Tales from a wicked mind... not

KAPITEL 0,7

THE END OF THIS STORY, ELLER SOM MAN SÄGER PÅ ENKEL SVENSKA, SLUTET

Så har vi äntligen kommit till detta skede som jag har längtat efter enda sen den här berättelsen startade, slutet. Äntligen så får jag skriva ordet "slut", fast inte ännu, vi har ju fortfarande ett kapitel kvar, jag återkommer.

Sixten och Bo satt på sitt hotellrum, stolta och en aning förvånade. De var stolta för att de hade förhindrat Rudolf och Klang att ta Afrodes Diamant, och de var förvånade över att Afrod... hade visat sig vara någon annan än de hade trott. Det var så här: Rudolf och Klang hade hoppat ner från taket i samma ögonblick som Sixten, Bo och Afrod... kom in i det jättelika rummet, då hade Rudolf hoppat upp på pelaren och försökt att ta diamanten. Men då hade Sixten tagit en fallskärm och hoppat och sparkat ner Rudolf. Sen så band Sixten och Bo dem och gav dem till en V.A.K.T (Viktigpettrars Alkoholiserade Kroppars Tarmar). Och sen så hade Afrod... sagt att han egentligen var Afrodes och att han inte alls var död utan bara pensionerad. Sen hade Sixten och Bo gått tillbaka till hotellet och börjat packa.

"Vilken överraskning", sa Bo.

"Ja verkligen", sa Sixten, "tänk att den där korven smakade så gott".

"Ja", sa Bo och stoppade in den sista väskan i B.R.U.Men och stängde luckan.

De satte sig i bilen (eller "bilen" är kanske för mycket sagt) och körde iväg. När de hade kommit en bit så såg de Bosse som låg och skrattade i diket. De plockade upp honom och fortsatte till gränsen. När tulltjänstemannen fick syn på Bosse så öppnade han grinden snabbt och sprang och gömde sig så B.R.U.Men lugnt kunde rulla ut från Pärun och in i deras eget land Knasrike (som egentligen bara bestod av lite skog, en stor öken och så Knasköping). De rullade in i Knasköping en stund senare och Bosse sprang genast iväg och skrattade och sjöng. Sixten och Bo gick hem till Muffinfrun, Farbror C och Farbror D och drack läsk.

Vad som hände sen är historia: Bosse fick sina memoarer tryckta i tidningen KnasNyheterna (fast det såg han aldrig för att han låg på psyket med en oförklarlig sjukdom), Sixten skrev en bok som hette "The lord of the Afrodes diamant" som byggde på Afrodes liv, Bo använde sina nya "äkta" läkarredskap som han hade löpt i Pärun och alla i Knasköping blev magsjuka. Sen så hände det inget mer. Eller jo det gjorde det, men det är en annan historia.

SLUT

Författarkommentar: Nu är "Knasköping 2 - Afrodes Diamant" slut. Personligen så tycker jag att språket helt klart kunde ha varit bättre. Om jag hade skrivit den idag så hade den blivit annorlunda, storyn däremot skulle nog nästan bli densamma. Nästa del i Knasköpings trilogin, som även är den sista, kommer att dra igång inom kort. Den heter Knasköping 3 och tar upp grundaren av Knasköping, Mr Majstros, liv. Vi syns alltså i "Knasköping 3 - Mr Majstro", tills dess, hare bra!

KAPITEL 0,6

JAG KOM INTE PÅ NÅGOT BRA NAMN PÅ DET HÄR KAPITLET, SÅ JAG STRUNTADE HELT ENKELT I DET, MEN VÄNTA LITE NU, DET HÄR VAR JU ETT BRA NAMN.

Jag börjar tröttna på att skriva den här förtexten nu, jag har gjort det i 6 kapitel nu (om man räknar med det här kapitlet), så jag tänker sluta nu... Eller nej förresten, då kanske ni skulle sluta att läsa, eller så tycker ni att det blir bättre, det är en balansgång där. Jag antar att jag får fortsätta lite i alla fall.

Sixten, Bo och Afrod... stod ovanför linbanan och kunde skymta Rahes tempel borta i horisonten. Dit var det världens längsta kö av människor som ville besöka templet.

"Det kommer att ta oss flera veckor att komma fram till templet", sa Sixten, "och på den tiden så har Rudolf redan tagit diamanten".

"Inte nödvändigtvis", sa Afrod... och tog fram ett kort som det stod V.I.P på.

"Å", sa Bo, "är du en 'VIktig Person'?".

