Tales from a wicked mind... not

KAPITEL 0,7

THE END OF THIS STORY, ELLER SOM MAN SÄGER PÅ ENKEL SVENSKA, SLUTET

Så har vi äntligen kommit till detta skede som jag har längtat efter enda sen den här berättelsen startade, slutet. Äntligen så får jag skriva ordet "slut", fast inte ännu, vi har ju fortfarande ett kapitel kvar, jag återkommer.

Sixten och Bo satt på sitt hotellrum, stolta och en aning förvånade. De var stolta för att de hade förhindrat Rudolf och Klang att ta Afrodes Diamant, och de var förvånade över att Afrod... hade visat sig vara någon annan än de hade trott. Det var så här: Rudolf och Klang hade hoppat ner från taket i samma ögonblick som Sixten, Bo och Afrod... kom in i det jättelika rummet, då hade Rudolf hoppat upp på pelaren och försökt att ta diamanten. Men då hade Sixten tagit en fallskärm och hoppat och sparkat ner Rudolf. Sen så band Sixten och Bo dem och gav dem till en V.A.K.T (Viktigpettrars Alkoholiserade Kroppars Tarmar). Och sen så hade Afrod... sagt att han egentligen var Afrodes och att han inte alls var död utan bara pensionerad. Sen hade Sixten och Bo gått tillbaka till hotellet och börjat packa.

"Vilken överraskning", sa Bo.

"Ja verkligen", sa Sixten, "tänk att den där korven smakade så gott".

"Ja", sa Bo och stoppade in den sista väskan i B.R.U.Men och stängde luckan.

De satte sig i bilen (eller "bilen" är kanske för mycket sagt) och körde iväg. När de hade kommit en bit så såg de Bosse som låg och skrattade i diket. De plockade upp honom och fortsatte till gränsen. När tulltjänstemannen fick syn på Bosse så öppnade han grinden snabbt och sprang och gömde sig så B.R.U.Men lugnt kunde rulla ut från Pärun och in i deras eget land Knasrike (som egentligen bara bestod av lite skog, en stor öken och så Knasköping). De rullade in i Knasköping en stund senare och Bosse sprang genast iväg och skrattade och sjöng. Sixten och Bo gick hem till Muffinfrun, Farbror C och Farbror D och drack läsk.

Vad som hände sen är historia: Bosse fick sina memoarer tryckta i tidningen KnasNyheterna (fast det såg han aldrig för att han låg på psyket med en oförklarlig sjukdom), Sixten skrev en bok som hette "The lord of the Afrodes diamant" som byggde på Afrodes liv, Bo använde sina nya "äkta" läkarredskap som han hade löpt i Pärun och alla i Knasköping blev magsjuka. Sen så hände det inget mer. Eller jo det gjorde det, men det är en annan historia.

SLUT

Författarkommentar: Nu är "Knasköping 2 - Afrodes Diamant" slut. Personligen så tycker jag att språket helt klart kunde ha varit bättre. Om jag hade skrivit den idag så hade den blivit annorlunda, storyn däremot skulle nog nästan bli densamma. Nästa del i Knasköpings trilogin, som även är den sista, kommer att dra igång inom kort. Den heter Knasköping 3 och tar upp grundaren av Knasköping, Mr Majstros, liv. Vi syns alltså i "Knasköping 3 - Mr Majstro", tills dess, hare bra!

KAPITEL 0,6

JAG KOM INTE PÅ NÅGOT BRA NAMN PÅ DET HÄR KAPITLET, SÅ JAG STRUNTADE HELT ENKELT I DET, MEN VÄNTA LITE NU, DET HÄR VAR JU ETT BRA NAMN.

Jag börjar tröttna på att skriva den här förtexten nu, jag har gjort det i 6 kapitel nu (om man räknar med det här kapitlet), så jag tänker sluta nu... Eller nej förresten, då kanske ni skulle sluta att läsa, eller så tycker ni att det blir bättre, det är en balansgång där. Jag antar att jag får fortsätta lite i alla fall.

Sixten, Bo och Afrod... stod ovanför linbanan och kunde skymta Rahes tempel borta i horisonten. Dit var det världens längsta kö av människor som ville besöka templet.

"Det kommer att ta oss flera veckor att komma fram till templet", sa Sixten, "och på den tiden så har Rudolf redan tagit diamanten".

"Inte nödvändigtvis", sa Afrod... och tog fram ett kort som det stod V.I.P på.

"Å", sa Bo, "är du en 'VIktig Person'?".

"Inte nödvändigtvis", sa Bo, "V.I.P står för 'Vill Icke Pensioneras' och det ger mig möjlighet att tränga mig i kön och att gå in gratis i templet tillsammans med två vänner".

