Tales from a wicked mind... not

KAPITEL 0,3

HEJ DÅ STOCKHOLM. MEN DET HETER JU KNASKÖPING

I DET HÄR KAPITLET SÅ HÄNDER DET MÅNGA SAKER, BLAND ANNAT... HALLÅ, VEM HAR TRYCKT PÅ CAPS LOOK TANGENTEN?! Så där ja, nu var det fixat. Men nu så hinner jag ju inte presentera den här kapitlet, nåja, ni får väll läsa igenom det för att förstå. För nu så fortsätter min sjuka berättelse.

På kvällen dagen efter dom fått uppdraget så gick Sixten och Bo iväg till Farbror Ds laboratorium, egentligen så skulle dom ha åkt tidigt på morgonen, men dom hade hindrats av att "Kanal Knas" just den dagen visade hela första säsongen av "Mitt liv som en konstig snubbe som är konstig och har en farm där det bara bor rosa kaniner, som jag måste slakta för att få mat, vet ni hur illa rosa kaniner smakar", och det ville dom inte missa, så dom var tvungna att se hela säsongen och sen gå till Farbror D. När dom kom fram till laboratoriet så stod Farbror D där och väntade på dom, han stampade med foten och såg irriterad ut. Bredvid honom så stod Bosse och stampade på samma sätt.

"Hej", sa Sixten till Farbror D när dom kom fram, "ursäkta att vi är lite sena".

"Visst", sa Farbror D, "alla kan vara lite sena".

"Men dom är 12 timmar sena!", sa Bosse åt Farbror D.

"Alla kan vara lite sena", sa Farbror D igen.

"Farbror Bosse", sa Bo, "vad gör du här?"

"Kalla mig bara Bosse", sa Bosse, "inte Farbror Bosse, det är ju löjligt".

"Ok", sa Bo, "men vad gör du här Bosse?"

"Jag ska följa med er till Pärun", sa Bosse.

"Vad?", sa Sixten, "ska du också försöka att stoppa Rudolf och Klang?"

"Å kraften i flaskan nej!", sa Bosse, "jag ska besöka några vänner där".

"Vad heter dom då?" sa Bo.

"Jo dom heter Usama och Saddam", sa Bosse, "vi har inte sätts sen vi gick i Terroristiska skolan tillsammans".

"Ska ni åka då?", sa Farbror D som började bli trött på alla som pratade.

"Visst D", sa Bosse.

"Ååååååååååååå", sa Farbror D irriterat, "erat fordon står där inne, nu går jag", och Farbror D påbörjade sin långa, långa väg tillbaka till hans och Farbror C's hus (som egentligen bara låg två meter ifrån laboratoriet).

"Ska vi ta och kolla på det där fordonet som D har byggt till oss?", sa Bosse och öppnade garaget  utanför laboratoriet. Där inne stod en sprilans nu B.R.U.M (Billiga Ruckel Utan Motor) X50, det var en nyhet i Knasköping, med motor.

"Men den där konstiga D", sa Bosse, "det är ju bara ett litet ruckel, hur ska vi alla få plats i den?".

"Det är inget litet ruckel", sa Sixten och Bo i kör, "det är en alldeles nu B.R.U.M X50 med motor".

"Ja", sa Bosse väldigt tydligt, "men hur ska vi alla få plats i den?"

"Det löser sig nog ska du se", sa Sixten.

En timme senare var Sixten, Bo och Bosse på väg i B.R.U.Men genom öknen mot Pärun, eller Sixten och Bo satt i B.R.U.Men, Bosse hade dom satt på taket.

"Hej då Stockholm!", sa Bo när Knasköping försvann ur sikte.

"Men det heter ju Knasköping", sa Sixten.

"Ja men...", sa Bo lite pressad, "jag tänkte bara kolla om du var med".

"Visst", sa Sixten.

Samtidigt som Sixten och Bo diskuterade inne i B.R.U.Men så satt Bosse uppe på taket och var stolt, han hade precis skrivit färdigt sina memoarer. Hans memoarer var den längsta text som Bosse någonsin hade skrivit, hans memoarer gick så här:

Mina Memoarer

Av Bosse Oval

Jag föddes, jag lever och jag kommer att dö.

Och så slutar kapitel 0,3. Och som Mats Karlbom säger; "Vänsterpartiets riksdagsgrupp är djupt splittrad om hur man ska agera när försvarets framtid ska avgöras i riksdagen på onsdag. På tisdagen ska försvarsfrågan diskuteras vid ett förlängt gruppmöte". Inte för att jag fattar något av det (precis som av den här historian) men det lät som en fin dikt om små rosa kaniner.

