag, gillar konsertkänslan så är ett livealbum helt fantastiskt!

Visst... det finns dåliga exempel på livealbum också. Där banden bara spelar låtarna rakt upp och ner utan känsla. Sånt är inte så skoj att lyssna på. Såna live-album får man ofta från band som kanske hållit på lite för länge. Och då kan man lika gärna skita i det, tycker jag...

I alla fall. Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att jag satte igång plattan Burning Down The Opera - Live med Edguy! Plattan är inspelad under bandets första headline-turné och den dryper av känsla och den hunger som ett band på väg upp ofta har. Bandets andra live-platta (som ju också är en DVD), Fucking with F***, är också bra. Men den saknar den där speciella känslan (framför allt på de äldre låtarna, som Babylon och Tears of a Mandrake) som föregångaren hade.

Jaja... nu tackar jag för mig idag! Det blev visst ett lite ostrukturerat inlägg, men va fan! I think you get my main idea!

Cheers!
(och på tal om live... jag läste någonstans att någon kallade Melodifestivalen för livemusik... eh... det är som att kalla en playback artist som Britney Spears för en liveartist...)