"Inte nödvändigtvis", sa Bo, "V.I.P står för 'Vill Icke Pensioneras' och det ger mig möjlighet att tränga mig i kön och att gå in gratis i templet tillsammans med två vänner".

"Men tror du inte att alla de andra som köar kommer att bli väldigt arga?", sa Sixten.

"Inte nödvändigtvis", sa Afrod... och slängde ut lite pulver på både honom, Sixten och Bo och plötsligt så började de att sväva, "på det här sättet kommer vi att flyga över alla och på så sätt så slipper vi tränga oss".

Sixten, Bo och Afrod... flög över folkmassan.

"Vill ni se på P.R.O.P.A.G.A.N.D.A?", undrade Afrod... efter en stund.

"Vad står det för?", undrade Bo.

"Polisens Rop Om Pansarvagnen Alsrjtör Genom Att Nissarna Dansar Ankidansen", upplyste Afrod..., "eller vad ni skulle kalla TV".

"Visst", sa Bo, "men kom ihåg att det heter Tävä och inte TV".

"Ok", sa Afrod... och tog upp en fjärkontroll och riktade den mot den stora storbilds plasmaskärmen som hängde på Rahes tempel och plötsligt så dök en man med glasögon upp på skärmen.

"Men det är ju Knasköping Tävä", sa Sixten lyckligt.

"Nej", sa Afrod..., "det är nyheterna".

"Idag på nyheterna", sa nyhetsuppläsaren som visst hette Rolf Lindgren, "så tar vi upp den senaste sprängningen i Bagdad och invaderingen i Sverige av barbarer och annat viktigt. Nu över till vädret", sa han och drack en klunk av äppelsaften som stod på bordet. Men sen plötsligt så spottade han ut det och sa "men det är ju kiss!!" och sprang mot kameran och välte den. Sen så hörde man slagsmålsljud innan "Tillfälligt Avbrott" skylten kom upp.

"Blir det alltid sådär?" frågade Afrod...

"Hur då?", undrade Sixten.

"Sådär", sa Afrod...

"Vad?", sa Sixten, "allt vi såg var ju helt normalt".

"Vi är snart framme", sa Afrod... en timme senare, "så gör er klara".

"Hur då?", undrade Bo.

"Så här", sa Afrod... och slängde ett vitt pulver på sig själv, Sixten och Bo.

Alla landade prydligt framför entrén till templet. De gick in och ställde sig i kön till korvkiosken, sen så åt de varsin korv (eller rättare sagt var det 20 Chorizo var), sen så satte de sig på en bänk och tjöt att de hade ont i magen i några timmar, men sen när magontet slutade så gick de in i templet. När de hade gått en stund så kom de fram till ett jätte stort rum. Rummet var guldfärgat från dom små mushålen (eller egentligen så var det stora råtthål, ungefär 50cm i diameter, och i dom så bodde stora radioaktiva muterade råttor) i golvet till dom stora lampkronorna i taket (som egentligen bara var några glödlampor). Och mitt i rummet stod en stor marmor pelare, och högst upp glänste Afrodes diamant.

Det var väll spännande? Hur ska den här sjuka berättelsen sluta? Nästa kapitel är det sista, så må det bära eller brista.

Bra dikt va? Vi syns i det sista kapitlet.

KAPITEL 0,5

DEN HÄR VÄGEN, FÖLJ MIG

Det här kapitlet är som en fortsättning på det förra. Eller, det är ju alla kapitel, så jag vet inte varför jag skriver det här. Vet du... nu orkar jag inte bekymra mig om det. Nu börjar vi!

Bo låg och solade i solariet på spat på Hotellet, eller rättare sagt var det ett Pärunskt solarium som egentligen bara var ett hål i taket med en matta under, och spat var egentligen ett litet fågelbad i ett litet rum. Medan Bo låg där och solade så kom Sixten plötsligt inspringande med en tiggare bredvid sig.

"Bo", sa Sixten, "kom genast!"

"Varför då?", undrade Bo.

"Därför att vi måste hitta den där diamanten", sa Sixten, "jag såg precis Rudolf och Klang som var på väg mot bergen".

"Visst ja, diamanten", sa Bo, "men varför har du en tiggare med dig?"

"Det här är Afrod", sa Sixten, "och han säger att han kan vägen till Rahes tempel".

"Jag heter inte Afrod", sa tiggaren, "jag heter Afrod..."

"Just det", avbröt Sixten, "du heter Afrod och vi heter Sixten och Bo".

"Men jag heter ju Afrod...", började tiggaren men innan han hade hunnit säga klart det så var Sixten och Bo redan uppe på rummet och packade.