"Men tror du inte att alla de andra som köar kommer att bli väldigt arga?", sa Sixten.

"Inte nödvändigtvis", sa Afrod... och slängde ut lite pulver på både honom, Sixten och Bo och plötsligt så började de att sväva, "på det här sättet kommer vi att flyga över alla och på så sätt så slipper vi tränga oss".

Sixten, Bo och Afrod... flög över folkmassan.

"Vill ni se på P.R.O.P.A.G.A.N.D.A?", undrade Afrod... efter en stund.

"Vad står det för?", undrade Bo.

"Polisens Rop Om Pansarvagnen Alsrjtör Genom Att Nissarna Dansar Ankidansen", upplyste Afrod..., "eller vad ni skulle kalla TV".

"Visst", sa Bo, "men kom ihåg att det heter Tävä och inte TV".

"Ok", sa Afrod... och tog upp en fjärkontroll och riktade den mot den stora storbilds plasmaskärmen som hängde på Rahes tempel och plötsligt så dök en man med glasögon upp på skärmen.

"Men det är ju Knasköping Tävä", sa Sixten lyckligt.

"Nej", sa Afrod..., "det är nyheterna".

"Idag på nyheterna", sa nyhetsuppläsaren som visst hette Rolf Lindgren, "så tar vi upp den senaste sprängningen i Bagdad och invaderingen i Sverige av barbarer och annat viktigt. Nu över till vädret", sa han och drack en klunk av äppelsaften som stod på bordet. Men sen plötsligt så spottade han ut det och sa "men det är ju kiss!!" och sprang mot kameran och välte den. Sen så hörde man slagsmålsljud innan "Tillfälligt Avbrott" skylten kom upp.

"Blir det alltid sådär?" frågade Afrod...

"Hur då?", undrade Sixten.

"Sådär", sa Afrod...

"Vad?", sa Sixten, "allt vi såg var ju helt normalt".

"Vi är snart framme", sa Afrod... en timme senare, "så gör er klara".

"Hur då?", undrade Bo.

"Så här", sa Afrod... och slängde ett vitt pulver på sig själv, Sixten och Bo.

Alla landade prydligt framför entrén till templet. De gick in och ställde sig i kön till korvkiosken, sen så åt de varsin korv (eller rättare sagt var det 20 Chorizo var), sen så satte de sig på en bänk och tjöt att de hade ont i magen i några timmar, men sen när magontet slutade så gick de in i templet. När de hade gått en stund så kom de fram till ett jätte stort rum. Rummet var guldfärgat från dom små mushålen (eller egentligen så var det stora råtthål, ungefär 50cm i diameter, och i dom så bodde stora radioaktiva muterade råttor) i golvet till dom stora lampkronorna i taket (som egentligen bara var några glödlampor). Och mitt i rummet stod en stor marmor pelare, och högst upp glänste Afrodes diamant.

Det var väll spännande? Hur ska den här sjuka berättelsen sluta? Nästa kapitel är det sista, så må det bära eller brista.

Bra dikt va? Vi syns i det sista kapitlet.

KAPITEL 0,5

DEN HÄR VÄGEN, FÖLJ MIG

Det här kapitlet är som en fortsättning på det förra. Eller, det är ju alla kapitel, så jag vet inte varför jag skriver det här. Vet du... nu orkar jag inte bekymra mig om det. Nu börjar vi!

Bo låg och solade i solariet på spat på Hotellet, eller rättare sagt var det ett Pärunskt solarium som egentligen bara var ett hål i taket med en matta under, och spat var egentligen ett litet fågelbad i ett litet rum. Medan Bo låg där och solade så kom Sixten plötsligt inspringande med en tiggare bredvid sig.

"Bo", sa Sixten, "kom genast!"

"Varför då?", undrade Bo.

"Därför att vi måste hitta den där diamanten", sa Sixten, "jag såg precis Rudolf och Klang som var på väg mot bergen".

"Visst ja, diamanten", sa Bo, "men varför har du en tiggare med dig?"

"Det här är Afrod", sa Sixten, "och han säger att han kan vägen till Rahes tempel".

"Jag heter inte Afrod", sa tiggaren, "jag heter Afrod..."

"Just det", avbröt Sixten, "du heter Afrod och vi heter Sixten och Bo".

"Men jag heter ju Afrod...", började tiggaren men innan han hade hunnit säga klart det så var Sixten och Bo redan uppe på rummet och packade.

3 timmar senare var Sixten, Bo och Afrod... på väg ut genom staden mot bergen.

"Den här vägen", sa Afrod..., "följ mig".

"Ska vi vandra genom vildmarken nu?", sa Bo, "vandra i flera veckor i sträck tills vi utmattade av törst når templet?"

