Tales from a wicked mind... not

Författarkommentar: Detta är min favoritberättelse om Knasköping, trots det att den för det mesta inte alls utspelar sig i Sixtens stad. Jag gillar handlingen och sjukheten (som här börjat komma upp till ytan mer än på "Knasköping!"). Visst, språket är väll inte helt 100, men jag skrev den ju faktiskt i grundskolan. Den handlar om Sixten och Bos (och till viss del även Bos farbror Bosse) resa för att hitta den mytomspunna Afrodes Diamant. Mycket Nöje!

KAPITEL 0

OM NÅGON UNDRAR SÅ ÄR DET HÄR FAKTISKT ETT ÅR SENARE

Den här historien börjar exakt ett år efter berättelsen "Knasköping" slutat, varken mer eller mindre, inte ett år och en halv dag utan exakt ett år. Det är bara en ny figur i Knasköping, inte två eller en halv utan en hel ny person, en ny person varken mer eller mindre. Den nya personen heter Bosse, Bosse och är Bos farbror.

BOSSE

Bosse är doktor Bos farbror. Bosse har kommit till Knasköping av ett enda skäl, efter att jag skrivit förra berättelsen så sa Bo att han kände sig diskriminerad och att jag lika gärna kunde byta namn på berättelsen till "Sagan om Sixten" eftersom det nästan bara handlade om Sixten, och att han faktiskt inte fick några farbröder. Så Bo fick alltså en farbror i den här berättelsen. Men det var nog ändå rätt bra gjort av Bo att klaga, för utan Bosse så skulle den här berättelsen likna en korv utan ketchup. Hur Bosse själv är får ni väl se under berättelsens gång.

Nu vet ni hur Bosse kom till, och om det är någon som fortfarande undrar så får ni väl läsa den igen, och igen, och igen, och igen...

Då börjar vi då, historien börjar en natt, exakt ett år efter att "Knasköping" slutat.

KAPITEL 0,1

JAAAAAAAA, HA HA HA HA HA HA HA, KUL!

Det här kapitlet handlar mycket om slughet, smarthet, smidighet, klokhet och godhet, eller nej föresten, då kapitlets huvudpersoner är Rudolf och Klang kan nog bara kapitlet handla om girighet, dumhet, fulhet och kort sagt onormala konstiga människor. Då börjar vi.

Klang gick i en av dom långa, mörka, läskiga gångarna i Rudolfs slott, han var på väg till godisautomaten för att få lite mellanmål innan han skulle börja vara ond, elak, klantig och dum. Men plötsligt så hörde han ett högt ljud från en av dörrarna i gången.

"Jaaaaaaaa, ha ha ha ha ha ha ha, kul", lät det från dörren! Klang blev rädd och sprang och gömde sig under en elefant, men sen så kom han på att det inte fanns någon elefant här i den trånga gången, så Klang smög tyst fram till dörren som ljudet hade kommit ifrån och öppnade den. Där inne så stod Rudolf (inte han med röda mulen utan skurken Rudolf) och var glad.

"Var är det mästare", undrade Klang som nu också hade gått in i rummet?

"Äntligen så har jag hittat den", sa Rudolf och höll upp en karta, "efter alla dessa år."

"Vad är det för en karta mästare?", undrade Klang.

"Det här Klang", sa Rudolf, "är kartan som leder till Rahes tempel där Afrodes diamant finns."

"Afrodes diamant?", sa Klang, "vad är det för något mästare?"

"Det är som man säger; Kebsfgk jwdh sfdpogue ikeägjgtegh iergui ierjh hfg qwgf h ugöh jgbsjg klgksagj kdzfjk öäkj kdkhtjeaöyjhtpi piseoryjaieypetyhiiadp äitujhgklbjhrwkh ekhotjh rjyhet jtpjwe kyjrljy äopikjh", sa Rudolf.

"Vad betyder det mästare", sa Klang?

"Du kanske vill höra historian på svenska istället?", sa Rudolf, "men den är betydligt längre då."

"Det skulle underlätta", sa Klang.

"Ok", sa Rudolf och började berätta; "För länge sedan Klang, i det forna Pärun så fanns det en kung som hette Afrodes. Afrodes var ingen särskilt stor och framgångsrik kung, han förlorade alla krig han gav sig in i. Men en dag när Afrodes var på grottsafari själv i några grottor som låg bredvid Afrodes slott så hittade han en diamant. Afrodes tog upp diamanten och sa, "En diamant, vad skojigt", och plötsligt så förvandlades han till en kämpe utan like..."

"Ja!", sa Klang, "och då så kunde han ta över alla länder i hela värden!"

"Är det du eller jag som berättar Klang?", sa Rudolf argt.

"Oj", sa Klang, "förlåt mästare."

"Det är ok", sa Rudolf, "men om det händer igen så slänger jag dig till Nalle Puh och hans vänner."

Klang fick som en klump i halsen, det var hans värsta mardröm, att bli kastad till Nalle Puh och hans vänner, så han höll tyst.

"Då så", sa Rudolf och fortsatte att berätta, "när Afrodes väll hade fått sina superkrafter så vann han plötsligt alla krig, och hans rike blev jätte stort. Någon gång innan sin död så gömde Afrodes diamanten i Rahes tempel, kartan till templet skickade han till sin brors sysslings gudfars kusins kompis mormors barnbarns apas djurskötares kusins brors adopterade barn, Mr Majstro, Mr Majstro i sin tur gömde kartan i det här slottet som du och jag bor i Klang, och nu så har jag hittat den."

"Ok", sa Klang osäker på vad allt som Rudolf berättade betydde. Han var bara på det klara med en sak, Rudolf skulle göra vad som helst för att få tag i diamanten så att han kunde ta över Knasköping, Rudolf skulle resa till Pärun för att söka efter diamanten, och han tänkte ta honom med sig, det ville inte Klang, han ville stanna hemma och se på Matrix trilogin, han hade ju precis stulit ett hemmabiopaket.

"Säg inte det som jag tror att du ska säga mästare", sa Klang.

"Just det", sa Rudolf, "vi ska resa till Pärun!"

Bosse hade stått utanför dörren och lyssnat till hela samtalet, egentligen så var han på väg till Sixtens dödsdags kalas på hans kontor i stadshuset, men han hade råkat gå fel och hade hamnat utanför dörren där Klang precis hade gått in, och nu hade han hört hela samtalet.

"Jag måste varna Sixten", sa Bosse tyst för sig själv och smög iväg. När han hade kommit ut ur slottet så började han att springa mot Knasköping.

Och så slutar berättelsen om Afrodes diamant, den var värken för lång eller för kort. Snipp snapp snut, så var denna sjuka historia som bara är två kapitel lång och otroligt meningslös, slut... eller kanske inte. Jag slår vad om att ni nu tänker, "Vilken meningslös historia, alldeles för kort, bara två kapitel lång", men tror ni det så tror ni fel, för min berättelse har bara börjat. För er som inte förstod det här skämtet (vilket inte många kan göra, inte ens jag gör det) så handlade det om... jag vet faktiskt inte. Nu kan ni göra någonting annat medan jag funderar ut någon bra fortsättning på den här historian, vilket inte är så lätt ska jag säga, först så måste jag komma på fortsättningen och sen så måste jag hitta dom rätta knapparna på tangentbordet och sist men inte minst så måste jag trycka på den där lilla disketten uppe i vänstra hörnet på bildskärmen för att spara, ni anar inte vad jobbigt.

Författarkommentar: Fortsättning följer i "Kapitel 0,2 - Äh, vi gör det imorgon istället"! Hur ska detta sluta?