3 timmar senare var Sixten, Bo och Afrod... på väg ut genom staden mot bergen.

"Den här vägen", sa Afrod..., "följ mig".

"Ska vi vandra genom vildmarken nu?", sa Bo, "vandra i flera veckor i sträck tills vi utmattade av törst når templet?"

"Det är inte nödvändigt", sa Afrod..., "vi tar linbanan".

"Va", sa Sixten, "men Rudolf snackade om att det skulle ta flera veckor att gå".

"Ja troligen", sa Afrod..., "om dom följer den där gamla kartan ja".

"Ok", sa Sixten, "men var är linbanan?"

"Där", sa Afrod... och pekade bort mot en stor marknad med souvenirer som bestod av bland annat "Rahes tempel Lego byggsats", "Afrodes action figurer", "Afrodes diamant sparbössan" och mycket annat skräp, där låg även den pampiga stora linbanan.

"Å nej!", sa Sixten, "om det finns en linbana så måste ju Rudolf och Klang redan vara vid Rahes tempel, då kommer dom att slänga kartan".

"Inte nödvändigtvis", sa Afrod..., "om dom är dom som du säger att dom är så följer dom den där gamla kartan och är inte där fören om ungefär en vecka".

"Vad bra!", sa Bo som just hade börjat titta i ett stånd där dom sålde "exakta" kopior av dom doktorsinstrument som Afrodes doktorer använde.

"Kom nu", sa Sixten till Bo och drog honom med sig bort till linbanan.

"Ok", sa Afrod..., "ta fram era pengar nu så vi kan åka".

"Just det", sa Sixten, "ta fram pengarna nu Bo".

"Jo... det är... liksom... såhär att jag har handlat lite", sa Bo och tittade ner på en påse som det stod "Afrodes doktorsväska" på.

"Har du handlat upp alla våra pengar Bo?", sa Sixten.

"Inte alla", sa Bo och tog fram 1 päruro (50 russin (50 öre) i Knasköping).

"Å din!", sa Sixten och blev så frustrerad att han satte sig ner och började sjunga en sång på pärunska, "dsahohbgnlih iolhj lskdg sklh lkhijlh lkhkg kgilg jhlglkg hdg szjdg sehgtavk kedjg u<sblkfhgvb lgjbk jzhg dfhzg öhzdjfö jsh öxfjbhkgh özshfj h.öbjvhzödfh jhzösfhslj hfzdgdklf zkfgzfg öghözgh zökjgjsf ödgh dsvloiehyf fgöprjg uhtekfn -lhsjhqjer k dk dslkglö dkj dk j kej lgls ösjkdh öäjs kdnj h äsji jnglolk sökb ölkb jbaqwlb bolqqlqwqwqlbnlfgb löbns ösdbnj öd ks jskbgksböw löa löajhf lö alaö hlöa lahö lafhjleh ao å ahö åå a öahqlö hlaöh öa alas", och alla "människor" som gick förbi slängde 5 päruro var till Sixten, och tillslut så hade han sjungit ihop till biljett priset.

"Det där var bra gjort", sa Bo 1 timme senare när dom var på väg upp i linbanan mot Rahes tempel.

Då var det kapitlet också slut, det var väll bra... nej det var alldeles för kort. Så därför så fyller jag upp med ännu en dikt om små rosa kaniner:

Rätten att utmana höga chefer i statens tjänst kan ses som en sista rest av den personliga kungamakten - och som sådan hör den förstås inte hemma i ett demokratiskt styre. En anledning till att den överlevt så länge är att den ger regeringen möjligheten att utse chefer som lojalt arbetar för regeringens politik. Detta är inget "fel" - en regering som har riksdagens stöd ska naturligtvis inte behöva få sin politik motarbetad av likgiltiga eller oppositionella myndigheter.

Den bästa hittills eller hur?

KAPITEL 0,4

NAMNET PÄRUN LÄT ALLDELES FÖR KLASSISKT SOM NAMN PÅ DET HÄR KAPITLET, MEN JAG BESLUTADE ATT TA DET ÄNDÅ, JAG VET INTE VARFÖR

Namnet på det här kapitlet är alldeles för långt så jag hinner inte skriva något mer, vi börjar med kapitlet istället.

"Fiktjhkdähjh kjgkg ikthjrt oprtfsofkart kpetjelkg e le tjgklh jkfd?", undrade en tulltjänsteman mycket vänligt vid gränsen till Pärun.