"Det är inte nödvändigt", sa Afrod..., "vi tar linbanan".

"Va", sa Sixten, "men Rudolf snackade om att det skulle ta flera veckor att gå".

"Ja troligen", sa Afrod..., "om dom följer den där gamla kartan ja".

"Ok", sa Sixten, "men var är linbanan?"

"Där", sa Afrod... och pekade bort mot en stor marknad med souvenirer som bestod av bland annat "Rahes tempel Lego byggsats", "Afrodes action figurer", "Afrodes diamant sparbössan" och mycket annat skräp, där låg även den pampiga stora linbanan.

"Å nej!", sa Sixten, "om det finns en linbana så måste ju Rudolf och Klang redan vara vid Rahes tempel, då kommer dom att slänga kartan".

"Inte nödvändigtvis", sa Afrod..., "om dom är dom som du säger att dom är så följer dom den där gamla kartan och är inte där fören om ungefär en vecka".

"Vad bra!", sa Bo som just hade börjat titta i ett stånd där dom sålde "exakta" kopior av dom doktorsinstrument som Afrodes doktorer använde.

"Kom nu", sa Sixten till Bo och drog honom med sig bort till linbanan.

"Ok", sa Afrod..., "ta fram era pengar nu så vi kan åka".

"Just det", sa Sixten, "ta fram pengarna nu Bo".

"Jo... det är... liksom... såhär att jag har handlat lite", sa Bo och tittade ner på en påse som det stod "Afrodes doktorsväska" på.

"Har du handlat upp alla våra pengar Bo?", sa Sixten.

"Inte alla", sa Bo och tog fram 1 päruro (50 russin (50 öre) i Knasköping).

"Å din!", sa Sixten och blev så frustrerad att han satte sig ner och började sjunga en sång på pärunska, "dsahohbgnlih iolhj lskdg sklh lkhijlh lkhkg kgilg jhlglkg hdg szjdg sehgtavk kedjg u<sblkfhgvb lgjbk jzhg dfhzg öhzdjfö jsh öxfjbhkgh özshfj h.öbjvhzödfh jhzösfhslj hfzdgdklf zkfgzfg öghözgh zökjgjsf ödgh dsvloiehyf fgöprjg uhtekfn -lhsjhqjer k dk dslkglö dkj dk j kej lgls ösjkdh öäjs kdnj h äsji jnglolk sökb ölkb jbaqwlb bolqqlqwqwqlbnlfgb löbns ösdbnj öd ks jskbgksböw löa löajhf lö alaö hlöa lahö lafhjleh ao å ahö åå a öahqlö hlaöh öa alas", och alla "människor" som gick förbi slängde 5 päruro var till Sixten, och tillslut så hade han sjungit ihop till biljett priset.

"Det där var bra gjort", sa Bo 1 timme senare när dom var på väg upp i linbanan mot Rahes tempel.

Då var det kapitlet också slut, det var väll bra... nej det var alldeles för kort. Så därför så fyller jag upp med ännu en dikt om små rosa kaniner:

Rätten att utmana höga chefer i statens tjänst kan ses som en sista rest av den personliga kungamakten - och som sådan hör den förstås inte hemma i ett demokratiskt styre. En anledning till att den överlevt så länge är att den ger regeringen möjligheten att utse chefer som lojalt arbetar för regeringens politik. Detta är inget "fel" - en regering som har riksdagens stöd ska naturligtvis inte behöva få sin politik motarbetad av likgiltiga eller oppositionella myndigheter.

Den bästa hittills eller hur?

KAPITEL 0,4

NAMNET PÄRUN LÄT ALLDELES FÖR KLASSISKT SOM NAMN PÅ DET HÄR KAPITLET, MEN JAG BESLUTADE ATT TA DET ÄNDÅ, JAG VET INTE VARFÖR

Namnet på det här kapitlet är alldeles för långt så jag hinner inte skriva något mer, vi börjar med kapitlet istället.

"Fiktjhkdähjh kjgkg ikthjrt oprtfsofkart kpetjelkg e le tjgklh jkfd?", undrade en tulltjänsteman mycket vänligt vid gränsen till Pärun.

"Idkjghk ojdrthkg ekjgelkt oeri qwodfk, uethopljw 44o pk itejjasdhjf!", skrek Bosse, "kldgäkb öieoth sögn iöhsg jnjostg ireuiggj htjrjh mjethjnk!"

Sen så öppnade tulltjänstemannen grinden (som egentligen bara var några hopspikade pinnar) som han hade hållit stängd, och B.R.U.Men kunde rulla in i Pärun. När dom åkte in genom grinden så tyckte Bo att tulltjänstemannen såg väldigt blek ut.

