HAHA. WOW! Det där var en upplevelse som jag sent kommer att glömma!! På grund av 6 bra anledningar, 3 dåliga och 1 som jag inte bryr mig så mycket om!

Som speaker rösten säger i början av Helloweens fantastiska Occasion Avenue (från Keeper... 3): "Hm... Let's see..."

Dagen började med att jag åkte hemifrån vid 11 snåret. Då var det uppehåll och jag kände mig faktiskt ganska hoppfull om att det där regnet som alla har snackat om, det skulle blåsa bort! Jag tog buss 509 till Bergshamra och sedan röda linjen till Universitetet (de av er som har omfattande kunskaper om SLs linjenät kan nu räkna ut ungefär var i Sverige som Mr.MASA bor :-P ). Där, och på väg till festivalområdet, såg jag fler "riktiga" hårdrockare än jag tror att jag någonsin sett på ett och samma ställe tidigare. Det var coolt! Hur som helst. Jag kom fram till den stora kön (som dock inte hade blivit så gigantisk som METAL! bloggens skribent upplevde den än) runt kvart i tolv. Den gick långsamt framåt och när jag tillslut kom in så var klockan lite över tolv. Alltså missade jag början av Warrior Soul. Notera att regnet ännu inte hade anlänt! Warrior Soul öppnade dagen på den stora Apollo Stage och de var helt okej. Sångaren lät dock inte alls lika Axl Roseig, som jag hört att han gjort en gång i tiden, utan mer som en skrikigare version av Tom Araya (mer om honom senare). Och med låtar som Fuck the Piggs och Let's get High, Let's get Wasted så kommer detta nog inte att bli ett nytt favoritband.

Sedan, lagom till att Imperial State Electric klev på Saturn Stage, började det regna. Men inte så mycket att det störde det minsta. Imperial State Electric var dock GRYMMA! Det var riktigt bra och jag måste nog införskaffa deras skiva. De hade bra låtar, gjorde en bra spelning och det hela slutade med att Nicke Andersson tog plats vid ett trumset, bredvid det ordinarie trumsetet, och körde en trumduell med trummisen!


När de hade avslutat sin spelning bar det av till Apollo Stage igen där Anthrax snart började spela. Och JÄVLAR I HELVETE!!! Jag visste att detta band var bra, framför allt på grund av deras fantastiske sångare Joey Belladonna, men att de skulle vara så här bra hade jag ingen aning om! Jag blev tagen med storm! Visserligen inte det bästa jag sätt, men de överraskade så mycket att det var fantastiskt! Och när de mitt i min nya trashfavoritlåt Indians började köra Sabbaths Heaven and Hell, som en tribute till Ronnie James Dio, uppgick de till mitt absoluta favoritband inom Trash genren!


Metal-extasen fortsatte sedan när HammerFall drog igång strax efter på Saturn Stage. HammerFall är ALLTID bra! Och så var även fallet denna gång. Detta var 6e gången jag såg bandet live och trots att de nästan uteslutande bara körde sina "hits", de hade ju bara 45 minuter på sig, så har jag fortfarande inte tröttnat på dem. Jag kommer nog aldrig tröttna på detta band. En rolig sak som inträffade under konserten var att alla, på herr Cans kommando, pekade finger mot Gud i himmelen för att han skickade så mycket regn på oss.


Sedan bestämde jag mig för att äta lite, samt inhandla en Sonisphere tröja. Detta gjorde att jag missade stora delar av Slayers konsert på Apollo Stage. Men det jag såg var faktiskt över mina förväntningar! Vilket betyder att det var bra, inte mer. Det var roligt att ha sätt dem dock eftersom jag tror att de inte kommer att hålla ihop så jääätte länge till...


Sedan bar de av till Saturn Stage igen för Iggy & The Stooges. De gjorde en bra show! Eller ja... Iggy Pop gjorde en bra show! The Stooges stod mest i bakgrunden. En sak som slog mig var hur likt Iggy Pops sätt att röra sig var Kramers (ni vet, grannen i den fantastiska tv-serien Sienfeld). Han hade precis samma sätt att prata och röra sig på! Nästan läskigt :-P Iggy Pop bjöd också upp ett antal människor (varav några såg läskigt mycket ut som att de skulle vänta hela dagen vid Saturn Stage för att se Mötley Crüe) på scen för att dansa med honom.

Sedan, under andra halvan av Iggy & The Stooges slog regnet till med full kraft. Jag tänkte att; "det här går väll över" så jag stod kvar och såg nästan hela spelningen. Då kände jag hur det började rinna på ryggen, och himlen såg inte alls ljusare ut. Så då tog jag mitt beslut att gå hem och missa de tre kvarvarande banden. Detta var helt klart rätt sak att göra (det tyckte även tydligen rund 10.000 pers till) eftersom jag började bli riktigt blöt och kall, och när jag väl kom hem var jag dyblöt ända in på kalsongerna! Men det kändes ändå surt att missa Iron Maiden och Alice Cooper. Riktigt surt faktiskt. Men, men... Iron Maiden har jag ju sett en gång (och som jag ser det MÅSTE de komma till Sverige ganska snart igen med en riktigt The Final Fronteir World Tour, eftersom de bara hade El Dorado från nya plattan med denna gång) och Alice Cooper verkar ju vara i Sverige hela tiden, så honom får jag nog med säkerhet chansen att se nån gång. Och vad Mötley Crüe anbelangar så bryr jag mig inte så mycket om att ha missat dem, om jag ska vara ärlig.

Årets Sonisphere var alltså riktigt grym! Den hade kunnat vara ännu grymmare, om jag hade fått se Alice och Maiden. Men man ska inte klaga! Jag har ändå sett 6 bra band! Nu får vi bara hoppas att Sonisphere Festivalen kommer tillbaka till Stora Skuggan även nästa år. För konceptet och genomförandet av det hela tyckte jag var riktigt bra!