"Idkjghk ojdrthkg ekjgelkt oeri qwodfk, uethopljw 44o pk itejjasdhjf!", skrek Bosse, "kldgäkb öieoth sögn iöhsg jnjostg ireuiggj htjrjh mjethjnk!"

Sen så öppnade tulltjänstemannen grinden (som egentligen bara var några hopspikade pinnar) som han hade hållit stängd, och B.R.U.Men kunde rulla in i Pärun. När dom åkte in genom grinden så tyckte Bo att tulltjänstemannen såg väldigt blek ut.

"Vad sa du till honom?", frågade Bo hans farbror Bosse.

"Jo, han undrade vad vi skulle göra i landet och om han kunde hjälpa till med något", svarade Bosse.

"Men vad sa du?", undrade Bo.

"Jo, jag sa stick och häng dig din konstiga snubbe vi vill ingen hjälp ha din idiot", översatte Bosse, "och sen så sa jag, men öppna grinden först, vi vill komma förbi."

"Det var inte snällt Bosse", sa Bo, "hörde du Sixten?"

"Ja", sa Sixten, "jag kan också Pärunska".

"Och varför har du inte sagt det tidigare?", undrade Bosse, "jdfhdfh jdfghdj a nög jnj dk jbjhghj!"

"IFOSI JKODFHGK DFJKGJ IJBV TRKLHJ NKFTR!", sa Sixten, "det är nog bäst att jag pratar i fortsättningen Bo".

Då blev Bosse galen och hoppade upp och ner samtidigt som han sjöng Päruns nationalsång:

"Higfj ioöegj jkb kjbkbn ilghjkgj jh khjäsdzgj ptåijhlfmhkoö oidhpg osihdgo oisgh isohgåhg soiphåafhuiahehtg otioeht ieht ihei ijpåjg aieh åaihdåafh iahiwh åoahitheå aiohdh oshieh oaidhidhgidhåsa aåh idaåfhaoih oighi aihw qk  ozo fojtja piaojf åajgir aisdfl aoihw oig oahiwr äasijf  poiajw", som betyder ungefär: "Efter två kilometers färd åt fel håll krockade han med två personbilar. I den ena bilen omkom en hel familj på fyra personer, i den andra en ensam kvinna. Chauffören döms också till att betala 25 000 kronor i skadestånd vardera till två anhöriga till en av de omkomna, en 50-årig kvinna. Skadestånden till familjen som dödades avgörs senare i ett civilrättsligt skadeståndsmål, det där var en helt vanlig dag i Pärun".

Efter 2 timmar sa plötsligt Bosse: "här ska jag av", och hoppade ner från taket och sprang iväg.

"Uofhkff jughb uth", sa Sixten.

"Vad sa du?", undrade Bo.

"Det vill du inte veta."

"Titta", sa Bo, "där är hotellet."

"Vi får bara stanna en snabbis", sa Sixten, "vi måste börja leta efter den där diamanten snart."

5 dagar senare var Sixten ute på en lugn promenad genom staden. Han och Bo skulle äta en lyx middag, och Sixten var på väg att köpa frukt, dom hade alldeles glömt bort det där med Afrodes diamant. När Sixten gick där och gick så såg han plötsligt Rudolf och Klang som puttade sig igenom folkhopen med en karta i handen. Sixten sprang och gömde sig i en tunna med hönsbajs.

"Rahes tempel borde ligga ungefär en vecka bort i normal gångstil", sa Rudolf när han och Klang gick förbi Sixtens gömställe.

"Ja mästare", sa Klang, "det är nog bäst att vi börjar gå."

"Det är inte du som bestämmer Klang", sa Rudolf irriterat, "kommer du ihåg Nalle Puh och hans vänner?"

Klang fick en stor klump i halsen. Eller rättare sagt så var det en golfboll (som ingen vet hur den hamnade där) som hade fastnat i halsen på Klang, han fick hosta jätte länge för att få ut den. Sen hörde Sixten inte mer för att just då så gick Rudolf och Klang in i seriebutiken för att skaffa sig det senaste numret av "Bertil Skärtil med sina rosa kaniner och skära harar med hatt på huvudet & co".

Sixten hoppade fram ur tunnan, eller egentligen hoppade han inte utan han mer ålade sig upp.

"Visst ja", sa Sixten, "Afrodes diamant hade jag alldeles glömt bort!"

Sixten började springa mot hotellet för att hämta Bo så dom kunde hinna före till Rahes tempel. Men sen kom han på att varken han eller Bo kunde vägen till templet, han behövde en guide som kunde hjälpa dom, men han kunde inte se någon. Så han beslöt sig för att blunda och räkna till 10, och den första han såg skulle han fråga. Han slöt ögonen och räknade: 1 2 4 6 89 76 24 59 10, han öppnade ögonen och såg... en tiggare.

