2006 var året som HammerFalls förra studioalbum, Threshold, släpptes. Sedan dess så har det hänt en del saker i det HammerFallska lägret. Magnus Rosén, bassist i HammerFall sedan 1997, slutade under 2007 på grund av en mängd olika saker. Sedan slutade även Stefan Elmgren, gitarr i HammerFall sedan 1997, under 2008 för att satsa på att bli pilot på heltid (dessa två har dock börjat smida nya planer tillsammans, men mer om det någon annan gång). Ersättare blev Fredrik Larsson, som faktiskt spelade bas på debutplattan, och Pontus Norgren, kanske tidigare mest känd från The Poodles. HammerFall har även mitt upp i allt detta släppt en "best off", en DVD och en coverplatta.

Det har alltså hänt en hel del sedan vi senast hörde något nytt från bandet. Men vad har då hänt musikaliskt? Hur låter den nya plattan?

No Sacrifise, No Victory är en platta som bjuder på det mesta. Dels finns det låtar som är hårdare än bandet någonsin gjort, dels finns det lite nya innovationer på andra fronter och dels finns det självklart ett antal låtar i "klassisk" HammerFall stil.

För att börja med det riktigt hårda. Låtar som Any Means Necassary, Punish and Enslave och titellåten är hårdare än någonting HammerFall tidigare gjort. Det är låtar som de aldrig skulle ha spelat in för några år sedan. Riffen är riktigt hårda, refrängerna består av tyska manskörer och trummorna är djupa och hårda. På dessa låtar hör man, mer än någon gång tidigare under bandets 12 åriga historia, att de faktiskt är väldigt influerade av Judas Priest och Accept.

Om vi då går vidare till de lite nyare innovationerna på plattan så lyser en låt starkare än någon annan. Life Is Now påminner faktiskt lite om KISS. Den har ett gung som är olikt HammerFalls annars ganska rakt på metal. Den är rolig att lyssna på, men jag tror dock inte att det är den vägen som bandet kommer gå i framtiden. En annan ny innovation på plattan kan hittar på det instrumentala spåret, Something For the Ages. Till skillnad mot tidigare instrumentala låtar som bandet gjort så bygget den inte enbart på ett långt (dock jädrigt bra måste sägas) gitarrsolo. Den har lite mer strukturen av en komplett låt. Låten är för övrigt skriven av nytillskotten Pontus Norgren, så konstigt vore ju om det lät exakt likadant som tidigare.

Trots allt detta nya så finns det faktiskt flera låtar som med "klassiskt" HammerFall sound, som skulle kunnat platsa på vilken tidigare platta som helst. De mest utmärkande låtarna här är Legion, Bring the Hammer Down och One of a Kind. Detta kan kanske ha något att göra med vilka som skrivit låtarna. Bring the Hammer Down är faktiskt skriven av Stefan Elmgren (som även gör två gitarrsolon i låten) och Joacim Cans. Och på One of a Kind var Jesper Strömblad (gitarrist i In Flames, var även med och skrev nästan alla låtar med HammerFall fram till och med Renegade, 2000) med och skrev. Klassiska HammerFall låtar, helt enkelt!

För att nu avsluta denna recension måste jag sammanfatta hela läget. HammerFall är ett band i ständig förändring. Sedan Glory to the Brave (1997) så har de förändrats och utvecklats ganska mycket. Detta har dock alltid hänt utan att de förlorat sitt original sound och känsla. Så är inte heller fallet med den här plattan. HammerFall må vara hårdare än någonsin, men känslan och soundet från '97 finns fortfarande där.

Innan jag avslutar måste jag bara påpeka det roliga med hur landets recensenter skriver om herr Joacim Cans, förr och nu. Förut så tyckte ALLA att han hade en svag röst som inte nådde fram. Nu tycker ALLA helt plötsligt att han är otrolig. Själv har jag alltid tyckt att han är otrolig, men nu är han helt klart bättre än på länge.

HammerFall - No Sacrifise, No Victory: Betyg 10/10 (vad hade du väntat dig av ett hard core HammerFall fan?)
Bästa låt: ALLA (lovar)