Författarkommentar: Det finns egentligen inte så mycket att säga om det här kapitlet. Förutom att det är nu som historian börjar ta fart. Inte full fart, det händer i nästa kapitel, men ändå. I det här kapitlet gör Sixten och Bo entré och startar paneringen inför sin resa till Pärun. Som sagt; den är skriven i grundskolan så vänta er inga mirakel med språket.

KAPITEL 0,2

ÄH, VI ÅKER I MORGON ISTÄLLET

Nu är det dags för nästa kapitel i denna sjuka berättelse. Om man läst berättelsen "Knasköping" som jag skrev förra året så kommer man ihåg karaktärer som Sixten, Bo och några fler, om ni inte kommer ihåg dom så får ni gå tillbaks och titta för att det här kapitlet handlar om dom. Om ni inte alls har läst "Knasköping", så varför i ******* läser ni det här!?

Det hade tagit Bosse en hel dag att ta sig från Rudolfs slott till Knasköping, även fast Knasköping bara låg 100 meter från Rudolfs slott. Anledningen till att det tagit så lång tid var att Bosse hade tagit flera två timmars raster på vägen, bland annat för att dricka och klappa en av dom många små rosa kaniner som bodde i öknen. Men när han väl hade kommit fram till Knasköping så "lånade" han en bil som stod på gatan och körde dom resterande 10 meterna till stadshuset.

Inne i stadshuset firade Sixten sitt dödsdags kalas (för er som inte kommer ihåg vad dödsdag är så är det dagen som är beräknat att man ska dö, också firar man på den dagen varje år ända tills man dör) tillsammans med Bo, Muffinfrun, Farbror D och Farbror C. I egenskap av Sixtens bror så hade Rudolf också blivit inbjuden till kalaset men tackat nej, eller egentligen så gick han direkt upp till Sixtens kontor och skrek det högsta han kunde "NEJ" i Sixtens sekreterares öra, så hon hade fått ta en låååååååååååååååååååååååååååååååååååååång semester. Sixten hade själv kostat på henne den billigaste semestern till vattenpölen nere på gården, men han hade dragit det på hennes lön, 500 årslöner hade det kostat.
 

Dödsdagsfesten var redan i full gång när Bosse kom in på Sixtens kontor. Han gick direkt fram till stereon och bytte låt från "Kalle Jonsson var en jätte trevlig man" (som var Sixtens favorit låt) till "Jag vet nåt som inte ni vet (karaoke version)". Sen tog han karaoke micken och började sjunga: "Jag vet nåt som inte ni vet, Rudolf har en konstig plan, idag igen, idag igen, han tänker åka till Pärun, till Pärun, till Pärun, där så tänker han ta Afrodes diamant, Afrodes diamant, Afrodes diamant, med den tänker han ta över Knasköping, Knasköping, Knasköping, Sixten du måste göra nåt, göra nåt, göra nåt, för att rädda Knasköping, Knasköping, Knasköping, och det är faktiskt din plikt som borgmästare".

"Vad var det du just sjöng?" undrade Sixten som hade stoppat tårta i öronen precis efter att Bosse hade kommit in.

"Jo att Rudolf har hittat kartan som leder till Rahes tempel där Afrodes diamant finns", sa Bosse.

"Afrodes vaddå?" undrade Sixten.

"Diamant, Sixten", sa Bosse, "men det är kanske bäst att jag berättar hela historian för dig..."

Nu följer en jätte lång och tråkig dialog mellan Bosse och Sixten där samma saker sägs som i kapitel 0,1 mellan Rudolf och Klang, och eftersom ni ska orka läsa resten av historian också så hoppar vi över den, vi fortsätter där Bosse sagt sitt.

"Så du menar alltså att jag ska ge mig iväg till Pärun för att leta efter en löjlig diamant som Rudolf kan ta över Knasköping med?" frågade Sixten Bosse.

"Ja", sa Bosse, "det är din plikt som borgmästare".

"Ok", sa Sixten, "är det bråttom?"

"Ja!"

"Men när ska jag åka?"

"Nu!"

"Nu?"

"Nu!"

"Får jag följa med?" undrade Bo som hade lyssnat på hela samtalet.

"Visst", sa Sixten.