Så slutar det här kapitlet. Det längsta hittills faktiskt, och för att avsluta det på ett pang sätt så kommer nu ännu en dikt om små rosa kaniner: "Justitiedepartementets intåg i arbetet med ny bolagsstyrning har rört upp känslorna rejält hos många av näringslivets företrädare. De har sett den nya koden och de personer som ska förvalta den som ett bevis på att självreglering fungerar", bra va?

KAPITEL 0,3

HEJ DÅ STOCKHOLM. MEN DET HETER JU KNASKÖPING

I DET HÄR KAPITLET SÅ HÄNDER DET MÅNGA SAKER, BLAND ANNAT... HALLÅ, VEM HAR TRYCKT PÅ CAPS LOOK TANGENTEN?! Så där ja, nu var det fixat. Men nu så hinner jag ju inte presentera den här kapitlet, nåja, ni får väll läsa igenom det för att förstå. För nu så fortsätter min sjuka berättelse.

På kvällen dagen efter dom fått uppdraget så gick Sixten och Bo iväg till Farbror Ds laboratorium, egentligen så skulle dom ha åkt tidigt på morgonen, men dom hade hindrats av att "Kanal Knas" just den dagen visade hela första säsongen av "Mitt liv som en konstig snubbe som är konstig och har en farm där det bara bor rosa kaniner, som jag måste slakta för att få mat, vet ni hur illa rosa kaniner smakar", och det ville dom inte missa, så dom var tvungna att se hela säsongen och sen gå till Farbror D. När dom kom fram till laboratoriet så stod Farbror D där och väntade på dom, han stampade med foten och såg irriterad ut. Bredvid honom så stod Bosse och stampade på samma sätt.

"Hej", sa Sixten till Farbror D när dom kom fram, "ursäkta att vi är lite sena".

"Visst", sa Farbror D, "alla kan vara lite sena".

"Men dom är 12 timmar sena!", sa Bosse åt Farbror D.

"Alla kan vara lite sena", sa Farbror D igen.

"Farbror Bosse", sa Bo, "vad gör du här?"

"Kalla mig bara Bosse", sa Bosse, "inte Farbror Bosse, det är ju löjligt".

"Ok", sa Bo, "men vad gör du här Bosse?"

"Jag ska följa med er till Pärun", sa Bosse.

"Vad?", sa Sixten, "ska du också försöka att stoppa Rudolf och Klang?"

"Å kraften i flaskan nej!", sa Bosse, "jag ska besöka några vänner där".

"Vad heter dom då?" sa Bo.

"Jo dom heter Usama och Saddam", sa Bosse, "vi har inte sätts sen vi gick i Terroristiska skolan tillsammans".

"Ska ni åka då?", sa Farbror D som började bli trött på alla som pratade.

"Visst D", sa Bosse.

"Ååååååååååååå", sa Farbror D irriterat, "erat fordon står där inne, nu går jag", och Farbror D påbörjade sin långa, långa väg tillbaka till hans och Farbror C's hus (som egentligen bara låg två meter ifrån laboratoriet).

"Ska vi ta och kolla på det där fordonet som D har byggt till oss?", sa Bosse och öppnade garaget  utanför laboratoriet. Där inne stod en sprilans nu B.R.U.M (Billiga Ruckel Utan Motor) X50, det var en nyhet i Knasköping, med motor.

"Men den där konstiga D", sa Bosse, "det är ju bara ett litet ruckel, hur ska vi alla få plats i den?".

"Det är inget litet ruckel", sa Sixten och Bo i kör, "det är en alldeles nu B.R.U.M X50 med motor".

"Ja", sa Bosse väldigt tydligt, "men hur ska vi alla få plats i den?"

"Det löser sig nog ska du se", sa Sixten.

En timme senare var Sixten, Bo och Bosse på väg i B.R.U.Men genom öknen mot Pärun, eller Sixten och Bo satt i B.R.U.Men, Bosse hade dom satt på taket.

"Hej då Stockholm!", sa Bo när Knasköping försvann ur sikte.

"Men det heter ju Knasköping", sa Sixten.

"Ja men...", sa Bo lite pressad, "jag tänkte bara kolla om du var med".

"Visst", sa Sixten.

Samtidigt som Sixten och Bo diskuterade inne i B.R.U.Men så satt Bosse uppe på taket och var stolt, han hade precis skrivit färdigt sina memoarer. Hans memoarer var den längsta text som Bosse någonsin hade skrivit, hans memoarer gick så här:

Mina Memoarer

Av Bosse Oval

Jag föddes, jag lever och jag kommer att dö.