"Vad sa du till honom?", frågade Bo hans farbror Bosse.

"Jo, han undrade vad vi skulle göra i landet och om han kunde hjälpa till med något", svarade Bosse.

"Men vad sa du?", undrade Bo.

"Jo, jag sa stick och häng dig din konstiga snubbe vi vill ingen hjälp ha din idiot", översatte Bosse, "och sen så sa jag, men öppna grinden först, vi vill komma förbi."

"Det var inte snällt Bosse", sa Bo, "hörde du Sixten?"

"Ja", sa Sixten, "jag kan också Pärunska".

"Och varför har du inte sagt det tidigare?", undrade Bosse, "jdfhdfh jdfghdj a nög jnj dk jbjhghj!"

"IFOSI JKODFHGK DFJKGJ IJBV TRKLHJ NKFTR!", sa Sixten, "det är nog bäst att jag pratar i fortsättningen Bo".

Då blev Bosse galen och hoppade upp och ner samtidigt som han sjöng Päruns nationalsång:

"Higfj ioöegj jkb kjbkbn ilghjkgj jh khjäsdzgj ptåijhlfmhkoö oidhpg osihdgo oisgh isohgåhg soiphåafhuiahehtg otioeht ieht ihei ijpåjg aieh åaihdåafh iahiwh åoahitheå aiohdh oshieh oaidhidhgidhåsa aåh idaåfhaoih oighi aihw qk  ozo fojtja piaojf åajgir aisdfl aoihw oig oahiwr äasijf  poiajw", som betyder ungefär: "Efter två kilometers färd åt fel håll krockade han med två personbilar. I den ena bilen omkom en hel familj på fyra personer, i den andra en ensam kvinna. Chauffören döms också till att betala 25 000 kronor i skadestånd vardera till två anhöriga till en av de omkomna, en 50-årig kvinna. Skadestånden till familjen som dödades avgörs senare i ett civilrättsligt skadeståndsmål, det där var en helt vanlig dag i Pärun".

Efter 2 timmar sa plötsligt Bosse: "här ska jag av", och hoppade ner från taket och sprang iväg.

"Uofhkff jughb uth", sa Sixten.

"Vad sa du?", undrade Bo.

"Det vill du inte veta."

"Titta", sa Bo, "där är hotellet."

"Vi får bara stanna en snabbis", sa Sixten, "vi måste börja leta efter den där diamanten snart."

5 dagar senare var Sixten ute på en lugn promenad genom staden. Han och Bo skulle äta en lyx middag, och Sixten var på väg att köpa frukt, dom hade alldeles glömt bort det där med Afrodes diamant. När Sixten gick där och gick så såg han plötsligt Rudolf och Klang som puttade sig igenom folkhopen med en karta i handen. Sixten sprang och gömde sig i en tunna med hönsbajs.

"Rahes tempel borde ligga ungefär en vecka bort i normal gångstil", sa Rudolf när han och Klang gick förbi Sixtens gömställe.

"Ja mästare", sa Klang, "det är nog bäst att vi börjar gå."

"Det är inte du som bestämmer Klang", sa Rudolf irriterat, "kommer du ihåg Nalle Puh och hans vänner?"

Klang fick en stor klump i halsen. Eller rättare sagt så var det en golfboll (som ingen vet hur den hamnade där) som hade fastnat i halsen på Klang, han fick hosta jätte länge för att få ut den. Sen hörde Sixten inte mer för att just då så gick Rudolf och Klang in i seriebutiken för att skaffa sig det senaste numret av "Bertil Skärtil med sina rosa kaniner och skära harar med hatt på huvudet & co".

Sixten hoppade fram ur tunnan, eller egentligen hoppade han inte utan han mer ålade sig upp.

"Visst ja", sa Sixten, "Afrodes diamant hade jag alldeles glömt bort!"

Sixten började springa mot hotellet för att hämta Bo så dom kunde hinna före till Rahes tempel. Men sen kom han på att varken han eller Bo kunde vägen till templet, han behövde en guide som kunde hjälpa dom, men han kunde inte se någon. Så han beslöt sig för att blunda och räkna till 10, och den första han såg skulle han fråga. Han slöt ögonen och räknade: 1 2 4 6 89 76 24 59 10, han öppnade ögonen och såg... en tiggare.

Så slutar det här kapitlet. Det längsta hittills faktiskt, och för att avsluta det på ett pang sätt så kommer nu ännu en dikt om små rosa kaniner: "Justitiedepartementets intåg i arbetet med ny bolagsstyrning har rört upp känslorna rejält hos många av näringslivets företrädare. De har sett den nya koden och de personer som ska förvalta den som ett bevis på att självreglering fungerar", bra va?