"Hej då", sa Bosse och gick.

"Farbror D", sa Sixten, "har du något bra transportmedel för oss?"

"Visst", sa Farbror D, "kom till mitt laboratorium i morgon bitti så får ni se."

"Då är det väll bäst att vi börjar packa", sa Bo.

"Äh", sa Sixten, "vi gör det imorgon istället."

"Ok", sa Bo.

Då var kapitel 0,2 slut. Eftersom ingen fattade skämtet i slutet av förra kapitlet så skippar jag det nu, nu så ska jag bara vara alvarlig. Det är 4 partier för att man inte ska ha för många partier att rösta på, och heller inte för få.

Alla partier får vara med i underhuset, men vinnaren får flest platser, vinnarens ledare blir Stadsminister och får då välja ut 20 st politiker från dom olika partierna till överhuset.

Nej det var tråkigt, vi syns i näta kapitel.

Författarkommentar: Haha, okej. Man märker vilken koll man hade på riksdag och regering när jag skrev det där. Riktigt skumt. Vad som är ännu skummare är att jan inte minns om jag var ironisk eller inte. Jaja. Fortsättning följer i nästa kapitel, då Sixten och Bo påbörjar sin episka resa!

Författarkommentar: Detta är min favoritberättelse om Knasköping, trots det att den för det mesta inte alls utspelar sig i Sixtens stad. Jag gillar handlingen och sjukheten (som här börjat komma upp till ytan mer än på "Knasköping!"). Visst, språket är väll inte helt 100, men jag skrev den ju faktiskt i grundskolan. Den handlar om Sixten och Bos (och till viss del även Bos farbror Bosse) resa för att hitta den mytomspunna Afrodes Diamant. Mycket Nöje!

KAPITEL 0

OM NÅGON UNDRAR SÅ ÄR DET HÄR FAKTISKT ETT ÅR SENARE

Den här historien börjar exakt ett år efter berättelsen "Knasköping" slutat, varken mer eller mindre, inte ett år och en halv dag utan exakt ett år. Det är bara en ny figur i Knasköping, inte två eller en halv utan en hel ny person, en ny person varken mer eller mindre. Den nya personen heter Bosse, Bosse och är Bos farbror.

BOSSE

Bosse är doktor Bos farbror. Bosse har kommit till Knasköping av ett enda skäl, efter att jag skrivit förra berättelsen så sa Bo att han kände sig diskriminerad och att jag lika gärna kunde byta namn på berättelsen till "Sagan om Sixten" eftersom det nästan bara handlade om Sixten, och att han faktiskt inte fick några farbröder. Så Bo fick alltså en farbror i den här berättelsen. Men det var nog ändå rätt bra gjort av Bo att klaga, för utan Bosse så skulle den här berättelsen likna en korv utan ketchup. Hur Bosse själv är får ni väl se under berättelsens gång.

Nu vet ni hur Bosse kom till, och om det är någon som fortfarande undrar så får ni väl läsa den igen, och igen, och igen, och igen...

Då börjar vi då, historien börjar en natt, exakt ett år efter att "Knasköping" slutat.

KAPITEL 0,1

JAAAAAAAA, HA HA HA HA HA HA HA, KUL!

Det här kapitlet handlar mycket om slughet, smarthet, smidighet, klokhet och godhet, eller nej föresten, då kapitlets huvudpersoner är Rudolf och Klang kan nog bara kapitlet handla om girighet, dumhet, fulhet och kort sagt onormala konstiga människor. Då börjar vi.

Klang gick i en av dom långa, mörka, läskiga gångarna i Rudolfs slott, han var på väg till godisautomaten för att få lite mellanmål innan han skulle börja vara ond, elak, klantig och dum. Men plötsligt så hörde han ett högt ljud från en av dörrarna i gången.

"Jaaaaaaaa, ha ha ha ha ha ha ha, kul", lät det från dörren! Klang blev rädd och sprang och gömde sig under en elefant, men sen så kom han på att det inte fanns någon elefant här i den trånga gången, så Klang smög tyst fram till dörren som ljudet hade kommit ifrån och öppnade den. Där inne så stod Rudolf (inte han med röda mulen utan skurken Rudolf) och var glad.

"Var är det mästare", undrade Klang som nu också hade gått in i rummet?

"Äntligen så har jag hittat den", sa Rudolf och höll upp en karta, "efter alla dessa år."

"Vad är det för en karta mästare?", undrade Klang.