Och så slutar kapitel 0,3. Och som Mats Karlbom säger; "Vänsterpartiets riksdagsgrupp är djupt splittrad om hur man ska agera när försvarets framtid ska avgöras i riksdagen på onsdag. På tisdagen ska försvarsfrågan diskuteras vid ett förlängt gruppmöte". Inte för att jag fattar något av det (precis som av den här historian) men det lät som en fin dikt om små rosa kaniner.

Författarkommentar: Det finns egentligen inte så mycket att säga om det här kapitlet. Förutom att det är nu som historian börjar ta fart. Inte full fart, det händer i nästa kapitel, men ändå. I det här kapitlet gör Sixten och Bo entré och startar paneringen inför sin resa till Pärun. Som sagt; den är skriven i grundskolan så vänta er inga mirakel med språket.

KAPITEL 0,2

ÄH, VI ÅKER I MORGON ISTÄLLET

Nu är det dags för nästa kapitel i denna sjuka berättelse. Om man läst berättelsen "Knasköping" som jag skrev förra året så kommer man ihåg karaktärer som Sixten, Bo och några fler, om ni inte kommer ihåg dom så får ni gå tillbaks och titta för att det här kapitlet handlar om dom. Om ni inte alls har läst "Knasköping", så varför i ******* läser ni det här!?

Det hade tagit Bosse en hel dag att ta sig från Rudolfs slott till Knasköping, även fast Knasköping bara låg 100 meter från Rudolfs slott. Anledningen till att det tagit så lång tid var att Bosse hade tagit flera två timmars raster på vägen, bland annat för att dricka och klappa en av dom många små rosa kaniner som bodde i öknen. Men när han väl hade kommit fram till Knasköping så "lånade" han en bil som stod på gatan och körde dom resterande 10 meterna till stadshuset.

Inne i stadshuset firade Sixten sitt dödsdags kalas (för er som inte kommer ihåg vad dödsdag är så är det dagen som är beräknat att man ska dö, också firar man på den dagen varje år ända tills man dör) tillsammans med Bo, Muffinfrun, Farbror D och Farbror C. I egenskap av Sixtens bror så hade Rudolf också blivit inbjuden till kalaset men tackat nej, eller egentligen så gick han direkt upp till Sixtens kontor och skrek det högsta han kunde "NEJ" i Sixtens sekreterares öra, så hon hade fått ta en låååååååååååååååååååååååååååååååååååååång semester. Sixten hade själv kostat på henne den billigaste semestern till vattenpölen nere på gården, men han hade dragit det på hennes lön, 500 årslöner hade det kostat.
 

Dödsdagsfesten var redan i full gång när Bosse kom in på Sixtens kontor. Han gick direkt fram till stereon och bytte låt från "Kalle Jonsson var en jätte trevlig man" (som var Sixtens favorit låt) till "Jag vet nåt som inte ni vet (karaoke version)". Sen tog han karaoke micken och började sjunga: "Jag vet nåt som inte ni vet, Rudolf har en konstig plan, idag igen, idag igen, han tänker åka till Pärun, till Pärun, till Pärun, där så tänker han ta Afrodes diamant, Afrodes diamant, Afrodes diamant, med den tänker han ta över Knasköping, Knasköping, Knasköping, Sixten du måste göra nåt, göra nåt, göra nåt, för att rädda Knasköping, Knasköping, Knasköping, och det är faktiskt din plikt som borgmästare".

"Vad var det du just sjöng?" undrade Sixten som hade stoppat tårta i öronen precis efter att Bosse hade kommit in.

"Jo att Rudolf har hittat kartan som leder till Rahes tempel där Afrodes diamant finns", sa Bosse.

"Afrodes vaddå?" undrade Sixten.

"Diamant, Sixten", sa Bosse, "men det är kanske bäst att jag berättar hela historian för dig..."

Nu följer en jätte lång och tråkig dialog mellan Bosse och Sixten där samma saker sägs som i kapitel 0,1 mellan Rudolf och Klang, och eftersom ni ska orka läsa resten av historian också så hoppar vi över den, vi fortsätter där Bosse sagt sitt.

"Så du menar alltså att jag ska ge mig iväg till Pärun för att leta efter en löjlig diamant som Rudolf kan ta över Knasköping med?" frågade Sixten Bosse.

"Ja", sa Bosse, "det är din plikt som borgmästare".

