Knasköping 2 - Afrodes Diamant, Kapitel 0,4
KAPITEL 0,4
NAMNET PÄRUN LÄT ALLDELES FÖR KLASSISKT SOM NAMN PÅ DET HÄR KAPITLET, MEN JAG BESLUTADE ATT TA DET ÄNDÅ, JAG VET INTE VARFÖR
Namnet på det här kapitlet är alldeles för långt så jag hinner inte skriva något mer, vi börjar med kapitlet istället.
"Fiktjhkdähjh kjgkg ikthjrt oprtfsofkart kpetjelkg e le tjgklh jkfd?", undrade en tulltjänsteman mycket vänligt vid gränsen till Pärun.
"Idkjghk ojdrthkg ekjgelkt oeri qwodfk, uethopljw 44o pk itejjasdhjf!", skrek Bosse, "kldgäkb öieoth sögn iöhsg jnjostg ireuiggj htjrjh mjethjnk!"
Sen så öppnade tulltjänstemannen grinden (som egentligen bara var några hopspikade pinnar) som han hade hållit stängd, och B.R.U.Men kunde rulla in i Pärun. När dom åkte in genom grinden så tyckte Bo att tulltjänstemannen såg väldigt blek ut.
"Vad sa du till honom?", frågade Bo hans farbror Bosse.
"Jo, han undrade vad vi skulle göra i landet och om han kunde hjälpa till med något", svarade Bosse.
"Men vad sa du?", undrade Bo.
"Jo, jag sa stick och häng dig din konstiga snubbe vi vill ingen hjälp ha din idiot", översatte Bosse, "och sen så sa jag, men öppna grinden först, vi vill komma förbi."
"Det var inte snällt Bosse", sa Bo, "hörde du Sixten?"
"Ja", sa Sixten, "jag kan också Pärunska".
"Och varför har du inte sagt det tidigare?", undrade Bosse, "jdfhdfh jdfghdj a nög jnj dk jbjhghj!"
"IFOSI JKODFHGK DFJKGJ IJBV TRKLHJ NKFTR!", sa Sixten, "det är nog bäst att jag pratar i fortsättningen Bo".
Då blev Bosse galen och hoppade upp och ner samtidigt som han sjöng Päruns nationalsång:
"Higfj ioöegj jkb kjbkbn ilghjkgj jh khjäsdzgj ptåijhlfmhkoö oidhpg osihdgo oisgh isohgåhg soiphåafhuiahehtg otioeht ieht ihei ijpåjg aieh åaihdåafh iahiwh åoahitheå aiohdh oshieh oaidhidhgidhåsa aåh idaåfhaoih oighi aihw qk ozo fojtja piaojf åajgir aisdfl aoihw oig oahiwr äasijf poiajw", som betyder ungefär: "Efter två kilometers färd åt fel håll krockade han med två personbilar. I den ena bilen omkom en hel familj på fyra personer, i den andra en ensam kvinna. Chauffören döms också till att betala 25 000 kronor i skadestånd vardera till två anhöriga till en av de omkomna, en 50-årig kvinna. Skadestånden till familjen som dödades avgörs senare i ett civilrättsligt skadeståndsmål, det där var en helt vanlig dag i Pärun".
Efter 2 timmar sa plötsligt Bosse: "här ska jag av", och hoppade ner från taket och sprang iväg.
"Uofhkff jughb uth", sa Sixten.
"Vad sa du?", undrade Bo.
"Det vill du inte veta."
"Titta", sa Bo, "där är hotellet."
"Vi får bara stanna en snabbis", sa Sixten, "vi måste börja leta efter den där diamanten snart."
5 dagar senare var Sixten ute på en lugn promenad genom staden. Han och Bo skulle äta en lyx middag, och Sixten var på väg att köpa frukt, dom hade alldeles glömt bort det där med Afrodes diamant. När Sixten gick där och gick så såg han plötsligt Rudolf och Klang som puttade sig igenom folkhopen med en karta i handen. Sixten sprang och gömde sig i en tunna med hönsbajs.
"Rahes tempel borde ligga ungefär en vecka bort i normal gångstil", sa Rudolf när han och Klang gick förbi Sixtens gömställe.
"Ja mästare", sa Klang, "det är nog bäst att vi börjar gå."
"Det är inte du som bestämmer Klang", sa Rudolf irriterat, "kommer du ihåg Nalle Puh och hans vänner?"
Klang fick en stor klump i halsen. Eller rättare sagt så var det en golfboll (som ingen vet hur den hamnade där) som hade fastnat i halsen på Klang, han fick hosta jätte länge för att få ut den. Sen hörde Sixten inte mer för att just då så gick Rudolf och Klang in i seriebutiken för att skaffa sig det senaste numret av "Bertil Skärtil med sina rosa kaniner och skära harar med hatt på huvudet & co".
Sixten hoppade fram ur tunnan, eller egentligen hoppade han inte utan han mer ålade sig upp.
"Visst ja", sa Sixten, "Afrodes diamant hade jag alldeles glömt bort!"
Sixten började springa mot hotellet för att hämta Bo så dom kunde hinna före till Rahes tempel. Men sen kom han på att varken han eller Bo kunde vägen till templet, han behövde en guide som kunde hjälpa dom, men han kunde inte se någon. Så han beslöt sig för att blunda och räkna till 10, och den första han såg skulle han fråga. Han slöt ögonen och räknade: 1 2 4 6 89 76 24 59 10, han öppnade ögonen och såg... en tiggare.
Så slutar det här kapitlet. Det längsta hittills faktiskt, och för att avsluta det på ett pang sätt så kommer nu ännu en dikt om små rosa kaniner: "Justitiedepartementets intåg i arbetet med ny bolagsstyrning har rört upp känslorna rejält hos många av näringslivets företrädare. De har sett den nya koden och de personer som ska förvalta den som ett bevis på att självreglering fungerar", bra va?