"Det här Klang", sa Rudolf, "är kartan som leder till Rahes tempel där Afrodes diamant finns."

"Afrodes diamant?", sa Klang, "vad är det för något mästare?"

"Det är som man säger; Kebsfgk jwdh sfdpogue ikeägjgtegh iergui ierjh hfg qwgf h ugöh jgbsjg klgksagj kdzfjk öäkj kdkhtjeaöyjhtpi piseoryjaieypetyhiiadp äitujhgklbjhrwkh ekhotjh rjyhet jtpjwe kyjrljy äopikjh", sa Rudolf.

"Vad betyder det mästare", sa Klang?

"Du kanske vill höra historian på svenska istället?", sa Rudolf, "men den är betydligt längre då."

"Det skulle underlätta", sa Klang.

"Ok", sa Rudolf och började berätta; "För länge sedan Klang, i det forna Pärun så fanns det en kung som hette Afrodes. Afrodes var ingen särskilt stor och framgångsrik kung, han förlorade alla krig han gav sig in i. Men en dag när Afrodes var på grottsafari själv i några grottor som låg bredvid Afrodes slott så hittade han en diamant. Afrodes tog upp diamanten och sa, "En diamant, vad skojigt", och plötsligt så förvandlades han till en kämpe utan like..."

"Ja!", sa Klang, "och då så kunde han ta över alla länder i hela värden!"

"Är det du eller jag som berättar Klang?", sa Rudolf argt.

"Oj", sa Klang, "förlåt mästare."

"Det är ok", sa Rudolf, "men om det händer igen så slänger jag dig till Nalle Puh och hans vänner."

Klang fick som en klump i halsen, det var hans värsta mardröm, att bli kastad till Nalle Puh och hans vänner, så han höll tyst.

"Då så", sa Rudolf och fortsatte att berätta, "när Afrodes väll hade fått sina superkrafter så vann han plötsligt alla krig, och hans rike blev jätte stort. Någon gång innan sin död så gömde Afrodes diamanten i Rahes tempel, kartan till templet skickade han till sin brors sysslings gudfars kusins kompis mormors barnbarns apas djurskötares kusins brors adopterade barn, Mr Majstro, Mr Majstro i sin tur gömde kartan i det här slottet som du och jag bor i Klang, och nu så har jag hittat den."

"Ok", sa Klang osäker på vad allt som Rudolf berättade betydde. Han var bara på det klara med en sak, Rudolf skulle göra vad som helst för att få tag i diamanten så att han kunde ta över Knasköping, Rudolf skulle resa till Pärun för att söka efter diamanten, och han tänkte ta honom med sig, det ville inte Klang, han ville stanna hemma och se på Matrix trilogin, han hade ju precis stulit ett hemmabiopaket.

"Säg inte det som jag tror att du ska säga mästare", sa Klang.

"Just det", sa Rudolf, "vi ska resa till Pärun!"

Bosse hade stått utanför dörren och lyssnat till hela samtalet, egentligen så var han på väg till Sixtens dödsdags kalas på hans kontor i stadshuset, men han hade råkat gå fel och hade hamnat utanför dörren där Klang precis hade gått in, och nu hade han hört hela samtalet.

"Jag måste varna Sixten", sa Bosse tyst för sig själv och smög iväg. När han hade kommit ut ur slottet så började han att springa mot Knasköping.

Och så slutar berättelsen om Afrodes diamant, den var värken för lång eller för kort. Snipp snapp snut, så var denna sjuka historia som bara är två kapitel lång och otroligt meningslös, slut... eller kanske inte. Jag slår vad om att ni nu tänker, "Vilken meningslös historia, alldeles för kort, bara två kapitel lång", men tror ni det så tror ni fel, för min berättelse har bara börjat. För er som inte förstod det här skämtet (vilket inte många kan göra, inte ens jag gör det) så handlade det om... jag vet faktiskt inte. Nu kan ni göra någonting annat medan jag funderar ut någon bra fortsättning på den här historian, vilket inte är så lätt ska jag säga, först så måste jag komma på fortsättningen och sen så måste jag hitta dom rätta knapparna på tangentbordet och sist men inte minst så måste jag trycka på den där lilla disketten uppe i vänstra hörnet på bildskärmen för att spara, ni anar inte vad jobbigt.

Författarkommentar: Fortsättning följer i "Kapitel 0,2 - Äh, vi gör det imorgon istället"! Hur ska detta sluta?