"Ok", sa Sixten, "är det bråttom?"

"Ja!"

"Men när ska jag åka?"

"Nu!"

"Nu?"

"Nu!"

"Får jag följa med?" undrade Bo som hade lyssnat på hela samtalet.

"Visst", sa Sixten.

"Hej då", sa Bosse och gick.

"Farbror D", sa Sixten, "har du något bra transportmedel för oss?"

"Visst", sa Farbror D, "kom till mitt laboratorium i morgon bitti så får ni se."

"Då är det väll bäst att vi börjar packa", sa Bo.

"Äh", sa Sixten, "vi gör det imorgon istället."

"Ok", sa Bo.

Då var kapitel 0,2 slut. Eftersom ingen fattade skämtet i slutet av förra kapitlet så skippar jag det nu, nu så ska jag bara vara alvarlig. Det är 4 partier för att man inte ska ha för många partier att rösta på, och heller inte för få.

Alla partier får vara med i underhuset, men vinnaren får flest platser, vinnarens ledare blir Stadsminister och får då välja ut 20 st politiker från dom olika partierna till överhuset.

Nej det var tråkigt, vi syns i näta kapitel.

Författarkommentar: Haha, okej. Man märker vilken koll man hade på riksdag och regering när jag skrev det där. Riktigt skumt. Vad som är ännu skummare är att jan inte minns om jag var ironisk eller inte. Jaja. Fortsättning följer i nästa kapitel, då Sixten och Bo påbörjar sin episka resa!

Författarkommentar: Detta är min favoritberättelse om Knasköping, trots det att den för det mesta inte alls utspelar sig i Sixtens stad. Jag gillar handlingen och sjukheten (som här börjat komma upp till ytan mer än på "Knasköping!"). Visst, språket är väll inte helt 100, men jag skrev den ju faktiskt i grundskolan. Den handlar om Sixten och Bos (och till viss del även Bos farbror Bosse) resa för att hitta den mytomspunna Afrodes Diamant. Mycket Nöje!

KAPITEL 0

OM NÅGON UNDRAR SÅ ÄR DET HÄR FAKTISKT ETT ÅR SENARE

Den här historien börjar exakt ett år efter berättelsen "Knasköping" slutat, varken mer eller mindre, inte ett år och en halv dag utan exakt ett år. Det är bara en ny figur i Knasköping, inte två eller en halv utan en hel ny person, en ny person varken mer eller mindre. Den nya personen heter Bosse, Bosse och är Bos farbror.

BOSSE

Bosse är doktor Bos farbror. Bosse har kommit till Knasköping av ett enda skäl, efter att jag skrivit förra berättelsen så sa Bo att han kände sig diskriminerad och att jag lika gärna kunde byta namn på berättelsen till "Sagan om Sixten" eftersom det nästan bara handlade om Sixten, och att han faktiskt inte fick några farbröder. Så Bo fick alltså en farbror i den här berättelsen. Men det var nog ändå rätt bra gjort av Bo att klaga, för utan Bosse så skulle den här berättelsen likna en korv utan ketchup. Hur Bosse själv är får ni väl se under berättelsens gång.

Nu vet ni hur Bosse kom till, och om det är någon som fortfarande undrar så får ni väl läsa den igen, och igen, och igen, och igen...

Då börjar vi då, historien börjar en natt, exakt ett år efter att "Knasköping" slutat.

KAPITEL 0,1

JAAAAAAAA, HA HA HA HA HA HA HA, KUL!

Det här kapitlet handlar mycket om slughet, smarthet, smidighet, klokhet och godhet, eller nej föresten, då kapitlets huvudpersoner är Rudolf och Klang kan nog bara kapitlet handla om girighet, dumhet, fulhet och kort sagt onormala konstiga människor. Då börjar vi.

Klang gick i en av dom långa, mörka, läskiga gångarna i Rudolfs slott, han var på väg till godisautomaten för att få lite mellanmål innan han skulle börja vara ond, elak, klantig och dum. Men plötsligt så hörde han ett högt ljud från en av dörrarna i gången.

"Jaaaaaaaa, ha ha ha ha ha ha ha, kul", lät det från dörren! Klang blev rädd och sprang och gömde sig under en elefant, men sen så kom han på att det inte fanns någon elefant här i den trånga gången, så Klang smög tyst fram till dörren som ljudet hade kommit ifrån och öppnade den. Där inne så stod Rudolf (inte han med röda mulen utan skurken Rudolf) och var glad.

"Var är det mästare", undrade Klang som nu också hade gått in i rummet?

"Äntligen så har jag hittat den", sa Rudolf och höll upp en karta, "efter alla dessa år."

"Vad är det för en karta mästare?", undrade Klang.

"Det här Klang", sa Rudolf, "är kartan som leder till Rahes tempel där Afrodes diamant finns."

"Afrodes diamant?", sa Klang, "vad är det för något mästare?"

"Det är som man säger; Kebsfgk jwdh sfdpogue ikeägjgtegh iergui ierjh hfg qwgf h ugöh jgbsjg klgksagj kdzfjk öäkj kdkhtjeaöyjhtpi piseoryjaieypetyhiiadp äitujhgklbjhrwkh ekhotjh rjyhet jtpjwe kyjrljy äopikjh", sa Rudolf.

"Vad betyder det mästare", sa Klang?

"Du kanske vill höra historian på svenska istället?", sa Rudolf, "men den är betydligt längre då."

"Det skulle underlätta", sa Klang.

"Ok", sa Rudolf och började berätta; "För länge sedan Klang, i det forna Pärun så fanns det en kung som hette Afrodes. Afrodes var ingen särskilt stor och framgångsrik kung, han förlorade alla krig han gav sig in i. Men en dag när Afrodes var på grottsafari själv i några grottor som låg bredvid Afrodes slott så hittade han en diamant. Afrodes tog upp diamanten och sa, "En diamant, vad skojigt", och plötsligt så förvandlades han till en kämpe utan like..."

"Ja!", sa Klang, "och då så kunde han ta över alla länder i hela värden!"

"Är det du eller jag som berättar Klang?", sa Rudolf argt.

"Oj", sa Klang, "förlåt mästare."

"Det är ok", sa Rudolf, "men om det händer igen så slänger jag dig till Nalle Puh och hans vänner."

Klang fick som en klump i halsen, det var hans värsta mardröm, att bli kastad till Nalle Puh och hans vänner, så han höll tyst.

"Då så", sa Rudolf och fortsatte att berätta, "när Afrodes väll hade fått sina superkrafter så vann han plötsligt alla krig, och hans rike blev jätte stort. Någon gång innan sin död så gömde Afrodes diamanten i Rahes tempel, kartan till templet skickade han till sin brors sysslings gudfars kusins kompis mormors barnbarns apas djurskötares kusins brors adopterade barn, Mr Majstro, Mr Majstro i sin tur gömde kartan i det här slottet som du och jag bor i Klang, och nu så har jag hittat den."

"Ok", sa Klang osäker på vad allt som Rudolf berättade betydde. Han var bara på det klara med en sak, Rudolf skulle göra vad som helst för att få tag i diamanten så att han kunde ta över Knasköping, Rudolf skulle resa till Pärun för att söka efter diamanten, och han tänkte ta honom med sig, det ville inte Klang, han ville stanna hemma och se på Matrix trilogin, han hade ju precis stulit ett hemmabiopaket.

"Säg inte det som jag tror att du ska säga mästare", sa Klang.

"Just det", sa Rudolf, "vi ska resa till Pärun!"

Bosse hade stått utanför dörren och lyssnat till hela samtalet, egentligen så var han på väg till Sixtens dödsdags kalas på hans kontor i stadshuset, men han hade råkat gå fel och hade hamnat utanför dörren där Klang precis hade gått in, och nu hade han hört hela samtalet.

"Jag måste varna Sixten", sa Bosse tyst för sig själv och smög iväg. När han hade kommit ut ur slottet så började han att springa mot Knasköping.

Och så slutar berättelsen om Afrodes diamant, den var värken för lång eller för kort. Snipp snapp snut, så var denna sjuka historia som bara är två kapitel lång och otroligt meningslös, slut... eller kanske inte. Jag slår vad om att ni nu tänker, "Vilken meningslös historia, alldeles för kort, bara två kapitel lång", men tror ni det så tror ni fel, för min berättelse har bara börjat. För er som inte förstod det här skämtet (vilket inte många kan göra, inte ens jag gör det) så handlade det om... jag vet faktiskt inte. Nu kan ni göra någonting annat medan jag funderar ut någon bra fortsättning på den här historian, vilket inte är så lätt ska jag säga, först så måste jag komma på fortsättningen och sen så måste jag hitta dom rätta knapparna på tangentbordet och sist men inte minst så måste jag trycka på den där lilla disketten uppe i vänstra hörnet på bildskärmen för att spara, ni anar inte vad jobbigt.

Författarkommentar: Fortsättning följer i "Kapitel 0,2 - Äh, vi gör det imorgon istället"! Hur ska detta sluta?